Jag vet inte om ni är bekanta med Mythbusters? Herrarna som i tv testar om olika fenomen egentligen är myter eller ej. Som om något egentligen kan hända om man har på mobiltelefonen på en bensinstation, eller om ett hopp i sista sekunden i en fallande hiss kan rädda liv. Vilken myt man försöker avliva här vet jag inte, men man visar att det är möjligt att - med paintballgevär - måla Monalisa på några nanosekunder.

Nördigt? Ja. Läckert? Ja.

Det här är ambititöst. Men nu kör vi. En julspecial med Veckans länkar. Och låt mig börja i den mest komiska änden.

* Niklas Wikegård utbrister i tungotal. Den Helige Ande faller vid de märkligaste tillfällen. I natt, under JVM i hockey, faktiskt. Precis när Sverige felpassar i offensiv zon så...utbrister Niklas Wikegård. Lyssna här. 26:11 in i sändningen.

* Gissa personen. Ni vet leken där man ska tänka på en person och någon annan ställa frågor tills de listat ut vem jag tänker på? Nu har den blivit webb. Och är sjukligt säker. Testa att tänk på någon och testa datorn. Den plockade ex Stellan Skarsgård ruskigt snabbt.

* Martin Jönsson slutar medieblogga. Det är kanske 2008 års största svenska socialmediesorg.

* Ni minns kanske prästper som, med hjälp av sin iPhone blås-spelade Pie Jesu? Det kommer hela tiden fler applikationer. Vad sägs om de här två. Röka pipa och dricka öl med iPhone. IT&Etik-bloggen tar upp saken.

* Peter Englund blir ju ny ständig sekreterare i Svenska akademin. Roligt i sammanhanget är att han är ovanligt transparent bloggare och den enda intervjun som gjordes med honom gjorde han själv. Med sig själv, alltså. På bloggen. Där fick DN och gänget vackert gå och hämta sina citat.

* Nyårsslaget fördröjs med en sekund. Det kan vara bra att tänka på. Alltså: När klockan slår tolv, håll i er ytterligare en sekund, sedan jubel. Så ja. Kunde blivit pinsamt det där.

* En av den kristna bloggosfärens mest länkglada bloggare, Christer Åberg på apg29, fick ett oerhört tragiskt besked två dagar innan julafton. Hans gravida fru dog. Tillsammans med barnet. Helt obegripligt, och svårförståeligt. Läs Christers bloggpost om saken här och här.

Då är det slut! Årets mest hajpade högtid.

Får man säga så? Jag vet ju att den är helig och sånt. Men om vi bortser från jesusbiten; visst är julen lite överskattad? Det är en himla hajp kring...hajpen, liksom. Vi ser fram emot julen, handlar mat som kan mätta ett kompani i flera veckor. Köper julklappar, förbereder och ställer in oss på hur mycket vi ska njuta.

Men egentligen är det ju bara en onsdag. Då familjen träffas och äter mat ihop i fina kläder. Inte för att det är något fel i det.

Jag anar att det har något att göra med den där julmagin jag kände vilade över hela saken när jag var tolv. Då jag fjärilar fladdrade i magen över om det låg en Playmo-cirkus (min unga barndoms finaste present) under granen.Jag tror hajpen blir mer rättvis när man själv får familj. Men just nu befinner den sig lite i ett vakum. En mellanperiod, kan vi säga.

Men missförstå mig inte. Jag har haft en särdeles fin jul. Jag har ätit så mycket mat att jag fått ställen på kroppen där jag tidigare inte haft ställen, föreställer jag mig.

Vi firade traditionsenligt jul på Frälsningsarmén i Visby. Tillsammans med andra svenssonfamiljer, som vi själva, firar också ensamma, småalkoholiserade, eller andra som bara har lust att komma. Och det är alltid en lika nyttig väckarklocka att inse att den julafton jag ser fram emot fasar andra inför - mer än något annat.

Insikten kommer när någon jag sitter och julknäckspratar med plötsligt undslipper sig ett "det här var min räddning". Att de annars, i bästa fall, hade dragit ned rullgardinerna hemma och supit ner sig. För att slippa årets mest vidriga dag.

Tänk. Att den, för så många, fina och kärleksfulla strävan efter att träffa familjen - och familjen endast - utesluter så många. Så paradoxalt. Jag skrev lite mer om det där och mina jular förra året.

Annars har julen mest varit vila. Sova. Film. Läsa(!). Lite sällskapsspel. Och träffa barndomsvänner för att delta i SM i dåligt samvete. Jag är sämst på att höra av mig.

