Nu är min vistelse snart slut här ute i stugan. Jag känner som om jag precis kommit i gång med mitt bloggande. Tack för alla kommentarer och uppmuntrande ord. Det har varit roligt att få möta er alla, genom tidningen Dagen.

Min unga assistent Emma har hjälpt mig att sätta in bilder och redigera texten så jag ville sätta in en bild på henne här. Emma är nyanställd och skall även gå också årskurs två på bibelskolan Jesus Helar och upprättar till hösten.

Jag älskar unga medarbetare! En ny generation frimodiga och eldiga tjänare. Jag älskar att se hur unga män och kvinnor kan stå sida vid sida med respekt för varandras personligheter och gåvor. Tillsammans skall tjäna Herren, och med tiden kanske också få "nytestamentliga" äktenskap där båda kan få tjäna Gud i enlighet med den kallelse Han lägger på deras liv.

För mig känns det här faktiskt som den bästa tiden i mitt liv. Tidigare trodde jag att det skulle bli tråkigare att tjäna Gud då man blev äldre, men så upplever jag inte alls att livet är. Jag tycker livet i tjänst är underbart! Nu kan man verkligen inte slarva bort mera tid, nu måste man fokusera, använda resurserna rätt.

En kollega från 80 talet sade en gång. "Om du skall förändra ett isigt sammanhang måste du ha mycket värme i dig så att du förmår smälta det hårda annans fryser du fast i isen." Se till att du inte fryser fast!!

En del av denna kraft skall gå till den unga generationen. Jag kallar dem mina Rut, Josua och Elisas. De som vill följa, lära, vara vid uppenbarelsetältets öppning och kanske också stå ut med mig då jag visar vissa "Noomitendenser" (ni vet hon i bibeln som ville köra iväg Rut för hon kände sig som en mara :)

Ibland blir man för krävande, man vill att saker skall gå fort, visionen måste bli förverkligad, världen skall bli frälst. Men för det mesta är jag nog ganska tålmodig( tycker jag själv)

När jag var i Indien för några år sedan kom en profet fram till mig. Han visste inte vem jag var, men ledaren berättade att han var välkänd. Han sa: Du har kommit långt i din tjänst, och du kommer att få se mer, men de som kommer genom dig, dina lärjungar skall gå mycket mycket längre.

En ung generation behöver en äldre. Den unga oxen skall gå med den äldre säger bibeln.

Modet växlar, sätten att uttrycka sin tillbedjan, sången och musiken. Men vi skall gå tillsammans in i landet, alla Guds löften skall bli synliga och det här landet skall få se vem Jesus är. Behoven hos människor är lika oavsett hur de ser ut, vilken färg de har, utbildning, position, det har ingen som helst betydelse. De längtar efter att bli sedda, accepterade, och älskade. Det är bara Gud som kan möta de djupaste behoven, men det vet de flesta oftast inte. Jag trodde ju då innan jag var frälst att alla kristna hade kläder från tidigt 19 tal och måste ha bruna strumpor och hatt på huvudet. Detta är ju inte så de flesta ser på kristendom idag, men även när det yttre förändras får inte det inre förändras. Vi skall våga låta oss helgas och avskiljas så större härlighet och Gudsnärvaro kan fylla våra inre.

I våras var jag i Kanada och fick möjlighet att berätta om Jesus för ett 50 tal ambassadörers hustrur och en del kvinnliga ambassadörer.

När jag stod där med min knaggliga engelska i det Malaysiska ambassadörsparets residens så tvekade jag först, skulle jag verkligen berätta öppet om Jesus här? Har dessa människor klassiga kvinnor några behov?.. Självklart hade de det! Jag stod där förundrad över vad Anden gjorde; flera blev helade , Andedöpta, berörda och många grät och öppnade sig för Jesus. Den kinesiska ambassadörens hustru sa vid slutet av mötet: "inte visste jag att Gud kunde tala." Vilken glädje att få stå i tjänst i en värld som behöver det svar vi kan erbjuda, Jesus!

Låt oss tillsammans ge den osynliga Guden ett ansikte i Jesus. Låt Honom tala genom dig. Ditt liv och dina gåvor är unika! Gensvara till Gud och Hans kallelse på ditt liv. Kanske du behöver gå ut ur din trygga båt, omständigheter som blivit dig för välbekanta. När han säger kom så behöver du inte vara rädd. Det är inte bara hans ord som bär dig, nej han själv är där och lyfter dig om du skulle börja sjunka.

Tack vänner för den här veckan, det har varit jätteroligt att blogga i Dagen och jag är tacksam för alla er som läst! Jag fortsätter blogga om trosfrågor, och aktuella ämnen en gång i veckan på www.arken.org . Välkommen att fortsätta läsa och vara delaktig där. I nästa blogg där kommer jag ta upp det här med känslors plats i Gudsrelationen. Det är många som är rädda för att sin relation är känslobaserad och därför utesluter känslor helt vad det kommer till det andliga. Vad säger Bibeln?..

PS. Håll utkik efter min självbiografi "Min himmelske konung och jag" som kommer ut under sen hösten. Hör gärna av dig även i framtiden!

I stillheten tänker man mycket på hur relationen med Gud har utvecklats. Jesus säger ju i bibeln till fariséerna att de söker i skrifterna för att få liv, men de vill inte komma till honom. Genom bönen får man mötesplatsen med Jesus i Ordet. När man läser ordet och stannar upp, så börjar han tala. Ordet öppnas, ljus tränger in, och man kan sitta vid Jesus fötter precis som på bibelns tid. När jag var ung fick jag gå i den "fördolda" bibelskolan under många år. Timme efter timme satt jag vid hans fötter. Vi gick igenom ämne för ämne och jag skrev anteckningsbok efter anteckningsbok. Alla böcker som jag skrivit och det är i dag närmare 20 har alla kommit till på det sättet. Kärleken öppnar bibelordet, och det är bara skönt att få sitta hos honom, lyssna ta emot och låta sig beröras i en process utan stress och krav.

