Det här blir mitt sista inlägg jag skriver. Först och främst vill jag bara tacka tidningen Dagen som gett mig förtroendet. Det har varit roligt att få dela med mig av händelser och tankar jag haft under MBT-veckan. Tack till alla er som läst och för alla kommentarer ni har lagt in.

När jag tänker på mig själv som missionärsbarn är jag för det mesta bara tacksam. När jag kom hem till Sverige var jag bara 3 år gammal så många problem som andra missionärsbarn stöter på vid hemkomsten - mobbing, språkkommunikation, kulturchock, utanförskap m.m. - behövde jag aldrig gå igenom. Men min tid i Kongo-Kinshasa präglade mig ändå väldigt mycket som människa. Som jag skrev innan har jag alltid varit rotlös och jag har ofta funderat mycket på min egen identitet, aldrig känt mig 100 % svensk. Jag övertygad om att detta har att göra med min bakgrund. Veckan innan MBT kom jag hem från en semesterresa i Kongo-Kinshasa. Vi hade många år planerat att åka tillbaka för att hälsa på som familj ända sedan 1990 när vi kom hem. För mig och mina två äldre bröder var det första gången på 18 år. Jag upplevde resan som en av de viktigaste i mitt liv.

För att gå vidare och bygga vidare mitt livs pussel behövde jag återvända och lägga de första pusselbitarna på plats. Lukterna, ljuden och smakerna var precis som jag kom ihåg det. Människorna hade jag glömt bort men när jag stod där framför dem kände jag en sån otrolig tillhörighet och kärlek. På något sätt såg jag mig själv i barnens ögon. När jag kom fram till den lilla byn Bendela där jag växte upp sa jag till mina bröder: "Förstår ni, vi har kommit hem!". Och det var precis så jag kände. Den pusselbit som fattades hade jag nu funnit. Men samtidigt högg det till i bröstet av smärta. Situationen för barnen och familjerna var så bedrövlig att det är som ett under att de ens överlever. Jag kände sådan nöd för dem. Vem är jag då? Är jag afrikan för att en del av mitt liv utspelat sig där? Nej, jag kommer aldrig att vara det helt. Jag har Afrika i mitt hjärta men samtidigt är jag alltid annorlunda än alla de andra. De ser mig som den där "vitingen" som en gång i tiden lekte med deras barn, men det är allt.

Varför är MBT så viktigt? Varför är det så att alla vi som kommer till MBT varje år blir helt lyriska när vi pratar om det? Jo, precis på grund av det jag just skrev. Många missionärsbarn känner sig inte som svenskar, vi har växt upp i en annan kultur och med andra vanor, men vi är heller inte afrikaner, asiater, latinamerikaner eller vad det nu än må vara. Vi har någon slags dubbel identitet. MBT ger möjlighet att växa i tro och som människa och hitta många nya vänner. Men vad MBT framförallt gör är att vi, i en gemenskap där vi förstår varandras situationer, lägger ihop pusslet tillsammans. Det får vardagen att fungera. Många gånger pratas det om besvikelser och sår, men oftare upptäcker vi den fördel som det innebär att vara missionärsbarn. När pusslet blir lagt ser vi en mångfald i färger och former som andra svenskar kanske saknar. Vi har en stor förståelse för andra kulturer, kan många språk och är ofta kreativa i vårt tänkande. Alla missionärsbarn är olika men jag kan lova att vi alla har mycket att ge.

Årets MBT-läger avslutades med en uppmaning: "Använd de gåvor ni som missionärsbarn har fått genom att berika församlingarna i Sverige". Jag har en längtan att se svenska kyrkor i större mångfald. Vi borde öppna våra dörrar för nya sätt och nya vanor. I en miljö av mångfald trivs också många människor.

Tack för mig. Gud välsigna er allihop!

Lägret lider mot sitt slut. Vi har redan haft det sista mötet nu på söndagsmorgonen tillsammans med föräldrar till en del av missionärsbarnen. Så nu börjar nedräkningar till nästa års MBT... bara 51 veckor kvar...