Och så har jag dunkat mig själv i ryggen för att jag hållt mig från bloggen under första veckans julledigt.

Har er jul varit bra?

Det är vigsel. Allt går perfekt. Båda har sagt "ja", och bara ringar ska utväxlas.

Då händer det som omöjligt får hända. Och allt som hörs är ett "Nooooooooo".

Lyssna och se paniken och kom ihåg att tacka Gud på alla knän du har att det inte är ditt bröllop det handlar om.

Vi hade en hejdundrans julfest, här på Dagen. Nämnde jag det? Vi hyrde en liten inredd lada och dansade en hel kväll. Det klappades, stampades och tjoades. Några av oss fick ett infall och klädde ut oss till tomtenissar. Det var en osann kväll vi aldrig önskade skulle ta slut.

Jag tänkte att ni, som en gåva, skulle få en tjuvtitt från kvällen. En julklapp från oss till er, skulle man kunna säga.

Så i förhoppning om att din jul kommer bli alldeles fantastisk, inkluderande och till och med välsignad, säger vi: God jul!

Via Damon hittar jag det här fullkomligt hårresande klippet. Under en kampanj i New York där folkmassor satte sig på cyklar och cyklade genom staden i en fredlig protest mot bilismen fick en polis plötsligt spel. Han siktar in sig på en cyklist och knuffar, helt oprovocerat över trottoaren. Det hade kunnat sluta hur som helst.

Polismannen själv hävdade att cyklisten hade knuffat honom innan han knuffade tillbaka. Och först fem månader senare väcks åtal efter att en turist råkat filma händelsen och lagt ut klippet på youtube.

Och man kan inte annat än att skaka på huvudet åt ett sådant här klipp:

* Årets-bästa-listorna har börjat den här veckan. Så också i den kristna flygeln av bloggvärlden. Johan Stenberg har korat Årets blogg, i tre kategorier.

* Norra Sveriges sötaste brödrapar innehåller en ord-fascist.

* Underbaraclara skriver bra i en krönika hos Rädda barnen:

Den 13 september 2008, tjugotvå år gammal, gick jag nerför altargången. Vissa höjde på ögonbrynen och undrade om det verkligen är klokt att gifta sig i så ung ålder? Men jag vet precis hur klokt det är. För livet är kort, oförutsägbart och orättvist. Någon föds förlamad. Någon har en pappa som super. Någon har en underbar mamma - som dör i cancer. Livet är inte rättvist. Och om framtiden vet vi ingenting. Det enda vi känner till är det som finns här just nu. Och det får inte slarvas bort i ilska eller bitterhet. Alla måste vi gå igenom tunga saker, men inget säger att vi måste stanna kvar där för alltid. Ingenting säger att vi för den skull måste vara offer. Livet är inte rättvist men Gud är god. Och det goda han gett mig; ett bra jobb, en fantastisk man och fina minnen av en underbar mamma, är jag evigt tacksam över. Och gör mitt bästa för att ta vara på.

* Jag har funderat en stund på vad nästa stora funktion i mobilen kommer vara. Men så ser jag filmen som rätar ut alla frågetecken.

* Det här var lite läckert. Och om det inte det är photoshoppat måste vi titulera Narnia-Tobias den mest gråa av människor.

* Alldeles för sent ser jag att Grannkyrkan också gjort en bedömning av Samfundets hemsidor. Men ger bara poäng utifrån hur många som gör något på "namnet Jesus".

* Uttråkad? Här är sidan som tipsar om sätt att döda tid.

* Angående Ulf Ekmans samtal med missionskyrkan bloggar föreståndare Göran Zettergren om en tid då Livets ord, med Runar Sörgaard i spetsen, i en motbön mot de med "falsk lära". Det låter som att det sannerligen var tid för ett samtal.

Ett nytt nummer av ung-magasinet Ikon kom nyss.

Det är singer-songwritern Jonathan Johansson som porträtteras. Och jag gillar Rickard Alvarssons, redaktör på Ikon, story bakom omslagsfotot.

Rikkard Häggbom, fotografen som skulle fota Jonathan Johansson, fick i uppdrag att porträttera på ett sätt som han aldrig trodde skulle få platsa i ett kristet magasin. "Enda kriteriet är att det ska spegla en sårbar tro".

Rikkard klädde av Jonathan, smetade in honom i blod, och resultatet är omslaget ovan.

Och jag vet inte om bilden egentligen säger mest om fotografens syn på vad som skulle vara "tilltåtet" i ett kristet magasin... Men oavsett: Jag älskar omslaget.