Jag läste ett år teologi innan jag diakonissa vigdes, men har inte gått någon bibelskola själv sen dess. Fast det kanske inte är riktigt sant, jag har ju arbetat i bibelskolor nu under snart 24 år och jag "går" ju på ett sätt bibelskolorna jag jobbar på. Först arbetade jag på Livets Ord med helandeskolan, och nu i Arkens bibelskola i över tjugo år. Eftersom vi också har ett universitet på Arken så måste man hela tiden läsa och åter läsa litteratur både på svenska och på engelska. Varje sommar går jag igenom ämnena på bibelskolan på nytt. Vill Jesus säga något nytt? Hur vill han fördjupa ämnet? Finns det nya infallsvinklar? Ämnena i sig ändras ju inte för de är ifrån Guds ord, men förståelsen av dem kan göra det då man själv mognar och ser mer.

Jag tror personligen att den "fördolda" bibelskolan ofta behöver kompletteras med en offentlig bibelskola med lärare som är insatta i bibelordet. Blir bibelläsningen för privat kan det hända att man fantiserar för mycket, och att bibeln bli uttryckta bibelord som blandas med "hemkokta" tankar.

Men även här utesluter det ena inte det andra. Båda delarna behövs för att vi skall kunna växa i kärleksrelationen med Jesus.

Det är nya elever varje år. En del har redan förkunskap i bibelordet medan andra inte har läst något och har kanske precis kommit i kontakt med den kristna tron.

Det kommer också många som har djupa sår pga. övergrepp, svåra kriser i livet, sjukdom och annat lidande. Många som kommer är frusna inombords.

Eleverna behöver få möta Guds kärlek flödandes genom bibelordet. För det syftet har vi flera tillfällen som vi kallar för "smälttillfällen". Då ligger, eller sitter eleverna under någon eller några timmar stilla inför Gud. Vi har ofta en lugn och skön musik i bakgrunden och en ledare "flödar" i nådegåvorna och ber samtidigt ut bibelord om Guds kärlek. Vi sätter tro nu till att Jesus skall tala till eleverna, att de skall höra hans kärleksfulla stämma. Att de skall komma tillmötesplatsen, se och höra Honom.

Vi vill inte att de reserverar sig för bibelordet om det handlar om saker som de ännu inte fått erfarenhet av. Ta t ex. en person som kommer svårt sjuk. För den personen kan det vara väldigt jobbigt att höra att Jesus vill hela, att han redan har berett helande genom sin försoningsdöd, och att alla sjukdomar är besegrade på korset. Att höra att Jesu önskan är helande, när man själv är svårt sjuk kan ibland kännas provocerade.

Det kan kännas som kaos på insidan, tvivel, sorg och vrede kommer fastän man egentligen skulle vilja vara öppen och mottaglig.

Men allt det där, allt som är svårt och mörk måste få komma upp och ges till honom.

Helande är inte först och främst ett möte med en nådegåva i ett möte, eller att man hört ett kunskapens ord om att Gud vill hela.

Det är självklart ett sätt som som Gud möter människor, men det viktigaste är överlåtelsen till honom som läkaren, d.v.s. relationen med Jesus.

Mitt i sjukdom och brist, dagligen överlåter vi oss till honom. Vi kan be såhär:

"Tack för att du är min läkare. Jag har ingen erfarenhet av detta ännu, men jag hör vad du säger om helande och jag hör vad du har gjort för mig. Tack för att du redan bar min sjukdom på korset. Nu vilar jag i din kärlek, låt den kärleken fylla min värkande och sjuka kropp."

Den bönen öppnar dörren till relationen.

Det får inte bli opersonligt eller som det lätt blir, ett smärtsamt försök att prestera. Relationen med läkaren är det viktigaste. Den gör oss trygga, och för oss till en mötesplats med honom så att vi kan höra hans stämma. "Jag är din läkare, vila i min närvaro, jag har tagit hand om dig."

Helande tas allra bäst emot utifrån vila.

I möten och konferenser verkar Gud också genom nådegåvor och använder predikanter och bibellärare som sina kanaler. Vi ser ofta tecken och under i dessa möten. Men helande är givet till var och en, tillgänglig utan en nådegåva.

Redan på slutet av 80 talet bestämde jag mig.. jag skulle inte gömma den Andliga verkligheten. Det var för mig ett djupt genomtänkt beslut.

Ett tag hade vislighet och försiktighet blivit synonymt. Självklart är det inte samma sak.

Sv. Dagbladet och Expressen skulle komma till en av våra sommarkonferenser.

Jag visste att helanden skulle ske, att människor skulle falla under Guds kraft, att folk skulle dansa, skratta, gråta och lyfta sina händer. De skulle sjunga i anden, flöda i Andens gåvor och prisa och sjunga sånger till Jesus.

Jag kände mig rädd vid bara tanken. Allt detta skulle visas upp offentligt.

Men så talade Jesus som han alltid gör. "Linda du vet väl allt som jag gjorde var offentligt.

Jag kastade ut Onda andar så alla såg det, jag utmanade fariséerna att stenar skulle prisa mig om barnen teg, jag botade sjuka så Fariséerna ville döda mig.."

"Jesus säg ingenting mer: jag ger mig!!!"

Jag visste att han hade rätt och jag bara var feg och påverkad av människofruktan.

Han påminde mig om hur det var då jag blev frälst. Då jag tog emot honom. Det var då människorna i bönegruppen sjöng i Anden. Det var under den sången som jag upplevde att himmelen öppnande sig. Då kände jag en så stark närvaro av Gud att jag inte längre kunde säga Nej.

Skrämde den närvaron mig? Nej, den påverkade mig positivt.

Jag gjorde beslutet, ett av mitt livs viktigaste beslut.

Det blev en förunderlig kväll, den där konferenskvällen då pressen kom. En ung praktikant var sänd från Expressen och hon skrev så fint om det som hände att hon inte fick med reportaget i tidningen. Sv. Dagbladet gick omkring med sina kameror och tog bilder på människor som bad och talade i tungor, men ingenting negativt skrevs. Jag var förundrad, och mycket glad.

Nu har det hänt igen.

TV2 kom farandes hit till Arken i våras med frågan ifall Jesus gjorde under idag. Självklart svarade jag ja. Han är ju densamme idag, i går och i evighet. Jag bestämde mig för att visa omvärlden vad vi gör - vi förmedlar helande till de sjuka.

Med mikrofonen på var TV2 med på ett av mina helande möten en lördag kväll. Det här var ingenting jag kunde styra.. man kan ju inte beställa helanden, utan måste lita på  Gud. Han var trofast och människor blev helade och den Helige Andes kraft berörde.

Programmet som heter Existens har inte sänts ännu utan kommer på TV2 i höst.