Gårdagens kvällsmöte blev utmanande för många av missionärsbarnen och även för mig. Stojan predikade om att vi måste förstå att inom varje människa finns det en pärla, även i oss själva. Kanske ser vi bara törnbuskar när vi tänker på våra egna personligheter, kanske ser vi bara våra brister. Men Stojan kom med en uppmuntrande nyhet. När Jesus dog för dina synder köpte han dig till frihet. Han köpte inte bara den del i dig som är pärlan utan han köpte också alla törnbuskarna. Med tiden önskar Gud få "städa" i din personlighet så att pärlan blir allt mer tydlig. Vi måste acceptera att inom oss finns det en skatt. Utmaningen blir sedan att också se pärlan i andra människor och se förbi deras törnbuskar. Många av ungdomarna berördes av budskapet. Min förhoppning är att de allihop gick ifrån mötet med en känsla av att de blivit kramade av Gud. Jag ställde mig vid ett tillfälle längst bak i logen, där samlingen var, och bara betraktade. Jag rös till av lycka när jag såg ungdomarna be för varandra. Jag tror det här lägret har gjort att många av dem växt i tro och dessutom har de kommit varandra ännu närmare. Det har vi bara Gud att tacka för.

Man behöver inte gå sysslolös på MBT. Helgalna och fantasifulla aktiviteter har pågått hela dagen. Det hela började med Världsdelstävling där deltagarna delade in sig i olika världsdelar utifrån missionsland. De hade dessutom klätt ut sig i kläder och färger som representerar länderna. Tävlingarna var alltifrån brännboll och frisbee till balanstävling i grupp.   

Världsdelarna uppträdde även i form av dans, teater eller sång i utländsk stil inför de andra deltagarna. Ju bättre framförande desto mer poäng vann gruppen för sin världsdel. Dessutom fanns det alltid med 4 domare som gav pluspoäng till lagen om de blev "väl" behandlade. Bara fantasin satte gränser när det gällde att skaffa poäng för lagen. Årets vinnare blev Asien som jublade i patriotisk glädje när poängen räknades samman.

Vi hade dessutom en Bazar för att samla in pengar till ett getprojekt och ett vattenpumpsprojekt i Moçambique. Deltagarna själva hade hittat på en mängd sätt att samla in pengar. Man kunde läsa försäljningsskyltar som sa: "Köp en fanclub under 2 minuter för 20 kronor", "40 kronor så kastar vi vem du vill i sjön", "10 getter och jag rakar av mig skägget, 20 och jag rakar av mig skägg och hår". Dessutom såldes massage, muffins, man kunde tävla med papperstärningar och chokladbollskatapult, man kunde köpa växel eller autografer av ledningsgruppen och mycket annat. Att bara stå och titta på allt var hemsk underhållande. Det var fantastiskt mycket liv och rörelse. Som jag uttryckte det för en av mina vänner: "Jag är chock, vi missionärsbarn är verkligen galna!". Vi kanske är galna, men vi har fantastiskt roligt!

Barnvagnar, blöjor, fler bilar och husvagnar kan du numera hitta på MBT-området då ca 30 MBT+ deltagare har anlänt till området. MBT+ är till för äldre missionärsbarn, från ca 23 år och uppåt, som inte har möjlighet att vara med hela veckan men som ändå längtar tillbaka till MBT stämningen. MBT+ är del av vanliga MBT men har sina egna bibelstudier. På MBT+ har man möjlighet att ta med sin man/hustru eller pojk-/flickvän. Många har även sina barn med sig, därav barnvagnar och blöjor. Det ger lite extra krydda till MBT att ha småbarn springandes barfota lekandes på den stora fotbollsplanen. Vi välkomnar MBT+ med öppna armar!

På dagens första bibelstudie för MBT+ tog man upp ett högst aktuellt och viktigt ämne: Kärlek. Stojan Gajicki talade till oss om kärlek mellan människa och Gud men också människor emellan. Stojan menar att det pratas alltför lite om kärlek i kyrkan trots att det är det mest grundläggande i den kristna tron. "Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken" 1 Kor 13:13. "Om kärleken är störst och viktigast, menar Stojan, finns det något viktigare att träna sig i då?" Och visst är det sant. Jag tycker det är synd att vi i dagens kyrka glömmer bort att prata om kärlek. När vi pratar om det är det alltid Guds kärlek till oss eller vår kärlek till Gud, men det predikas sällan om kärlek människor emellan. Det verkar som att vi anser det är ett för personligt ämne att predika om. Det är sorgligt. Kärlek är ändå det mest naturliga vi har och dessutom tillbringar de allra flesta människor en stor del av sin tid filosoferandes över detta mysterium. Och detta oavsett ålder eller kön. Kärlek är alltid aktuellt på ett eller annat sätt. Borde inte kyrkan vägleda även i det?