Jag satt på tunnelbanan i morse och läste en artikel som jag inte kan skaka av mig. Som jag kanske inte vill skaka.

Det handlar om våldtäkter. Om soldater i rebellarmén i Kongo som använder sexuellt våld som vapen.
Och jag vet hur du reagerar nu. För du vet vad det handlar om. Du har råkat läsa om det förut. Minns hur du kväljde och ångrade att du någonsin läst. Du kanske redan har reflexslutat läsa för du vill inte påminnas om skiten.
Men läs vidare. Artikelförfattaren Anna Koblanck motiverar det kanske bäst. "Om hon klarar av att berätta, så är världen skyldig att lyssna."

Tillåt dig för en stund att bli riktigt bedrövad. Ha mod nog att släppa in en verklighet så verklig att vi inte få blunda för den. Det borde du ha råd med. Vi som när som helst kan krypa ner i vår ljumma chimär till verklighet som vi kallar vardag.

För det här är något av de vidrigaste som finns.

Rebecca Masika var 31 år när rebellerna stormade hennes hem. De knivmördade hennes man och styckade hans kropp framför ögonen på Rebecca. Soldaterna tvingade henne sedan att samla ihop makens styckade kroppsdelarna och lägga de på hög. Sedan pressas hon ner över likdelarna och soldaterna våldtar henne. Tolv män turas om. Makens huvud och armar ligger i blodbad runt under och runt henne samtidigt som främmande män, gång på gång, tränger in i henne.

Samtidigt som hon ligger där hör hon ljudet från hennes två tonåriga döttrar. De våldtas i rummet bredvid. De skriker. "Du gör oss illa".

Men vad ska hon göra. Hon våldtas ju av ett dussin män.

Händelsen är ingen engångsföreteelse. Våldtäkter används som vapen, ett sätt att kränka motståndarsidan, i Kongo. Och Rebeccas historia blir värre.
Läs, för Guds skull, hela artikeln här.

Berättelsen är ofattbar. Och desto viktigare för oss att göra allt vi kan för att förstå det.

Själv minns jag exakt när jag fick upp ögonen för att det jag undvikit att läsa inte försvinner bara för att jag undvikit att läsa. Hur mycket "på riktigt" det faktiskt var.

Jag bor i Kongos grannland Zambia ett år och volontärarbetar i Miramba, en tätbefolkad fattig stadsdel i Livingstone. Jag och en av mina nyfunna vänner går utmed en av gatorna i området när vi plötslig hör skrik från ett av husen. En man kommer ut med en tvåårig flicka i famnen och mamman springer skrikande efter honom. Mannen går vidare, till synes oberörd. Bara ett tiotal meter framför oss. Mamman fortsätter skrika, dra i mannen, barnet och faller ibland ihop på marken för att sedan fortsätta slita och skrika. Barnet är förvirrat och chockat. Verkar vilja gråta, men det händer så mycket att hon inte riktigt kan. Fler sluter upp runtomkring. Även de börjar skrika.

Varken jag eller min vän förstår någonting. Han springer lite närmare för att försöka snappa upp vad som hänt. Han får tag på någon, frågar, stelnar till, vänder sig till mig och förklarar.

Mamman hade funnit mannen när han försökt ha sex med hennes två år gamla dotter. Påkommen hade han låtsats som ingenting, dragit på sig byxorna och gått rakt ut, med barnet fortsatt i famnen.

Jag blev fullkomligt tom och full av känslor på samma gång. Känslor - hat - som jag aldrig har upplevt varken förr eller senare. Där framför mig gick en man, några år äldre än jag själv, som försökt ha sex med en två år gammal tjej i rosa dräkt och små tofsar i håret. Jag har aldrig drabbats av en så ohämmad impuls av att ta till våld. Aldrig har det känts så naturligt, så frikopplat från alla konsekvenser.

Där och då tvingades jag in till en verklighet jag tidigare aldrig förstått. Som jag låtsats inte fanns. Som jag bekymmersfritt bläddrat förbi eftersom det stört min egen version av världen.

Vi kan inte låta det vara så. Bedöva och ursäkta med att vi har egna problem. Låtsas som att de har betydelse i jämförelse med en verklighet där människor våldtas av tolv män ovanpå sin makes kroppsdelar. Där tvååringar blir penetrerade av vuxna män.

Jag har börjat och slutat på den här texten flera gånger nu. Inte orkat med skiten. Och jag har ingen aning om du fortfarande läser. Inte heller vet jag hur jag ska avsluta den. Jag vill inte ge några pretentiösa förslag på vad du ska göra. Vad jag kan göra.