Jag tror att människor behöver se oss kristnas kärlek, vår överlåtelse och hänförelse. De behöver se befrielseunder och hur läkedomen flödar in i sargade hjärtan. De behöver se att kristendomen inte bara är värt att leva för men också att dö för.

Tror vi att Jesus är enda vägen till Gud?. Tror vi att det inte finns någon räddning utanför honom?. Tror vi att alla vägar är stängda till evigt liv och salighet än den väg som Gud själv öppnat i sina kärlek: Jesus. Många människor i vår värld i dag betalar höga pris för sin tro där en öppen bekännelse av det namnet är lika med döden, så är det inte i Sverige idag.

Vad säger ni läsare. Skall vi våga vara mera frimodiga det här året???

Nu sitter jag här i min lilla stuga i Råneå. Jag har precis varit ute på långpromenad. Det är underbart vackert och fridfullt. Den fuktiga luften luktar underbart. Det är som om sommaren tar spjärn mot hösten. Det har gått alldeles för fort. Kvällarna börjar redan mörkna. Allt som blommat, växt och utvecklas har fått göra det under få korta intensiva och ljusa dagar.

Jag har studerat New Age fenomenet i några år nu och har kommit att börja förstå människors längtan efter det andliga. Människor i den brokiga rörelsen kallar sig inte för religiösa utan för andliga eller sökare. De har upptäckt att livet inte bara handlar om det materiella, utan söker också en andlig dimension. Gud har lagt evigheten i människors hjärtan, men utan förkunnare av evangelium går de vilse och hittar inte "hem"..

Huvudroten till New Age verkar vara teosofin (fokus på gudmlig vishet), men med starka rötter till hinduism, taoism, buddhism samt humanistisk psykologi. New Age är en blandning av lite av varje. Ett smörgåsbord som man hämtar det man tycker sig behöva. Men ser man lite närmare så finns det stora likheter i de olika utbuden. Det finns en tydlig enhet i mångfalden.

Synen på världen är en. Man ser kosmos som en obruten enhet som genomsyras av energi (ingen personlig Gud). Människan har sin plats i detta kosmos, men enheten är bruten och människan måste själv reparera den. Man behöver ingen frälsare, ingen pånyttfödelse, inget blod till försoning, inget kors och ingen omvändelse.

Denna syn (generaliserat) återkommer även inom taoismen, hinduismen och buddhismen.

Människan måste själv reparera denna brutna enhet. Detta gör hon med olika tekniker/metoder, som meditation, samtal med varelser med högre utveckling (kanaliseringar), intuition, olika sk. gåvor att se och förstå (liknar vid första påseendet andens nådegåvor), yoga, spådomskonst, försök att se in i framtiden (tarotkort, astrologi,) och positivt tänkande/tal, självförverkligande, personlighetsutveckling, och helhetstänkande.

Begrepp som återfödelse, aura, affirmationer, chakra , kraft (qi)och änglar återkommer ständigt. Enligt New Age så lär man sig läxor genom att återfödas, men slutmålet är att slippa detta. Få ett så bra karma som möjligt är målet för livet..

Ytligt sett ser det ganska ofarligt ut med qigong, kinesisk massage och akupunktur. Har man inte funnit vägar till hälsa och välbefinnande inom kristendomen så går man via en annan religion. Eller som många säger nu inom sjukvården. "Det är ingenting andligt det är bara en neutral metod tagen ur en religion". Vi ser till exempel hur den buddhistiska metoden "mindfullness" lyfter fram det psykologiska  och gömmer det andliga. Men Zen är i sitt innersta väsen inte enbart en mediationsmetod utan en väg, ett sätt att se livet, den sk. upplysningen.

Men man måste ställa sig frågor om varje metod. Varför gnider t ex. qigongutövare naveln vid de långsamma rörelserna de utövar? Ja, för att frigöra qi, lösa upp blockeringar längst "meridianerna" i kroppens mitt och få balans mellan yin och yang (Oblans förorsakar sjukdom). Går du till en kinesisk läkare för att få en diagnos ställd, så kommer du att rekommenderas örtmedicin vilket är en avvägd kombination av yin och yang. Du kommer att få instruktioner att meditera och att använda dig av kinesisk massage, som egentligen har samma grundtanke som akupunktur (akupunktur finns också med).

Under kommunismens år i Kina neutraliserades qigong i ett försök att få finnas kvar som gymnastik, men vi kan se att andligheten i metoden återkommit bl.a. Genom Falun gong.

Där talar man om mirakel och helanden.

Människan längtar efter hälsa, frid och välbefinnande. Att hitta sina gåvor och att utvecklas i sin personlighet. Hon vill veta vad som händer i framtiden och i evigheten. New Age försöker svara på de frågorna. Vi har det sanna svaren, men har många gånger varit för försiktiga. Vi har många gånger saknat tydligheten, undvikit att berätta för människor att de behöver bli frälsta, att det efter döden finns en medveten evighet med Gud men också en evighet med evig skilsmässa från Gud.

Om kristendomen enbart blir en ytlig liturgi utan liv så kommer även kristna att söka sig till andra källor. New Age är inte heller en "privatandlighet". De är öppna, stolta och aktivt påverkande i samhället. Detta ser man tydligt i de stora mässor som anordnas med regelbundenhet i landet och lockar tusentals besökare.

New Age vinner särskilt in steg inom vård och omsorg, rehabilitering och förebyggande hälsovård.

Men metoder blir inte neutrala för att någon hänvisar till vetenskap och psykologi. Vi kan inte lita på att de metoder som serveras oss är neutrala bara för att läkaren som rekommenderat den tror det. Vi måsta vara vaksamma och vakna angående det här.

Vi lever i en demokrati men vi behöver ställa krav på s.k. varudeklaration, en bra innehållsförteckning på de metoder som erbjuds så att även dess andliga rötterna tydligt dokumenteras.

Vi behöver säga nej till religionsblandningen i våra församlingar och återvända till nytestamentlig kristendom som är full av liv.  Vi behöver säga Ja till Andens gåvor, Andens manifestationer och Andens ledning, kraft och helande från Gud och stolthet över bibelordet.

Allt som leder till liv och Gudsfruktan har han skänkt oss. Tänk på vad Jesus säger: Tjuven har bara kommit för att stjäla, slakta och förgöra men jag har kommit för att ge liv och överflöd av liv. 

Det är ljuvligt tyst i skogen. jag vandrar omrkring med mina vita stövlar som jag faktiskt köpte för över tjugo år sedan.

jag är på retreat. Kanske ett konstigt ord, men det betyder att dra sig tillbaka.