Under dagens bibelstudium var jag med mosseboarna (10-12 åringarna) på deras samling. Redan från början var det fullt ös med sångövning inför söndagens avslutningsmöte. Sivert Edorsson, talare, började med att förhöra mosseboarna på vad de hade talat om under veckan. Enkelt kunde de rabbla upp de 5 första budorden. Idag fick de lära sig om de 6:e, 7:e och 8:e budorden. Vid det 7:e budordet - Du skall inte stjäla - frågade  Sivert barnen: "Tror ni att människor stal från varandra på Jesus tid också?". I kör svarade barnen med ett rungande "JA!" Det var härligt att se hur engagerade de var allihop. Efter att Sivert avslutat sjöng vi i sången "Bygg inte hus på en sandig strand" i kanon, med mycket energi och med alla rörelser som hör till. Sedan var det dags att klistra in och måla budorden i barnens egna pysselböcker.

MBT vore inte MBT utan mossebobarnen. Här är vi noga med att lyfta upp dem och få dem att känna sig viktiga. Jag är imponerad över mosseboledarna som tar barnens problem på allvar vare sig de är små eller stora. På det sättet får MBT inte bara bli en tid av lek och stoj utan också en möjlighet för dem att bearbeta sina erfarenheter som missionärsbarn och se det positiva i att ha bott i ett annat land.

Har ni någonsin uppmärksammat hur vacker en tår är? En tår säger så mycket när den sakta rinner nerför kinden. Ledsna tårar är vackra men ännu vackrare är glädjetårarna. Igår fick vi se många glädjetårar. Kvällsmötet i logen blev speciellt på många sätt. Vi delade nattvarden med varandra i grupper om 7-9 personer. Sedan bad vi i grupperna för var och en. På det sättet kunde vi vara mer personliga med varandra.

Innan vi delade nattvarden fick vi skriva ner våra medvetna synder på en papperslapp som vi sedan fick lägga i en skål. Papperslapparna brändes sedan för att symbolisera att våra synder blivit bortglömda och förlåtna av Gud. Som Simon Holst sa: "Du blir fullständigt förlåten och fullständigt ren". Det var en fantastisk känsla att få känna hur jag och alla andra närvarande fick börja om på nytt med Gud och med våra liv.

Just nattvardskvällen på MBT har under hela min uppväxt varit otroligt viktig. Jag har tagit avgörande beslut som gjort att jag växt i min tro. Jag har fått börja om på nytt många gånger eftersom jag många gånger också felat på nytt. Men det bästa är att Gud har varit lika förlåtande varje gång, lika god och lika kärleksfull. Jag vet att jag, liksom många andra missionärsbarn, har Gud men också MBT att tacka för mycket. Utan dessa avgörande tillfällen vid nattvardsstunderna hade jag förmodligen lämnat min tro för många år sedan. Den typiska rotlösheten som ofta karaktäriserar ett missionärsbarn har även jag känt. Men MBT har för mig fått vara den fasta punkten där jag helt känt mig hemma.  

Glädjetårar är vackra speciellt om det beror på att Gud har gjort under i människors liv. Vi bad för helade igår och Gud svarade på bön hos många av ungdomarna. Det var jubel och glädje när gång på gång missionärsbarn kom upp på scenen för att gråtandes berätta om hur Gud tagit bort smärta i rygg, knän, huvud, fötter och armbågar. Några som tidigare haft så ont att de inte kunnat gå ordentligt sprang runt huset och i lokalen och hoppade upp och ner för att bevisa att Guds makt manifesterat sig i dem.

Jag bara stod och log hela kvällen. Är det någon som tror att det är tråkigt att vara kristen har ni fel. Det är ett liv fullt med mirakel.

"Solen är stark, solen är toppen, solen är varm, bränner röd hela kroppen..."

