Det här blir mitt sista inlägg jag skriver. Först och främst vill jag bara tacka tidningen Dagen som gett mig förtroendet. Det har varit roligt att få dela med mig av händelser och tankar jag haft under MBT-veckan. Tack till alla er som läst och för alla kommentarer ni har lagt in.
När jag tänker på mig själv som missionärsbarn är jag för det mesta bara tacksam. När jag kom hem till Sverige var jag bara 3 år gammal så många problem som andra missionärsbarn stöter på vid hemkomsten - mobbing, språkkommunikation, kulturchock, utanförskap m.m. - behövde jag aldrig gå igenom. Men min tid i Kongo-Kinshasa präglade mig ändå väldigt mycket som människa. Som jag skrev innan har jag alltid varit rotlös och jag har ofta funderat mycket på min egen identitet, aldrig känt mig 100 % svensk. Jag övertygad om att detta har att göra med min bakgrund. Veckan innan MBT kom jag hem från en semesterresa i Kongo-Kinshasa. Vi hade många år planerat att åka tillbaka för att hälsa på som familj ända sedan 1990 när vi kom hem. För mig och mina två äldre bröder var det första gången på 18 år. Jag upplevde resan som en av de viktigaste i mitt liv.
För att gå vidare och bygga vidare mitt livs pussel behövde jag återvända och lägga de första pusselbitarna på plats. Lukterna, ljuden och smakerna var precis som jag kom ihåg det. Människorna hade jag glömt bort men när jag stod där framför dem kände jag en sån otrolig tillhörighet och kärlek. På något sätt såg jag mig själv i barnens ögon. När jag kom fram till den lilla byn Bendela där jag växte upp sa jag till mina bröder: "Förstår ni, vi har kommit hem!". Och det var precis så jag kände. Den pusselbit som fattades hade jag nu funnit. Men samtidigt högg det till i bröstet av smärta. Situationen för barnen och familjerna var så bedrövlig att det är som ett under att de ens överlever. Jag kände sådan nöd för dem. Vem är jag då? Är jag afrikan för att en del av mitt liv utspelat sig där? Nej, jag kommer aldrig att vara det helt. Jag har Afrika i mitt hjärta men samtidigt är jag alltid annorlunda än alla de andra. De ser mig som den där "vitingen" som en gång i tiden lekte med deras barn, men det är allt.
Varför är MBT så viktigt? Varför är det så att alla vi som kommer till MBT varje år blir helt lyriska när vi pratar om det? Jo, precis på grund av det jag just skrev. Många missionärsbarn känner sig inte som svenskar, vi har växt upp i en annan kultur och med andra vanor, men vi är heller inte afrikaner, asiater, latinamerikaner eller vad det nu än må vara. Vi har någon slags dubbel identitet. MBT ger möjlighet att växa i tro och som människa och hitta många nya vänner. Men vad MBT framförallt gör är att vi, i en gemenskap där vi förstår varandras situationer, lägger ihop pusslet tillsammans. Det får vardagen att fungera. Många gånger pratas det om besvikelser och sår, men oftare upptäcker vi den fördel som det innebär att vara missionärsbarn. När pusslet blir lagt ser vi en mångfald i färger och former som andra svenskar kanske saknar. Vi har en stor förståelse för andra kulturer, kan många språk och är ofta kreativa i vårt tänkande. Alla missionärsbarn är olika men jag kan lova att vi alla har mycket att ge.
Årets MBT-läger avslutades med en uppmaning: "Använd de gåvor ni som missionärsbarn har fått genom att berika församlingarna i Sverige". Jag har en längtan att se svenska kyrkor i större mångfald. Vi borde öppna våra dörrar för nya sätt och nya vanor. I en miljö av mångfald trivs också många människor.
Tack för mig. Gud välsigna er allihop!