Och kanske är det allra lämpligast att bara lämna dig med en känsla av frustration.

För det farligaste vi kan göra är att inte engageras. Låtsas som att den overkliga verkligheten är overklig.

God jul.

Det hör sannerligen inte till vanligheterna att jag imponeras av Frälsningarméns lednings initiativförmåga. Eller deras informationsflöde.

Men jag vill ändå påstå att man har skött informationen ovanligt bra kring den ekonomiska kris som man har drabbats av.

Efter att Dagen skrev om de gigantiska besparingarna har ledaren Vic Poke skickat brev till kårerna där han med personligt tilltal försökt förtydliga vad som komma skall.

Och i ytterligare försök att förtydliga vad olika formuleringar egentligen betyder, vad förändring innebär, publicerar Frälsningsarmén nu en intervju med Vic Poke. Viralt! I HD-format!

Den 12 minuter långa intervjun är knappast något produktionsmässigt mästerverk, men den gör sitt jobb - informerar, förtydligar och finns tillgänglig för spridning.

Jag är imponerad. Frälsningsarmén går före. Och utan att dra för höga växlar vill jag mena att det visar på en nyvunnen insikt av vikten av både öppenhet och tydlighet.

Grattis, Frälsningsarmén.

Jag har hintat om det förut, visat er skisser i bökiga jpg-format. Men nu är allt det där ett minne blott.

Men nu har skisserna fått liv. Blivit klickbara och såntdär.Vi har helt enkelt skapat http://utveckling.dagen.se

Vi vill inte längre sitta ensamma och skissa. Så istället för att göra ändringar på ett ritbord lägger vi upp det i skarpt läge, klickbart med riktig känsla av hur det skulle kunna se ut för att både ni och vi kan skapa en uppfattning om hur det fungerar i praktiken.

Det kanske är ett arbetstidsmässigt självmord, det vet vi inte än, men för egen del förvånas jag över vilken skillnad det blev. Jag ser genast ett gäng saker som verkligen inte fungerar eller som blev direkt fult. Jag är till exempel mycket mer tveksam till att vänsterställa nyheterna nu. Inser också bättre hur menyvalens typsnitt inte alls fungerar.

Men än ska det inte dömas. Vi är inte ens i betaläge. Allt från skissbordet är inte implementerat, så det går inte att riktigt döma allt än. Men vi vill, trots det, öppna för er redan nu. Ge full insyn i hur vi tänker, hur vi arbetar och hur vi utvecklas.

På så sätt blir det enklare för oss att bolla snabba frågor till er när vi testar något nytt. Det blir enklare för er att snabbt reagera över hur fult och omöjligt någon del av sajten är. Och så vidare...

Så välkommen in på en rundtur på utveckling.dagen.se. Ett förstadie till betaversionen, helt enkelt.

Och självklart ska du kommentera åsikter om det redan nu. Såga, var neggo och kritisera. Det är nu vi kan göra något åt det.

Med bakgrund av posten om nyteknologisk välsignelse har jag tidigare lyft flera goda exempel på kristna sammanhang som lyckas med sina tryckannonser, webbtv-reklam eller intron.

Det är roligt att lyfta goda exempel, och jag fortsätter gärna. Fortsätt maila tips på klipp, annonser, sajter, design eller annat digitalt som visar hur församlingar eller andra kristna sammanhang lyckas.

Det senaste fyndet kommer från Livets ords egna webbtv-sändningar. Jag har tidigare bloggat om hur församlingen verkligen har lyckats förstärka budskap med video och grafik. Och det som följer är, i mina ögon, det bästa de har gjort.

Från Livetsord.se sänder församlingen flera olika egenproducerade program. Främst gudstjänster. Men även några studioproduktioner. Som Ulfekman.nu. Och det är den programvinjetten jag vill belysa.

Vinjetten, som startar strax efter att Ulf Ekman sagt några inledande välkomstord, ger en otrolig tyngd till hela programmet. Kameran sveper över Ekmans presidentliknande skrivbord. Vi följer honom när han förbereder sig, hör på radion hur hans senaste utspel förändrade Sverige, scrollar igenom New York Times, skriver ett mail, antecknar något och avslutar med Bibeln som landar som själva fundamentet över hans arbete.

På litet utrymme och kort tid lyckas man skapa en bild av en framgångsrik man med stor internationell erfarenhet och pondus. Jag tvingas liksom till en stark känsla av respekt, erkänna en ledare med pondus vars åsikter verkar sätta avtryck i vadhelst han gör.