När jag var yngre och levde med i det så kallade Fransiskusidealet ville jag alltid ha ett avskilt rum i mitt hem som skulle vara ett bönerum. Ett litet altare  och en öppen Bibel. Tidvis hade jag så inrutade bönetider, att jag också steg upp kl: 3 på natten och bad en stund. Jag gick också på en kurs på rättviksgården i sv. kyrkans regi för att lära mig hur man höll i tysta retreater. Det var något som jag sedan praktiserade själv och med de grupper som jag arbetade med i Brämaregårdens kyrka när jag var diakonissa.

Men så hände något i mitt liv.

Självklart tror jag fortfarande att det är viktigt att man drar sig undan då och då för att bara vara ensam med Gud, tillbedja, lyssna och låta sig undervisas. Det är ju faktiskt så att välja lärjungaskap och sitta vid Jesus fötter är det viktigaste och mest avgörande valet som man gör i livet

Men jag minns ett avgörande möte jag hade med Jeus under en retreat. Mitt böneliv blev inte detsamma sedan den gången. jag satt i mitt lilla rum och bad "Jesusbönen" Bönen om förbarmande. En bön som jag bad gång på gång, under flera timmar.

Plötsligt hörde jag Jesus röst, den var tydlig, varm och full av kärlek. Han sa: "Linda du skall inte be den bönen på det sättet längre. Jag bor i dig och vill ha gemenskap med dig. Jag HAR redan förbarmat mig över dig och jag vill tillsmmans med dig berätta om allt som jag gjort för dig."

Jag förstod då att jag hade mitt bönerum inom mig. Min inre kammare var min pånyttfödda Ande. jag kunde gå in i den kammaren vart än jag var, på tunnelbanan eller under förbön för andra.

Nu för tiden vill jag leva i reatreaten. Mitt i bullret, mitt i utmaningaran, mitt i nöden och alla praktiska omständigheter vet jag att jag alltid kan vända mig inåt. Ibland för en timme och ibland bara för några minuter.

Varje morgon påminner jag mig om att jag har "bönerummet" med mig.

Det tar bara fem minuter, men hjälper mig att påminna mig om hans närvaro hela dagen.

Jag ber utifrån bibelordet i Rombrevet 12 ungeför så här:

Herre jag lägger min kropp på "altarplatsen". Tack för att min kropp får vara ett tempel åt den helige Ande. Fyll min kropp med kraft i dag, låt din läkande Ande vila över mig. Om jag har ont någonstans ber jag särkilt för att läkedom skall flöda på det området.

Sedan tar jag själen: Fyll min själ idag, mina tankar, vilja och mina känslor med din närhet och din kärlek. Låt min själ - känslor, vilja och  tanke -  älska dig i dag enligt ditt ord.

Till sist min ande, min inre människa.

Låt din närvaro prägla mitt liv i dag. Låt mig i dag känna din närvaro i allt jag gör. Låt Anden leda mig, gör mig öppen för  alla gåvor.

Sedan under dagen stannar jag upp då och då, ibland bara för att jag längtar efter Honom, andra gånger för att jag märker att stress kommer och pockar på. Det är som att stanna upp och dricka ur källan för en liten stund.

Det gör att jag nu förtiden inte så ofta känner trötthet. Den som väntar på Herren får förnyad kraft, blir ej trött eller modlös. Det är verkligen sant att han är med oss ALLA dagar. Det är bara så att vi ofta glömmer att han är där.

Jag märker ofta att männsikor endera väljer ett s.k stilla liv med Gud eller ett aktivt och utåtriktat. Jag tror man behöver bådadelarna.Det ena utesluter inte det andra. Det viktigast i livet är att leva i den ständiga "retreaten" eller som bibeln säger; den ständiga bönen, medvetenheten om hans närvaro.

Men nu är jag här i skogen i både en inre och yttre retreat under några dagar. Min syster har lämnat mig här i Råneå några dagar, för hon arbetar inne i Boden. Hennes semester är slut. Nu är det bara Jesus och jag , naturen och alla dofterna.

Vad jag älskar att höra Jesu röst.

Under de här första dagarna som sommarbloggare har jag valt att presentera mig själv, lite om min bakgrund, min process av lärande, hur jag tänker och de utmaningar som jag står i just nu.

Jag har alltid haft svårt att vara en "åsiktsmaskin". Att snabbt uttala mig i olika frågor, vare sig det gällt andliga eller politiska skeenden. Jag har föredragit att vara lite avvaktande. Har inte velat dra för snabba slutsatser, utan velat se hur saker och ting utvecklar sig. Ofta växer ju ogräs och vete samman och som Bibeln uttrycker kan de se väldigt lika ut i sina första växtstadier. Angående en kommentar till min förra blogg så handlade den bloggen inte direkt om Todd Bentley och det vi läser om honom i dagarna, (jag har både sett och läst för lite för att ha en rättvis åsikt angående detta) , utan jag grundade det jag skrev i bloggen utifrån tankar i en artikel jag skrivit för över en månad sen, där jag skriver mina reflektioner över ett område som i för mig inte är någon nyuppkommen fråga.

När man lyssnar till olika åsikter är ju ofta människors känslor och upplvelser inblandade. Det som kommer ut är färgat av personen själv och dennes synsätt. Det behöver inte alltid vara fel men man behöver alltid fråga sig var saker och ting kommer ifrån. Som själavårdare tränas man ständigt att inte göra bedömningar som är förhastade i mötet med männsikors problem och konflikter. Vad som är viktigt är att ha en inre allert andlig kompass med ordentlig karta så att man har gett utrymme för bibelordets sanning inom sig. Guds Ande kan ju mana oss att säga nej till saker fastän vi inte först intellektuellt eller andligt riktigt förstår vad vi upplever.

Prövningsgrunder för etik och moral behöver alltid vara: Jesus som det levande exemplet i liv och lära, bibelordet som grundsten, Andens frukt, Guds natur och försoningsverkets verklighet och relevans i vardagslivet.

När vi upplever att något reagerar inom oss, skall vi alltid stanna upp, ställa frågor, avvakta, fråga andra, söka Guds ledning i relationen med honom men också i bibelordet.