I den refrängen kan de flesta missionärsbarn sjunga med i dag. Vi har återigen haft en toppendag med sol och bad och sommarlekar. Men hur härlig solen än må vara kan den också skada mycket. Sjukhusstugan har haft fullt upp med att spreja solkräm på deltagarna som har kommit klagandes över brända kroppsdelar. När jag idag kom ut från expeditionen såg jag två missionärsbarn, Mikael och David, som höll på att bli insmorda med kylbalsam och solkräm på rygg, nacke, armar och ansikte. Det var Malena, lägrets ena sjukvårdare, som tog hand om dem. Dialogen som följde visade på den ironi som vi missionärsbarn har gentemot oss själva.

Malena: "Är inte ni missionärsbarn, ni borde väl vara vana vid solen?"

Mikael: "Nej, vi är missionärsbarn och därför TROR vi att vi är vana vid solen"

Maria Ahlén, lägrets talare för deltagare som är 18 år och uppåt, predikade på gårdagens kvällsmöte. Rubriken var "Med Jesus som kung blir inte livet som man tänkt sig". Det handlade bland annat om besvikelser vi har på Gud och tuffa perioder i livet vi går igenom. Hennes budskap var: "Håll ut!" Maria berättade om ett tilltal hon själv fått i en svår period i livet. Gud sa till henne "Jag låter dig gå barfota på singelsten just nu och det gör ont, men jag vill göra dina fotsulor hårdare för att du ska gå på ett nytt sätt och sen kommer jag leda dig till en sandstrand". Och visst är det så, ibland är det nödvändigt med motgångar i livet. Det kommer tillfällen i mitt liv då jag bara känner för att skrika på Gud för jag förstår inte vad varför saker och ting händer. Men det är mitt i svårigheterna som jag har växt som mest, både som människa och i min tro. Gud har aldrig lovat att vi enkelt ska gå igenom livet. Han har bara lovat att han ska gå tillsammans med oss när det är svårt.

För första gången i MBT:s historia har vi haft en lugn natt utan ungdomsförbrytare som vanligtvis springer ute långt efter läggningstid. Detta är i alla fall vad vi ledare tror. Enligt MBT:s regelverk ska tonåringarna mellan 13-17 år vara inne på sina rum vid 00:30. På grund av erfarenhet av att denna regel ofta bryts finns det nattvakter ute på området att fånga in eventuella förbrytare och att dagen efter sätta dem i olika typer av konsekvensarbete. Jag kommer själv ihåg hur spännande det var att smita ut på nätterna och bli jagad av ledarna. Rymningsplanerna var väl genomtänkta och precis som vilken annan sport som helst visste vi precis hur långt vi kunde gå för att konsekvenserna inte skulle bli allt för omfattande. Men som det verkar har gårdagsnatten varit lugn. Den enda överraskning som natten bjöd på var en liten orm (snok) som tonårskillarna så vänligt i en liten burk placerat i tjejernas rum. Vad ska man säga... det är inte MBT om tonåringar inte får vara tonåringar.

Missionärsbarnen är på om möjligt än bättre humör efter eftermiddagens aktiviteter. Det fina vädret och den stora fotbollsplanen skapar många möjligheter för olika sommarlekar. Jag satte mig i gräset och bara njöt av allt liv och rörelse jag såg runt om kring mig. Volleybollturneringen fångade den största uppmärksamheten men även frisbee och vattenkrig var det en del som ägnade sig åt. Andra valde att bara sitta och ta det lugnt, sitta och snacka och sola precis som jag i det fräscha sommargräset. De flesta hade besökt lägrets kiosk och avnjöt glass eller en kall Coca Cola. Klockan fyra började något som vi kallar Smörgåsbord. Det bestod i år av 6 olika stationer/aktiviteter som man kunde välja emellan. Stationerna presenterades för deltagarna som sedan delade upp sig av eget val mellan dem. Valen i år var följande:

• Salsakurs
• Beachvolleyboll-turnering
• Lektion i hur man spelar vattentrumma
• Frågepanelen, där en panel av ledare svarade på alla möjliga olika frågor som deltagarna ställde
• Lektion i predikokonst
• 5-kamp

Det var fantastiskt att gå runt på de olika stationerna och se vilken kreativitet och glädje som fanns. MBT är sommar för mig. Ända sedan jag för 10 år sedan kom till lägret för första gången har det varit höjdpunkten på sommarlovet. Jag satt nu i eftermiddags och pratade med några så kallade "mosseboare" som är deltagare mellan 10-12 år gamla. Årets läger var deras första och precis som jag kommer ihåg det berättar två 10-åriga tjejer med för mig hur de inte hade känt någon första dagen men att de på en gång hittat varandra och blivit bra kompisar. Det värmde mig att se hur glada de var i varandras sällskap och jag förstod att de, precis som jag, hittat i varandra vänner för livet.     