Sekunden senare senare börjar ett halvtimmes studioprogram med Ulf Ekman, och jag kan inte annat än att beundra en vinjett som höjer ett helt program. Kolla själva:

Medievärlden ringde mitt i förberedelserna för vårt eftermiddagsglöggparty här på redaktionen, och undrade lite om gårdagens inspelning. Jag svamlade i några minuter, och det är säkert så att jag gav uppfattningen att det igår blev start för vår webbtv-satsning, som Medievärlden skriver.

Så är dock inte fallet. Och det vet ni som har hängt med på Dagen.se ett tag. Inte nog med att vi bland annat prisats för att vi var första tidning som använde oss av livesändning genom Bambuser, vi har också haft regelbundna webbtv-satsningar i samband med större evenemang. Som de fina dagliga inslagen från i Almedalsveckan, eller intervjuerna under Bokmässan. Och innan jag började har redaktionen flera gånger gjort enkla intervjuer med både egna redaktörer och på-plats-intervjuer.

Men det vi gjorde igår var på många sätt unikt, det också. Istället för att bara låta läsarna ta del av de krympta och redigerade intervjuerna i tidningen får de tillgång till grovmaterialet, som sagt. Det är roligt är det går att göra. Och med reporter-Theresia som ledare för samtalet blev det proffsigt, naturligt och enkelt.

Men det får ni som sagt se först i januari i samband med artikelpubliceringen.

Uppdaterad:
Nu är artikelrubriken ändrad.

Har precis kommit hem efter en alldeles för lång kväll på Dagen.

Det var ett gäng inbjudna för att debattera mot varandra inför en kommande artikelserie, och reporter-Theresia kom med en lysande idé om att spela in den.

Jag nappade, så klart. Jag gillar den tanken. Att, istället för att reportrar stänger in sig i små intervjurum med tre personer och en bandspelare, ge läsaren möjlighet att ta del av grovmaterialet. Allra helst i form av rörlig bild. På så sätt blir det, för den läsare som vill, ännu lättare att verkligen skapa sig en egen uppfattning. Det är något av det som är vackrast med journalistiken - att utmana och ge verktyg för läsaren att skapa en egen åsikt.

I det här fallet blev det en timslång debatt som vi sannolikt också gör klipper en betydligt kortare version av, med highlights.

Sannolikt är det här bara uppvärmning för vad som kommer under hösten. Men mer om det efter nyår.

Förresten. Vi var två som prisades i dag. Även Daniel Zackrisson på Dagens marknadsavdelning fick pris. Och det är otroligt välförtjänt. Daniel är engagerad, driven och har visat fantastiska resultat under året. Anders Gustafsson har bloggat om saken, där du även kan läsa motiveringen.

Bäst av allt? Daniel börjar på Dagen.se 2009.

En synnerligen kompetent och sympatisk medarbetare. Jag ser fram emot det samarbetet.

Det här går inte riktigt att säga på något ödmjukt vis. Men jag vill gärna dela det med er, för jag tycker det är fint på så många sätt.

I dag, på ett internt möte, fick jag pris som Årets medarbetare på Dagen.

Fina blommor, ett stipedium och en ännu finare motivering:

För att ha berikat redaktionen med en unik kompetens och en imponerande ambitionsnivå.

För att ha tagit klivet från oprövat kort till att bli en opinionsbildare att räkna med
För att ha lyft fram och profilerat flera andra av tidningens medarbetare

För att framgångsrikt ha byggt relationer med läsarna och samtidigt utmanat dem så det räcker och blir över

Till en av Sveriges kaxigaste redaktörer, med en framåtanda utöver det vanliga.

Årets medarbetare 2008:
Emanuel Karlsten.

Och varför sitter jag och skryter om det här? Därför att jag är glad. Glad för att Dagen uppskattar det jag gör. Glad för att ha satt avtryck. Glad för att ha tagit med Dagen på den resa som jag utlovade på min allra första arbetsdag. Glad för att få möjlighet att stega före en svensk kristenhet ut på webben. Glad för att visa att det inte behöver handla om stora resurser, utan rätt tänk. Glad för att Dagen som papperstidning inte känner sig hotad av webben, utan på riktigt börjar se vilka möjligheter den ger. För tidningen kommer inte dö - den kommer bara sluta ha ett likhetstecken med papper.

Och någonstans hoppas jag att det som uppmuntrar mig också uppmuntrar er. Att inte se webb och nät som någons slags nörderiverksamhet, utan som en av de mest demokratiserade bärarna någonsin för att nå ut eller vinna engagemang.