Det är inte i varje sådant tillfälle det är möjligt att demonstrera vår åsikt, men inom oss bör vi alltid veta vad vi låter oss påverkas av, vad vid ger utrymme för eller vad vi avvisar. Ibland är vi alldeles för snabba att formulera vår åsikt utan att ge tid för eftertänksamhet, och det kan skada både Guds verk och Hans församling. Jag tror också att om vi uttalat oss offentligt i någon fråga, och märker att vi gjort fel, så kan jag inte säga det tydligt nog hur viktigt det då är att också dementera det offentligt så fort man får tillfälle. Våra val som ledare får större konsekvenser än andras för vi kommer att påverka många fler med de beslut vi tar.

Jag tackar Jesus att min inre andliga "kompass" har räddat mig många gånger under mina första steg som kristen. Det "sektliknande" Jesusfolket lämnade jag för jag upplevde att det sättet som auktoriet utövades på var destruktivt och fel. Mötet med "Children of God", (i sin begynnelse då man inte ännu antagit läror om sexuell omoral), var bara ett stort "nej" inom mig. Likaså "Jesus Only-rörelsen" och Zenmeditationen presenterad som en bra metod för kristna att närma sig Gud igenom. Ett enda stort NEJ har skyddat mig att inte söka hälsa inom New Age liknande hälsometoder, som mildfullness, qigong och yoga.

Jag har suttit i möten då jag har sett hundratals männsikor säga amen till saker som jag ansett varit oförenligt med nytestamentlig kristendom, som t.e.x att Guds Ande skulle leda oss att slå människor under bön, eller att be att någon som inte vill lyda Gud skall få cancer. Då kan man inte alltid resa sig upp och protestera, men i det inre skall man säga Nej! Pröva allt, men behåll det som är gott är ett nyttligt - det är ett bibelord som talar om ansvar, integritet och mognad.

För några år sedan fick jag och min man Gunnar be vår församling om förlåtelse. Vi hade låtit en "helandeevangelist" komma till Arken som hade använt metoder fulla av arrogans och hårdhet gentemot de sjuka. Det är inte särskilt roligt att behöva säga att man haft fel, men ibland är det nödvändigt.

På slutet av 80 talet upplevde jag ett tag mig själv som en "förfasarkristen". Det var särskilt när jag såg hur "New Age"-influenser kom in också bland bekännande kristna. Det är inte alltid framgångsrikt att bara varna och undervisa - för att må bra måste vi också övervinna det "onda med det goda", och ge utrymme för det som är gott.  Det behöver finnas ett konkret alternativ som är positivt och konstruktivt. Något som är bättre än det vi "förfasar" oss över.

Gud kan vara mycket humoristisk ibland.. Han sade till mig en gång: Linda, du är som en som försöker slita ut ett oätligt ben ur munnen på ett hungrigt djur. Försök att locka med ett gott och köttigt ben i stället, så skall du se att det går lättare att få djuret att släppa taget om det oätliga benet. 

 Det är ett bra alternativ, som kostar mera än att bara prata.

Det finns sätt att  behandla människor på i förbönstjänsten som vi  bestämt måste vända oss ifrån. Till exempel  sparkar eller slag mot sjuka och hjälpsökande människor. Jag har sett en mängd överdrifter under de år som jag tjänat herren. Många har varit oskyldiga och inte varken skadat dem själva eller omgivningen. Men så finns det överdrifter som är mycket skadliga och en av dessa överdrifter är att slå människor.

Varför det? Ja därför att det är Jesus som är vårt föredöme när det gäller tjänst och liv. Människor är bara våra exempel i den mån de är "Jesuslika". Vi kan aldrig hänvisa till historiska personer som t ex. Smith Wiggelswort för att legitimera felaktiga saker som vi gör.

Paulus säger i Bibeln att vi skall följa honom som han följer Kristus och i Gal 1:8 säger han att om en ängel eller till och med han själv skulle predika ett annat evangelium än det han tidigare predikat så skulle de vara under förbannelse. Han ser med sorg hur människor i tjänst använder metoder som han själv tog avstånd ifrån. I 2Kor 11;20-21 berättar han om en av dessa metoder att slå människor i ansiktet.

Redan på åttiotalet kom det undervisning som sa att Guds Ande kunde leda en predikakant att slå en sjuk. Jag minns en man som såg en predikat slå knytnäven i magen på en hjälpsökande. Säkert var inte hårt, men det räckte för att denne man  som var psykiskt sjuk skulle överdriva detta ännu mer. I vilja att själv vara en kanal för Gud hoppade den psykiskt sjuka mannen på en annan mans mage med en sådan kraft att mannen nästan dog, för han menade att skulle man slå så skulle man göra det rejält.

Jag som  kommer från Jesusväckelsen och den karismatiska väckelsen blev "uppfostrad" mycket i det fromma och milda. Vi fick alltid höra att vi skulle vara som Jesus, milda och ödmjuka i hjärtat. Att vi skulle se hur han betjänade människor hur hans hjärta berördes av dem som var sjuka och svaga. Hur han visade barmhärtighet genom att hela dem genom beröring eller genom ett ord. Aldrig någonsin använde Jesus fysiskt våld när han mötte dem som redan var i underläge p.g.a. sitt lidande. Vi kan se på alla starka troshandlingar som Jesus utförde; då han sade till den lame mannen att stå upp, eller mannen med den förlamade armen att sträcka ut den, alltid fanns det respekt och kärlek i Jesu handlingar.

Ibland säger människor att mirakel skett när predikanter slagit, knuffat, sparkat eller spottat på sjuka människor. Jag ser dessa situationer mera som "Guds kärlek som överskyler en myckenhet av synd", än att det skulle legitimera och bekräfta att en sådan handling var initierad av Gud. Mirakel är inte i sig själv en bekräftelse på att Gud bekänner sig till allt som predikanten gör, eller till deras livsstil.

Jag minns en dag för många år sedan då jag bad för en mycket sjuk kvinna och helt plötsligt kände en stark vrede välla upp inom mig. Jag hade aldrig på den tiden varit i tjänst och befriat människor från onda andars inflytande, så detta var helat nytt för mig. Först tänkte jag att jag kan väl inte vara arg på en lidande och slagen människa? Känslan gjorde mig förvirrad och osäker. Då talade Gud till mig att det inte var kvinnan som jag var arg på utan den andemakt som plågat henne under så många år. Jag fick nu kraft i min vrede och riktade den mot den sjukdomsande som bundit henne. Min röst var hård och bestämd. Jag bröt denna onda makt i Jesu namn. Sedan vände jag mig till Jesus igen, lade min hand på henne, med kärlek och ömhet och bad att den Helige Ande skulle flöda genom henne till helande. Gud gjorde ett omedelbart mirakel.

