Jag har varit en dålig bloggare de senaste veckorna, det är bara att erkänna. Det beror delvis på tekniska problem men inte enbart. Det är en intensiv tid så här före årsskiftet. Vissa dagar ser almanackan fullständigt tokig ut. Det ena sammanträdet avlöser det andra och varje möte tycks yngla av sig och ge upphov till minst två nya.

Men jag klagar faktiskt inte. Att mötas och samtala är en viktig del av jobbet som chefredaktör. Allt går inte att lösa med mail. Ofta är det helt avgörande att alla berörda sitter ner tillsammans, hör samma sak sägas vid samma tillfälle och har möjlighet att säga sitt.

I helgen har jag och mitt lilla team, dvs min dotter Ulrika, varit i Norrbotten och besökt pingstkyrkorna i Piteå och Boden. Vi kom hem till Bromma efter midnatt, trötta men glada efter inspirerande möten. Och så fick vi på köpet en försmak av det som förhoppningsvis väntar även här i Stockholm - en vit vinter. För tänk så mycket ljusare och trevligare det blir när staden ikläds ett snötäcke, som förhoppningsvis blir lagom tjockt och lägger sig på plats i en takt som gör att snöröjningen och trafikanterna hinner med.

Tillbaka på jobbet efter en intensiv helg när jag bland annat hade nöjet att få medverka på ekumeniska samlingar i Strängnäs, på lördagen i pingstkyrkan och på söndagen i Strängnäs domkyrka. Tänk att som glad amatör få predika i denna ärevördiga katedral! Gud har sannerligen överraskningar i beredskap för sina barn. Tur att det var ett tema, Förlåtelse utan gräns, som ligger mig varmt om hjärtat och som jag både talat och skrivit om en del tidigare.

Det var fantastiskt. Och härligt att möta människor från olika kristna sammanhang och få samtala med dem både efter högmässan och framför allt under lördagseftermiddagen och kvällen.

Men den stora överraskningen fick jag faktiskt när dottern och jag  väntade på tåget hem till Stockholm på lördagskvällen. Ett gäng tonåringar hade ockuperat stationshuset och fyllde det med skratt, skrän och högljudd musik. Det finns kanske inte så mycket att välja på en lördagkväll i Strängnäs om man är 15-16 år. Det som fick mig att reagera var att ungdomarna lagt beslag på en rullator, som de uppenbarligen hittat utanför någons dörr. Den var jättekul att leka med. Mina försiktiga försök att påpeka att kanske den rättmätiga ägaren hade större behov av rullatorn tog inte skruv. Då gick jag ut på perrongen och ringde polisen i Sörmland. "Om ni har någon bil i Strängnäs vore det inte helt fel om den kunde komma förbi stationen och ta itu med saken", sa jag, utan några större förhoppningar. För man tror sig ju veta hur det är med polisens möjligheter att ta itu med triviala brott. "Vi kommer på en gång", fick jag till svar. Och tro det eller ej, inom fem minuter, var en polisbil på plats till ungdomarnas, och medresenärernas, oförställda häpnad. Två unga poliser klev ur och började resonera med rullatortjuvarna.

Sedan kom tåget, så hur det slutade vet jag inte. När vi kom tillbaka på söndagsmorgonen var rullatorn i alla fall inte kvar (inte ungdomarna heller). Och jag tänker att kanske, kanske bidrog det hela till att visa just de här flickorna och pojkarna att de faktiskt inte kan göra vad de vill utan att vuxenvärlden reagerar.

Denna tisdag började med fest! Vi firade  (med bandklippning, applåder, cider och kokosbollar) att vår uppfräschning av www.dagen.se, på webbspråk version 2.0, äntligen var klar att släppas ut för allmänt beskådande. Internt har vi kunnat testa den under några veckor och in i det sista kom förslag på ytterligare förbättringar, varav en del kommer att genomföras den närmaste tiden

När jag skriver detta har det gått drygt tre timmar sedan vi tryckte på knappen och hittills verkar sajten fungera som den ska. Några besökare uttrycker kritik i sina kommentarer men de flesta verkar vara nöjda. Vi tar till oss både det negativa och det positiva i vetskapen om att alla aldrig kan bli hundra procent nöjda eftersom det inte bara handlar om teknik. Tycke och smak varierar även när det gäller webben, det är bara att acceptera.

Webben är viktig för oss - och den blir allt viktigare. Bland annat ser vi den som en möjlighet att nå ut till nya grupper, som kanske aldrig ens sett papperstidningen Dagen. Att göra det lättare för den som inte är bekant med hur Dagen är strukturerad att hitta det man söker har varit en bärande linje i arbetet.

Och nu slår vi oss till ro och rullar tummarna? Nej, tvärtom. Det här är bara början. Det kommer att fortsätta att hända mycket både på webben och i den tryckta tidningen.