Jag sitter och reflekterar över gårdagens kväll/natt och känner mig otroligt tacksam på många sätt. På kvällsmötet predikade Simon Holst, som även är talare för Tonår (deltagarna mellan 13-17 år) under hela veckan. För att presentera Simon lite kort kan jag berätta att han är en 20 årig, nygift (sedan 3 veckor tillbaka)Skövdebo som praktiserat i Skövde pingstförsamling som ungdomsledare tillsammans med ungdomspastorn Daniel Vidmark. Simon är själv inte missionärsbarn men har planer på att till hösten åka ut som missionär till Tanzania.

Predikan igår kväll handlade om Guds tanke och framtidsplan för våra liv. Simon talade till våra hjärtan när han illustrerade hur stor Guds tanke är med universum och att vi människor är kronan i Guds skapelse. Herren har kallat oss att vara unika och inte som alla andra, predikade Simon. "Om du är en nolla så platsar du i bibeln, känner du dig otillräcklig är du en som Gud vill använda". Han menade inte att vi inte kan bli använd av Gud om vi inte känner oss otillräckliga men att det viktiga är att inte söka ära utan att söka Gud. "Gud ser ej det som människor ser, Gud ser till hjärtat". Jag tror att många av deltagarna kände precis som jag, en lättnad över att kunna släppa alla prestationskrav. Vi får vara dem vi är i Guds tjänst. Just detta tror jag är otroligt viktigt att höra för oss missionärsbarn. Vi är uppväxta i kristna familjer med föräldrar som på ett tydligt sätt arbetar för Guds rike och som ofta har tydliga ledarpositioner. Oavsett om föräldrarna arbetat som pastorer, lärare, byggnadsarbetare eller inom sjukvården så har de varit personer som folk sett upp till, förebilder för många. Dessutom har man i missionsfältet som familj alltid stuckit ut och setts som någon slags superfamilj som ständigt stått i centrum för allas uppmärksamhet. Får man som missionärsbarn vara annorlunda än det som förväntas av dig? Ser inte missionärsfamiljer ut på ett visst sätt? Får man har stunder av tvivel? Är det okej att inte följa sina föräldrars fotspår? Ibland har pressen av "hur man bör vara" varit så stor att missionärsbarn istället valt att helt ta avstånd från den kristna tron. Under ytan ligger ofta djupa sår och en känsla av att bli sviken. Att få höra Simons ord om hur vi är skapade unika och att Gud vill använda oss som vi är fick förlösa oss. Vi är missionärsbarn - med många rika erfarenheter av andra kulturer, språk och speciella upplevelser - men vi är inga supermänniskor. Bara unika precis som du.

Redan på första kvällsmötet gick många fram till förbön och jag är helt övertygad om att många fick möta Gud på ett speciellt sätt. Lovsången och bönen var stark. Med en sådan start kan det inte bli annat än en fantastisk vecka här på MBT. Som läsare, var gärna med i förbön för både ledare och ungdomar denna vecka. Har vi tro så kommer Gud att manifestera sin kraft och godhet för var och en av oss.     

Nu har vi börjat på allvar. Det går inte att låta bli att bli varm om hjärtat när man ser alla möten människor emellan. Goda vänner som inte setts på länge, nya vänner som snabbt hittar varandra eller vänner som alltid ses men som ändå gläds över att återse varandra.