En arena en svensk kristenhet allt för länge försummat. Tänk om den kunde utnyttjas bättre 2009.

Det är nästan så att man är lite avundsjuk på de som var vakna eller väcktes av jordskalvet i södra Sverige i dag. Tänk. Hur ofta får man vara med om ett jordskalv av den här digniteten, liksom?

I synnerhet när det är ett såntdär ofarligt skalv. Som man inte dör av. Bara som en större version av en nöjesfältsmaskin

Jaja. Hursomhelst lyckades SVT få de bästa bilderna av denna jordbävning. De ställde en fast kamera med en julgranskula som förgrund i samband med projektet Musikhjälpen. Där stod kameran hela natten och filmade radio-dj:s. Och så lyckades man fånga lite av den märkliga känslan det måste ha varit av att stå upp i en jordbävning.

Läs och se det här!

Kolla på det här! Bush är på besök i Irak och håller en presskonferens. På plats sitter en irakisk journalist så missnöjd med Bush och hans politik att han inte kan tygla sig själv. Han ställer sig upp, skriker och tar sedan i snabb takt av sig skorna och kastar dem mot en duckande Bush.

Jag kan tycka att det är ett synnerligen sympatiskt uttryck för ilska. Att kasta skor (v10).

Bushs kommentar? "Allt jag kan säga är att det var storlek 43"

Via Vassa Eggen hittar jag en sammanställning av analyser från Euro Pacific Capitals vd Peter Schif. Redan 2006 började han förutspå och varna för en djup finanskris under 2007 eller 2008. Och han var relativit säker. Redan två år innan. Månad efter månad upprepade han varningen. Nyhetssändningar bjöd in honom och lät andra experter bokstavligen skratta ut honom. Reta honom för det absurda påståendet. Men han vidhöll och argumenterade bättre än de andra.

Ett oerhört fascinerande klipp.

Jorå. Vi var där. Bevittnade infernot Idol 2008 på plats. Såg det ni inte såg. Som när de spelade in det konstiga klippet därJihde låtsades imiterade sig själv. Som när Katrin Zytomierska blev utbuad(!) när hon gick upp på scenen.

Helt enkelt en kväll som pendlade mellan hopp och förtvivlan:

När kvällen inleddes var vi redo, laddade och beredda att ta hem det här åt Alice. Vi samlade alla gratisprylar/kläder som fanns och beredde oss för en tuff kväll mot Kevin.

Kolla, de delade till och med ut Alice-armband! Givetvis hade något företag kommit på att man kunde ha armband med olika färger för de olika finalisterna. Och Alice fick...hudfärgat?!

Ju närmare vi var programstarten, ju mer insisterade min syster att det får vara nog med undanflykterna. "Nu sätter du på dig den här tröjan".

Snart sitter jag i en alldeles egen Heja-Alice tisha. Inte helt bekväm där. Inte min omgivning heller för den delen.. Folk börjar snegla på mig som om jag vore en dåre.

I en av pauserna står jag i toalettkön när tioåriga killar tittar på mig, min tröja, och på mig igen. Så rynkar de på näsan och lyckas med  förpubertalt förakt säga "Så du röstar på Alice?".

Jag tittar på tröjan. "Ja".

Nya trettonåriga killar sluter upp i kön och får syn på tröjan. "Röstar du på Alice"

Det börjar bli obekvämt.

"Ja, det gör han, se på tröjan", säger de första tioåringarna.

"Men varför?", frågar trettonåringarna igen

"Hon är bra! Bättre än Kevin i alla fall"

Det blir lynchstämning i toakön. En såndär svensk som mest går ut på att ge mycket arga och manande blickar.

Jag berättar om händelsen för min syster. Hon är mycket nöjd mitt martyrskap. Vi tar genast en ny gruppbild för att förstärka vår tillhörighet.

Programmet fortsätter och vi är fullt upptagna med att följa allt som händer på scen under programmets gång...

....och roa oss med annat under den där bedrövligt långa "nu ringer ni och röstar"-pausen

Så ska det till sist avgöras vem som blir Idol 2008. Spänningen är olidlig.

Men det är inget mot känslan av tomhet (skräck?) när Kevin utropas som vinnare.

På väg ut tvingas vi täcka över våra tröjor. Man vet aldrig vad de galna Kevin-fansen skulle kunna  göra i ren skadeglädje. Ni skulle höra hur de skrek!