Bibeln säger att vi skall pröva allt och behålla det goda. Vi skall hålla oss borta från allt som är ont.1 Tess 5:20-21.

Det betyder inte att vi skall reservera oss inför all väckelse för att det finns någon överdrift eller "hemkokt" i läran. Vi behöver Andens hjälp för att kunna ta emot det som är gott och välsignat och låta det som inte är bra passera.

Vårt exempel är Jesus, Vi är hans lärjungar.

Hans metoder att hela och befria finns dokumenterade i bibeln, Där kan vi också se hur den Helige Ande uttrycker sig i Nya testamentet. Han visar oss kärlekens väg, och uttrycken för den kärleken som är mildhet och godhet men inte arrogans. Han visar också att de frukter som kommer ur gemenskapen med honom verkligen inte är våld.

Många människor som söker sig till våraoch andras möten och gudstjänster har varit med om våld, övergrepp, våldtäkt och krig. Det sista de behöver är att vara rädda för att bli kränkta av oss.

Tro inte att allt som predikas är rätt, eller att alla handlingar som även en berömd  predikant gör är lett av Anden och direktinspirerat av Gud. Ta eget ansvar. Mogna som kristen utan att vara kritisk och rädd. Glöm inte att den Helige Ande uppenbarade sig som en duva över Jesus i Jordans vatten. Han är lika dan idag som han var i går och kommer att vara densamme i alla evighet. Det ger trygghet och vila inombords.

I dag har jag anlänt till Norrbotten. Jag skall vara här under slutet av veckan för att be och söka Gud.

Besöker min syster i Boden, och kommer att tillbringa dessa sista dagar av semestern i deras stuga i Råneå.

Bibeln säger att vi vandrar i förutberedda gärningar, och att han har berett dem för oss.

Det betyder att vi kan få leva i Guds vilja och den kommer man allra bäst in i genom att be. De här kommande dagarna skall jag ta tid att be för eleverna som kommer till bibelskolan, för alla seminarier och konferenser som skall anordnas, för utlandsresor, mission, helandecenter, bokförlag och mitt nystartade aktiebolag, vårdbolaget hälsolövet.

Jag tvivlar på att jag behöver säga att jag känner en viss utmaning. När man ser på allt som "skall göras" är det lätt att bli stressad. Men jag har lärt mig att allt kan göras i vila genom Guds kraft och ledning.

Jag möter många "utbrända" ledare. Trötta desilutionerade, uppgivna och oroade.

Fastän de aldrig menade för det att bli så, har många av dem kommit in i "verksamhetshjulet" i stället för att tjänsten drivs av kärlek och vision. Jag vet att utan bön blir det bara arbete, och Jesus säger ju att vi skall tillbe och tjäna. Drivkraften i allt vi gör är kärleken till Gud.

Ser man t ex. på ytan så ser Arken ut som vilket företag som helst. Ett mångmiljonföretag med många utmaningar, där det finns kring 60 anställda och ett myller av aktiviteter från morgon till kväll.

Men allt i vår församling föds i bön. Arken är först och främst en kallelse ett gensvar på Guds tilltal. "Ge mig en plats som jag kan uppen bara min härlighet i, och rusta mitt folk till helandetjänst" (Hes 34) är en del av det uppdrag som vi har fått.

Jag älskar mina medarbetare, alla anställda och frivilliga. Jag älskar dem så mycket för de har kommit för att de hört Jesu maning. Från olika håll i Norden, från olika delar i världen kommer de för att vara med och förverkliga den här visionen. Lönerna är inte höga, arbetsdagarna är långa, men vi har överlåtit oss till Gud och söker vår kraft och inspiration från honom.

Fastän det är skönt med semester så längtar jag att möta dem igen. Klockan åtta varje morgon börjar vi arbetsdagen med bön. Vi ber för dagen att vi skall höra Guds röst, att vi skall kunna flöda i Andens gåvor, att all vår tekniska utrustning skall fungera, att vi skall kunna få alla praktiska saker att gensomsyras av hans närvaro.

I den här atmosfären helas jag själv och får inspiration att fortsätta.

I slutet av augusti har vi medarbetardagar. Då överlåter vi oss också till varandra. Ledarna böjer sina knän och ger sig själva först och främst till Gud men också till de andra som de skall tjäna med. Det går inte att tjäna om man inte får känna sig trygg.

Vi kommer ju inte samman för att konkurera och strida med våra ideer, utan för att höra från Gud och gensvara tillsmmans till den vision som vi fått för Arken. Vi lägger alla våra gåvor och våra liv på Guds "altarplats" så att de får tjäna ett högre syfte, Hans vilja och plan för att människor skall få möta Honom till frälsning.

Här i Norrbotten skall jag be för varje medarbetare att allt det Gud lagt i dem skall få utvecklas och bli till glädje för honom och för hela arbetet.

Jag skall också andas in Norrbottensluften och inte glömma mina samiska rötter. 

I dag skall jag möta arbetsgruppen som arbetar med Jesusmanifestationen. Jag är med i den gruppen och ser fram emot att planera för nästa år. Vi skall träffas på Arken och förbereda inför träffen i Betlehemskyrkan inne i Stockholm. Jag tror att det här året kommer ännu fler församlingar att vara med. Vi kommer att nå ut till fler människor som ännu inte känner Jesus, och vi kommer att presentera honom ännu tydligare.

Det kommer inte bara att bli en manifestation utan en demonstration av hans kärlek, förmåga att frälsa, hela och upprätta.

Jesus lever ju, Han är inte en religion eller lära. När vi lyfter upp hans namn så kommer Anden att överbevisa människor, visa vem han är, det liv han erbjuder och den seger han vunnit över mörkrets makter.

Jesusmanifestationen ger Gud, vår Fader en möjlighet  att visa kristendom som ett gott budskap, ett evangelium till alla människor.

 Men det är en utmaning att samla kristna från så många kyrkofamiljer.Jag har arbetat med "ekumenik" under olika tider i mitt liv, och ibland har det funnits många uttryck för missnöje, spänningar och utstötning. Men något nytt håller på att ske.