Dagen började med incheckning och lunch samt välkomstmöte. Introduktionen till mötet blev en kort samling vid sjön Ögat där ledningsteamet rodde i land i en roddbåt sjungandes "Men Jesus i båten kan jag le mitt i stormen". Åskådarna stämde snart in i sången vilken visade sig bli en självuppfyllande profetsia då regnet plötsligt började ösa ner. Snabbt sprang vi alla in i ladan där mötet skulle hållas. Stämningen var på topp trots den oväntade "stormen" och mötet kunde glatt sättas igång. Enligt tradition presenterades alla länder som missionärsbarnen representerar. När var och en hörde sitt land ropas upp ställde missionärsbarnen sig upp och jublade till för överrösta föregående lands representanter. Som det brukar vara hördes tanzanianerna mest eftersom de är flest. Detta är ett resultat av stor aktivitet av svensk pingstmission i Tanzania under 80- och 90-talen.  

Under MBT veckan förändras den inledande hälsningsfrasen vid möten med nya människor hos missionärsbarnen. För att gestala detta: 

Missionärsbarn A och B möts.

A - Hej, Lisa. Vad heter du?

B - Jag är Gustav. Vart har du varit?

A - Bolivia, du då?

B - Tanzania.

För att undvika den förbjudna frågan - Vart kommer du ifrån? - som skulle avslöja missionärsbarnets identitetskris frågar man istället vart personen ifråga har varit. Även om vi själva skämtar om denna möjliga identitetskris ligger det mycket allvar bakom det. Vart kommer jag ifrån? Ja, från lite olika platser. Jag kommer både ifrån Sverige och Kongo-Kinshasa. Jag vet inte om jag någonsin känt mig riktigt hundra procent hemma någonstans. Allra helst skulle jag föredra att kalla mig världsmedborgare och slippa vara knuten till en viss begränsad plats. Jag tror många missionärsbarn håller med mig. Så, var kommer vi ifrån? Många gånger kanske vi låter den som ställde frågan bestämma. Men kanske är det viktigare att fråga: Vart är vi på väg? Har vi det definierat står vi garanterat stadigare.

Jag vaknade trött den här morgonen och funderade över hur jag kommer att orka med sena nätter och tidiga mornar som det brukar bli här på MBT-veckan. Med en kopp kaffe blev jag däremot snabbt piggare och såg fram emot allt roligt som ligger framför oss under dagen.

Snart byttes min glada inställning till stor sorg när tog emot nyheten om att en god vän till mig avlidit i cancer. Många frågor och tankar snurrar fortfarande i huvudet även om den största chocken har lagt sig. Frågan om varför detta skulle hända har jag, som så många andra som förlorat någon, frågat mig. Jag blir arg på Gud och förstår inte hans vilja, men känner samtidigt en stor förtröstan till att Gud kommer vara nära de närmsta anhöriga och skänka tröst till alla oss som sörjer.

Även om jag genast kände att den här nyheten tajmade väldigt dåligt, så här i början på MBT-veckan och då jag dessutom har ett ansvar som sommarbloggare, så insåg jag snart att det är precis här på MBT som jag bäst kan bearbeta sorgen. Här runt om mig har jag goda vänner som mer än gärna ställer upp med en axel att gråta ut på. Jag får tillfälle att ta tid med mig själv och Gud och dessutom kan jag släppa alla "måsten" som vardagen annars medför. Jag hittar tröst i temat som har satts för hela MBT-veckan: Med Jesus i båten. Även i stormen är Jesus med, eller kanske inte även utan framförallt i stormen är Jesus med.

Som stolt kristen med en förtröstan om Guds trofasthet i det allra svåraste vill jag citera Job:

"Herren gav och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!" Job 1:21^b    

Ju närmare morgondagen vi kommer desto mer peppade blir vi att ta emot deltagarna som anländer runt elvatiden imorgon (tisdag) förmiddag. Runt 40 ledare kom redan i söndags morgon för att förbereda deltagarnas ankomst på bästa sätt. Kvällssamlingen idag fick bli en stark stund då vi bad för varandra och för de uppgifter och ansvarområden som var och en kommer att ha under lägerveckan. Vi sjöng lovsånger tillsammans och bad för specifika böneämnen som oroat.