På tunnelbanan hem trängs vi med minst hundratusen personer. Damen närmast i bild (till vänster) är jurymedlemmen Lailas mamma får vi reda på under resan. Hon beklagade sig lite över trängseln i vagnen "Det var precis så här Bagges mamma sa att det skulle bli". Annars tyckte hon det var fint anordnat det här i Globen, även om de bara bjöds på kaffe. "Sist fick vi mackor i pausen och de kom och hämtade oss i fina bilar".

Väl hemma, när vi fått i oss lite julmust, kunde vi konstatera att vi var rätt nöjda ändå. För även om Alice var bäst så är han rätt ok den där Kevin ändå.

Så grattis Kevin - Idol 2008. Vi hade en trevlig kväll i ditt sällskap!

Jag har hållt mig från att Idol-blogga i säkert åtta veckor. Inte ens när min favorit Lars åkte ut skrev jag något. Men nu struntar jag i allt det där. För ikväll är det Idol-final och jag och min syster har biljetter till Globen!!

Vi har förberett hejarramsor, konfetti, tifo och bokstaverat Alice på våra magar. Nä, det kanske vi inte har. Men vi har i alla fall tränat sms-tummarna så att inte den där påklistrade Kevin ska vinna.

För visst, Alice kanske har stått där och hängt löst några gånger. Alice har kanske inte varit helt stabil rakt igenom. Och även om hon har rösten, kontrollen och fördelen av att se ut som en orientalisk prinsessa från en disney-film så är Alice främsta styrka att hon inte är Kevin.

Hur trött är vi inte på denna karaoke-kille? Som älskar allt och alla så mycket att han liksom glömmer tänka på andningen. Han älskar scenen, han älskar Sverige, han älskar att sjunga, han älskar att knyta skorna.

Nej, det där går inte alls. Vi köper det inte, Kevin.

Inte jag och min syster i alla fall.

Och visst. Vi erkänner villigt att Kevin har legat som favorit hos många, och i många omröstningar. Men vi tror att det kommer avgöras på låtvalen ikväll. Och framförallt vinnarlåten. Det blir en ballad, det blir smäktande och när Alice sopat banan med låten kommer vi vlämnas med enbart tårar rinnanden nerför kinderna. Och reflexmässigt kommer vi stå upp, var vi än är, applådera och busvissla. Skaka på huvudet och inte förstå hur så mycket röst kom ur så lite tjej. Alice blir Idol 2008.

Det kan vi väl få hoppas i alla fall.

Alice! Vi håller på dig!

* Aftonbladet och Bloggportalen instiftar bloggpris. Roligast är att man gör det i sju olika kategorier. Sju pris till olika bloggar också. Men jag saknar kategorin Religion/filosofi? Trist.

* Bigbloggs.se har startat. En sajt som ska rensa ut intressanta bloggar från "slasket". Högfärdigt och lite sent påkommet. Dessutom saknar även de religionskategori bland sina utvalda bloggar.

* Apropå göteborgshumor så öppnade GP ett forum för att komma på namnförslag till isbanan i Heden. Det var så klart som att öppna alla fördämningar för ordvitsande göteborgare. Finalister bland bidragen HedIS, GaICE, ExercISen, MetropolIS. Och bland de som inte vann var följande: "Då de ligger nära hedendomen (körka vid heden) så kunde kanske Frälsis va ett namn som är i göteborsk anda"

* Jesussajten heter en sajt som samlar en massa länkar till kristna webbplatser. Förutom om de är katolska. Katoliken Charlotte Therese försökte registrera sin blogg på Jesussajten men fick till svar:
"Jag är inte emot den katolska personen, de flesta katoliker vill ju vara med Gud och Jesus, dock blir det ju problem när t.ex. påven är Jesu ersättare på jorden, samt flera andra läror som katolska kyrkan lär ut. Att de sedan dödade 500 miljoner människor som inte omvände sig till dem på medeltiden ger en viss signal..."
Det är alltså inte hennes fel, utan hennes samfund som gör att hon inte platsar på vad som kallas "Jesussajten"(?)

* Någon som funderar hur det fungerar på en kristen dejtingsajt? Rymdhunden Lajka ger en en titt in bakom betalkulisserna på kristna dejtingsajten Sjunde himlen.

* Mediegurun Martin Jönsson bloggar en liten kärleksförklaring till Trots allt i samband med att den läggs ned. Läs den. Den är väldigt bra. Det är Trots allt också - det enda pappersmagasin jag aktivt valde att prenumerera på.

(Uppmärksammat i "tidningsgrodor" i senaste numret av Journalisten)

Vilket extremt långlivat aprilskämt det blev!

För jag antar att ni läst? Att Göteborgs-posten gick på Dagens aprilskämt i fredags? Det vill säga ett drygt halvår senare...