Jag har ett ord,  det är från Gamla testamentet, då Isak håller på gräva upp de brunnar som blivit igenkastade av fienden. Dessa brunnar hade Abraham grävt en gång. De första brunnarna kallar han för gräl och kiv, för  det är inte lätt. Alla kämpar om vattnet. Den tredje brunnen kallar han för utrymme, Nu kan vattnet flöda och han får utrymme att föröka sig i landet.(1 Mos. 26)

Jag tror Gud vill ge oss utrymme i landet. Vårt land törstar och håller på att brytas ner. Människor dricker ur usla brunnar för de vet inte var det levande vattnet flyter. Jesusmanifestationen visar på en källa med levande vatten. Vi skall inte marginaliseras som kristna utan vi skall få utrymme. Inte för att fördömma och anklaga männsikor utan för att visa på Jesus som ger svar och har lösningar och utvägar.

Hur gör vi då med alla våra olikheter, traditioner, lärofrågor och olika sätt att tillbedja?

Hur skall vi kunna förenas med så många olikheter? Vi skall inte förena olikheterna utan vi skall förena oss kring Jesus. Vi har kommit överens om att vi skall lyfta upp honom. Vi visar oss själva, hela Stockhom och den osynliga andevärlden att vi älskar Jesus.

Kärleken är manteln som inte kunde styckas sönder vid Jesu kors.

Jesu kläder delade man mellan sig. Det var, enligt docent Gösta Höök (en av ledargestalterna för karismatiska väckelslen i Stockholm på 70 talet) sakramentern, gudstjänstordingarna och ämbetssynen. Kärleken är manteln som skall förena oss.

Kärleken tar inte bort olikheterna, enhet är inte enformighet som gör att vi alla ser likadana ut. Kärleken gör att vi blir generösa, lyssnande och villiga att ge utrymme för andra än oss själva. Kärleken är det fullkomliga bandet som binder ihop oss, och driver ut all fruktan.

kärleken gör att vi vågar visa vår särart utan att stöta ut andra. Särarten blir då en möjlighet att välsigna andra, bidra, som Eesierbrevet 4 säger, med kraft för att bygga upp kroppen. Bed för Jeusmanifestationen och arbetsgrupperna som skall bildas under hösten. Bed att alla Stockholmsförsamlingar vill vara med och tillsammans göra Jesus synlig för stockholm och för vårt land!

Tack alla ni som läst och kommenterat mina bloggar. Utan er hade jag ju fortfarande haft kvar det geografiska misstaget där jag blandat ihop haven. :)

Det är härligt att ha semester, men min har nästan aldrig varit särskilt lång. Hela sommaren reser jag till olika konferenser och predikar. Jag försöker så gott det går få tid med mina flickor och deras familjer och barn. En kanottur på mälaren varje sommar är i alla fall ett måste!

I övrigt så är sommaren för mig alltid en tid för mycket bibelläsning. Jag älskar bibelläsning och det är så essentiellt när man står i en tjänst som denna. Att stanna upp, höra hans röst få undervisning direkt av honom. Skriva ner det han säger, fördjupas i kunskap men också i hur den skall praktiseras och levas ut i vardagen.

Jag försöker att läsa in en ny bibel varje sommar så att jag inte fastnar i gamla överstrykningar. I år är det slimline folkbibeln.

Jag färglägger alltid med överstrykningspenna; Rött för Guds kärlek, blått för den helige Ande, grönt för bön, gult för helande, lila för det profetiska. Tillslut under året blir det en sådan blandning av färger att jag måste byta bibel för det går inte att läsa i den mera.

Snart är sommaren slut och bibelskolan börjar igen. Jag väntar mig över 200 elever till vår bibelskola "Jesus Helar och Upprättar" och då är det viktigt att Jag och de andra lärarna fyllt oss med Guds ord. Med fokus på helande och upprättelse som vi har så är det inte mig och mina lärare eleverna behöver möta, utan de skall möta Jesus, sitta vid hand fötter höra hans röst och beröras av honom. Det går inte om inte Jesus får mycket plats i skolan och i mitt och lärarnas liv.

Vi har ju "vanlig bibelskola" dvs. träning och rustning i flera årskurser, men så har vi också

Upprättelselinjen, ett år för personligt helande. En del av de som går där har gått igenom mycket svåra saker i sitt liv.

Jag minns speciellt en kvinna som i slutet av skolåret berättade för hela klassen hur hon åkt in och ut från mentalsjukhus i åratal och hur hon försökt ta liv otaliga gånger. Hur hon gick på medicin för depression, men utan resultat. Hon berättade om ett liv så hopplöst och sargat att när man såg henne nu var det svårt att tro på att det hon berättade verkligen var om henne själv. Hon vittnade om vad som hade hänt på bibelskolan. Hur hon mötte Jesus och blev helad genom Honom. Hans kärlek hade nått in i hennes trasiga själ så att hon hade livslust och glädje igen.

Det är motivation för mig. Tacksam för att få finnas med som kanal från himlen så ber jag varje dag, att när jag undervisar så skall han träda fram, möta eleverna på ett personligt sätt. Självklart är det lätt att känna en viss press ibland. Jag kan ju inte hela någon människa. Jag är ju enbart en ett kärl, en Herrens tjänare. Men min uppgift är att bereda en plats för Jesus, så att han kan fortsätta sin helandetjänst som han påbörjade när han gick här på jorden i kroppslig gestalt.

Jag ser fram emot och förbereder mig för skolstarten. Fastän det I början av varje höst alltid är många som gråter. Det kan vara jobbigt att se, men jag vet att det är någonting positivt. För Jesus sänder sitt ord, så smälter det frusna. Kärleken från Jesus är stor. Smärtor och minnen, svåra kriser, sjukdomar och nöd börjar han beröra. Där öken och vildmark varit röjs stenar och ogräs bort och gräs börjar växa. Det som såtts med tårar kommer att få en skörd med jubel! Här på bibelskolan skall deras liv förvandlas, kärleksrelationen med Jesus skall fördjupas, de skall rustas och sedan sändas som vittnen för hans förmåga. Bli kristusbrev. 

Fastän så många år har gått och jag gång på gång ser vad Jesus gör så är jag fortfarande häpen, förundrad och djupt imponerad.

Jag förkovrar mig i Ordet, stryker under lite till och konstaterar tacksamt att Han verkligen är vår själs herde och vårdare.

Det är mycket man kan göra utan pengar. Kärlek och vänlighet har ingen prislapp.