Under hela eftermiddagen förberedde vi olika praktiska arbetsuppgifter inför lägerstarten. Det skapades bönerum, planerades möten, övandes lovsång, sattes upp flaggor och volleybollnät, inhandlades mat och mycket mer. På kvällssamlingen var det däremot tid att förbereda oss andligt också. Andreas Larsson, en av de ansvariga för lägret, pratade om hur vi som ledarteam måste stå eniga och stötta varandra. Utifrån Romarbrevet 12 talade han om att vi är en och samma kropp med många olika delar och funktioner, men vi strävar åt samma håll och har samma mål. Vi behöver varandra och alla bidrar med en viktig del för att lägret ska fungera. När Andreas pratade relaterade jag vad han sa också till vår vardag som kristna. I samhället och i våra församlingar har vi alla olika roller. Vi har alla olika gåvor och är tillsatta att göra olika saker. En del roller kanske framstår mer viktiga än andra. Vi kanske avundas andras arbeten eller andras begåvningar. Men det är faktiskt som Andreas menar, utan varandras olikheter skulle kroppen inte fungera. Församlingen eller samhället behöver mångfalden och därför är ingen mer viktig än den andra.

Vi delade upp oss i smågrupper och blev ansvariga för att gå och be för olika sektioner på lägerområdet. Precis som Jane Mainwaring (en annan lägeransvarig) sa efteråt: "Det är fantastiskt hur vi på så kort tid kunde 'be in' hela lägerområdet". Med Gud närvarande står vi på helig mark. 

Kvällen avslutades med att Simon Holst, en av talarna under lägret, pratade med oss om att höja förväntningarna på vad Gud kan göra under den här veckan. "Vi ska be om att ungdomarna ska uppleva Guds kraft och vi borde vara taggade till tänderna", menade Simon. Och det är helt klart, vi har alla stora förväntningar och är alla exalterade över vad morgondagen kommer att medföra. Tillsammans sjöng vi en sista lovsång:

Du är en stor Gud

Full av barmhärtighet

Från evighet till evighet

Varar din nåd

Att komma in på Viebäcks område där MissionärsBarnsTräffen (MBT) hålls varje år är alltid en speciell känsla. Jag kom fram idag och kände mig laddad och förväntansfull inför vad veckan kommer att erbjuda. Ända sedan jag var 11år har jag haft för vana att komma hit vecka 30 varje sommarlov. Det gör att jag känner mig som hemma och det var fantastiskt att mötas av välkända varma ansikten i dörröppningen.

MissionärsBarnTräffen är ett läger som pågått varje år sedan 25 år tillbaka. Som huvudman för lägret står Pingst Internationellt, men den har en bred ekumenisk bas inom de svenska frikyrkorna. Som mest har deltagarantalet varit uppåt 450 men ligger idag på drygt 200 och dessa ifrån många olika samfund. Lägret vänder sig till barn och ungdomar från 10 år och uppåt, de äldsta är kring 25. Deltagarna är uppdelade i 3 olika åldersgrupper vilka har olika undervisningspass på förmiddagarna och delvis olika aktiviteter på eftermiddagarna och sedan gemensamma kvällsmöten.

MBT får vara en plats där barn och ungdomar till missionärer får träffas och dela erfarenheter och hitta samhörighet. Även om man själv inte är missionär eller missionärsbarn så har de allra flesta kristna i Sverige någon slags kontakt med personer som är eller har varit missionärer. För att lyfta fram och stödja missionärsbarnen, som ofta upplever det svårt att återvända till Sverige efter att missionsperioden är över, startade man det årliga lägret MBT. Många missionärsbarn berättar hur skönt det är att få komma till MBT och känna sig normal då man möter andra som varit med om liknande upplevelser och som förstår vad det innebär att bo i ett annat land. Det får bli en hjälp att återanpassa sig till Sverige men också ett andrum där man kan få växa som människa och i sin tro.   

Inte förrän i morgon börjar lägret på allvar då deltagarna anländer. Men redan idag när jag kom var det fullt fart på området. Ledarna förbereder sig både praktiskt och andligt inför lägret. Jag blev på en gång rörd av de första ledarseminarierna som handlade om förbön och själavård. Vikten av att ta barnen och ungdomarna på allvar och vara lyhörda betonades. Av ledarnas diskussioner och frågor såg jag tydligt den stora omsorg om deltagarna som finns. Vi avslutade med att be tillsammans. En sann och enkel bön bads: "Gud, i oss själva har vi ingenting att ge, men med dig har vi mycket att komma med, använd oss". Med den inställningen tror jag att Gud kommer vara fullt närvarande denna vecka. Grundtanken med MBT är fin men framförallt väldigt viktig: Att se människan och vara till stöd för varandra.