Detta är mycket roligt.

Har ni sett artikeln? Läs här (klicka på bilden för större version):

Det är flera saker som är lustigt med det här. För hur krönikören Jenny Willén än har angripit vår skämt-artikel så är det svårt att förstå att inga ljus gått upp..

För det första: Googlade hon sig fram till artikeln så står det tydligt i rubriken "Kollektomaten som välsignade en glad givare - åtminstone första april". Det var liksom en service vi la till den 2:a april för att minimera pinsamheter för tidningar som...ja, Göteborgs-posten, antar jag.

Men oavsett det - det finns flera saker i den där lilla skämtartikeln som borde gett rejäla hintar.

Och kanske allra mest i slutet:

"Men det finns också negativa effekter - välsignelsejagare (!!!) som offrar större summor än vad de har råd med.

- Vi är medvetna om problemet och kommer sätta upp en skylt vid varje automat med en varning (!!!) för givarmissbruk, säger Patrick Bubicic."

Här någonstans tänker jag att man fnissar, lägger ifrån sig tidningen och slår sig för knäna. "haha, där fick de mig nästan"

Men inte i Göteborg.

Å andra sidan är de både roliga och generösa i rättelsen dagen efter:

"Vg rättar om välsignad bonus

Kollektomater - finns dom? Jodå, så sett var gårdagens krönika på Vg-sidan med rubriken "Julen gör var sate rik, kom och kollektera mera" helt i fas med verkligheten: Lite varstans i landets kyrkor står numera exemplar av den datoriserade kollektmaskinen som ersatt gamla tiders manuella håvande.

Men i krönikan omnämndes också den så kallade välsignelsebonusen - att var tusende kollektomatgivare får tillbaka tio gånger insatsen! - och så långt har utvecklingen inte gått. Det var en nyhet med osedvanligt lyckat april-april-resultat som tidningen Dagens iscensatte för sina läsare den 1 april i år.

Bland de grundlurade fanns redaktionen för P3:s Kvällspasset i radio, som raskt bjuder in webbredaktören Emanuel Karlsten på dagen.se för att prata mer om nyheter på gränsen till aprilskämt - varpå Karlsten själv tror att denna inbjudan är ett försök att utsätta honom för ett aprilskämt. Och på sin blogg den 2 april lakoniskt konstaterar 'Det var en märklig dag igår.'

Sannerligen är lurandets vägar stundom outgrundliga. Men Vg-red kan inte annat än imponeras av tidningen Dagens färdigheter i denna konst. Tänk att vi gick på den lätte!"

Några påpekar att jag har bloggat tidigare - trots att jag varit sjuk. Och det stämmer. Jag har använt varenda vaken minut med att kämpa mot att inte bli fullkomligt galen. Låt mig ge en bild (eller film) av det hela:

Det här hemifrån. Klockan är kanske sex på morgonen. Vadvetjag. Det är okristligt tidigt i alla fall. Och det skulle kunna vara vilken dag som helst från veckan som gått:

Det är groteska maskiner. Överdimensionerade borrar. Gigantiska traktorer. Och sådär håller det på. Precis utanför fönstret. En timme. Sedan paus. Klockan sju! Vem tar paus då?! Och sedan fortsätter de två timmar till. Lunch? Vad vet jag.

Men jag vet att jag är ett nervdaller till människa som knappast har haft utrymme för någon blogg i mitt liv.

Så då vet ni, bloggläsare. Då vet ni det.

Om det inte hade varit så kristet inkorrekt hade jag här skämtat om att jag är uppstånden. För så känns det i dag när man i vanliga kläder sitter upprätt i en kontorsstol igen efter att ha varit sängliggande i feber, förkylning och visdomstandvärk.

Jag lever alltså. Bloggen också. Har bara varit sjuk ett tag. Och det var ju högst oförskämt att inte annonsera min frånvaro. Det får ni ursäkta.

Nu ska jag gå igenom 1,2 miljoner mail.

Godtorsdag.

Det här är ett klipp som rymmer så mycket känslor. Chock, djup medkänsla, skräck.

Och... nej, jag väljer att inte skriva mer.

Godmåndag.

Det var lite synd i torsdags. Jag kom för sent till första stoppet på min fördomskrossarturné. Tydligen slutade predikantveckan en stund efter ett, och när jag kom, tjugo i två, var lokalen på väg att tömmas. Trist.

Men även om jag inte fick smaka på hårda ryggdunkar fick jag flera nyfikna och uppskattande handslag. Nog trevligt det. Och bland dessa herrar var det knappast några spända skjortor över buken.