Jag vet t ex. männsikor som har mycket pengar men gör väldigt lite gott med dem. För att kunna göra något behövs engagemang och vision. Med vision menar jag att man öppnar sina ögon för andras behov, och inte bara sina egna. Visioner från Gud är positivt smittsamma. De sätter oss i rörelse och gör oss delaktiga i hans drömmar.

Det är härligt när man ser männsikor engagera sig i de stora behov som finns både här i Sverige och i andra länder. Vilket engagemang under Tsunamikatastrofen t ex!

Men ibland kan det vara svårt att bli delaktig om man inte har pengar. Många skulle säkert vilja ge mer till bistånd, hjälpverksamheter och forskning om de hade mera.

Vilken utmaning jag fick då Jesus bad mig ge Honom hundra hus till hjälparbete. -"Hundra hus! Är du säker på att du inte menar att säga ett, Herre?"

Ibland när Gud talar kan man tänka att man hör fel. Hur tydligt det än är tvivlar man på att  det kan vara Gud, för att det Han säger är utom räckhåll för den värld man lever i just då.

Då kom ett ord till mig från Bibeln "Den som har lämnat allt för min skull skall få hundrafalt igen". Ja, jag hade ju lämnat allt - men jag hade inte någon särskild önskan att få saker till mig själv för jag hade ju vant mig med den enkla livsstilen. Kunde det vara så att jag får hundrafalt igen i hus som kan hjälpa andra?

Då utmanade Herren mig att ge en större summa till Honom varje månad. Den summan var så stor att den var större än allt jag hade att leva för och betala räknignar med. Om inte tidigare så var det nu i det naturliga HELT omöjligt.

- "Men Gud, jag har ingenting! Inga vackra kläder, inga smycken, inget bankkonto, inget att sälja. Hur skall det gå till?".

Jesus sa: Linda vad har du då?

- "Jesus, det enda jag har är min förmåga att berätta om dig, och den gåvan har du gett mig genom Anden. Men kan du använda den till att bygga hus?"

Min glädje kunde inte beskrivas då jag genom att predika samlat ihop 60 000 för att skicka till det missionsprojekt i Mexico som Herren lagt på mitt hjärta.  Ett barnhem skulle byggas där som heter "Hoppets sol." Detta är nu snart 30 år sedan och ännu brinner orden i mitt hjärta, "hundra hus".

Det har blivit fler hus med åren och idag är mängder av  männsikor engagerade och involverade i samma vision. Jag vet faktiskt inte exakt hur många hus och projekt det blivit under åren, men vi är i alla fall uppe i ett sextiotal. Tack Jesus!

Hur än våra liv ser ut så tror jag att vi alla har ett litet sädeskorn. Det kan vara dolt, synligt eller kanske så betydelselöst att vi inte ens tänker på det. De flesta av oss här i Sverige har pengar till någon måtta.

För mig var pengar tidigare något fult, ett tecken på själviskhet och som gjorde att det fanns så mycket orättvisor i världen. Men så ser jag inte på pengar i dag. Nu vet jag att pengar är en mycket bra tjänare, men en väldigt dålig Herre. Pengar får inte ta plats i våra hjärtan, utan vi är menade att leva som Bibeln förespråkar; "älska Herren din Gud med hela ditt hjärta, hela din själ och all din kraft."

Jag har fortfarande en dragning till enkelheten men kanske inte längre till fattigdomsidealet. Jag levde som "jesusfolket" i många år efter det jag lämnat gruppen. Inga möbler i lägenheten, utan bara kuddar längs väggarna. Sojabönor och råris var den dagliga dieten. Enkelt och Fransiskuslikt.

Jag minns hur kontrasten mellan detta ideal och den - som man då sade - amerikanska trosväckelsens tankar krockade i mitt inre.

Det var i början på 1980-talet. En liten grupp predikanter från Tulsa besökte Sverige. Ordet "framgångsteologi" hördes för första gången och det lät överdådligt, nästan syndigt i mina öron. Jag arbetade som diakonissa på den tiden och min kyrkoherde antydde, ja nästan varnade, att det där var en omväg jag absolut inte behövde.

På något sätt hamnade jag ändå på ett sådant möte, men jag var så kritisk där att jag mådde illa. Under undervisningen satt jag och skrev  "motbibelställen", så många att det var fler än anteckningarna från undervisaningen.

Utanför lokalen efteråt träffade jag en av mina vänner från karismatiska väckelsen och jag var snabb att väsa fram: "Detta är amerikansk kapitalism!"

Min vän sade: "Är det Guds ord som gör dig så svart i ögonen? Du som alltid brukar vara så glad."

Min åsikt var att det hela handlade om att skaffa sig prylar och jag levde ju faktiskt i fattigdomidealet med sojabönor och kuddar på golvet!

Jag såg mig i spegeln på hotellrummet. Jag var verkligen svart av kritik. Hade Jesus verkligen kommit med glädjens budskap till de fattiga? Hörde Gud bön på ekonomins område? Vill Gud att jag skulle bli en kanal för att hjälpa andra ekonomiskt? Var det synd att ha pengar? Hade jag något att lära? Det var så jobbigt och krockade så fullständigt med allt jag inställt som levnadsideal. Jag gillade inte dialekten på de där människorna heller. Sättet att tala, sättet  de klädde sig. Jag retade mig på allt!

Till sist böjde jag mina knän. Bad i flera timmar. Jag insåg hur fördomsfull jag var, så ovillig att lyssna på någon som hade en annan kultur än jag.

Det som hände samdidigt då är faktiskt lite komiskt, för Gunnar Bergling, min man som då var präst i Lutherska kyrkan, gick just då förbi mitt hotellrumsfönster på nedre botten, och råkadade se in, (jag hade glömt att dra för gardinerna) och när han såg mig där i bön på mina knän så tänkte han "Vilken from och härlig kvinna.".

Han skulle bara veta att jag våndades i mina invändingar och kritik tills jag till slut sade till Gud: "Jag är villig att se i Ordet om det finns någon sanning i det som de säger. Om det är Ditt ord är jag villig att ta emot det oavsett hur människor klär sig, eller vad de kommer ifrån för tradition. Bara det är du så vill jag lyssna."

Den bönen hjälpte mig.

Det dröjde inte länge förrän jag hemma i min enkelhet, med kuddar och sojabönor, fick kallelsen av Jesus att bygga hundra hus åt honom... och det kan man ju inte göra utan pengar!