Har ni sett kvällstidningarna i dag?

Visst är det lustigt?

Konkurrenterna har inte bara samma topp - utan alla nyheter är identiska.
Inklusive bilagan!
Nästan till ord!

Se här:

Huvudnyheten: Båda toppar med mamman i "tragedin i arboga" första ord. "Mamman pratar: första orden" "Mammans egna ord"

Sport: Båda rubricerar"Äntligen" med syfte på allsvenskans start.

Överst: "Dyraste villorna" båda använder samma ord, samma lista.

Bilagan (Båda heter "söndag"?): Marie Picasso och vikt.
Här blir det väl extra anmärkningsvärt. Inte bara har konkurrenterna gjort omslagsintervju med samma person, utan också båda ansett att just vikten var mest intressant.

Det enda som överhuvudtaget skiljer tidningarna i ordval och rubrik i dag är att Aftonbladet också puffar krönikören Jan Guillou på förstasidan.

Visst finns det många förklaringar på det här. Att nyhetsvärdering är samma för samma läsare, och att ingen av de lyckats hitta några egna nyheter osv.

Men mest av allt tycker jag bara det är fnissigt.
Och en aning talande.

DN:s kulturbloggare Jonas Thente bloggade extremt vackert under påsken.

Särskilt tankeväckande är hans post om hur det hade sett ut om Gud var vd och Jesus påläggskalven som skulle fick det mest prestigefyllda uppdrag strax innan påsk.

Ja, läs själva:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2785&PERMALINK=754290

En skön bloggpost att ta med sig in i helgen.

Jag har under några veckor haft en god vän boende hos mig. Han jobbar på dagarna på en "manstidning" och varje morgon när vi skiljs åt känns det lika märkligt. Han traskar bort till Gomorra, och jag till...Jerusalem?

Sen möts vi på kvällarna. Båda har fått med sig någon marknadspryl från jobbet. Han har fått en kortlek och kalsonger med magasinets namn tryckt och jag en spagettislev och en frysväska med Dagenlogga på.
Och så fnissar vi åt olikheterna. Filosoferar över vad de olika marknadsprylarna säger om våra tidningar och dess läsekrets.

Men sen finns det djupa orättvisor. Som i morse när han beger sig ut på bjudresa till Wien för att fota en pokerturnering. Och skickar sms om sitt lyxhotell med utsikt över stan och lyxmiddagar. Då kan jag inte låta bli att känna; nu får det vara nog.

Det är dags att applicera William Booths gamla slagord "Why should the devil have all the good music" på journalistiken.

Jag vill också ha bjudresor. Få förfrågningar om att åka till Bahamas, bo och äta gratis några dagar, utan krav på att sedan skriva om det.

Vad krävs för att jag ska få detta?

Jag behöver ett svar. Snabbt. För annars måste det finnas någon Biblisk passus som ger mig rätt till helig vrede över denna outgrundliga orättvisa.

Eller är det här jag ska finna mig i att rättfärdighet kräver offer?

En kommentar till posten om att jag är en farisé påpekar att jag är i gott sällskap.

Bara två rutor efter mig är det en bild på kungen.

Kommentatören Daniel påpekar dessutom att det faktiskt är bättre att dyka upp som farisé än, som Britney Spears, dyka upp som första resultat under bildsök av "Antikrist".

Och det får man ju hålla med om, det skulle ju vara rätt trist.

TV är här. Det är programmet Agenda som intervjuar chefredaktör Elisabeth. För att vi är så innovativa, bra och duktiga.

Och att vi också är beroende av presstödet. Nåt sånt.

Det är väl roligt?

Hela redaktionen tisslar och tasslar nu när Elisabeth intervjuas en bit bort. Själv smög jag fram, fiskade upp telefonen och tog detta påpassliga mobilkort, mitt i en kameramanssnytning.

Allt för er, kära Dagen.se-läsare.

Elisabeth bloggar säkert om när programmet sänds.

Bildredaktören påkallar min uppmärksamhet och låter märkbart besvärad.

- Du... Jag sökte här på "fariseer" på google bilder..

- Ja?

- Jo... och då kom en bild upp på dig... redan på första sidan. Jag vet inte riktigt hur...jag ska tolka...

Hoho! Testa själva. Googla på "fariseer", och klicka på "bilder". Där sitter jag, i egen hög majestät. Personifierar fariseer. Inte farisé, men fariseer [sic]. I plural, liksom.

Och även om det finns massor av bra sätt att förklara det på, så är det roligast att bara konstatera faktum: Min bild kommer upp som sjätte bild när man googlar "fariseer"

(bilden är manipulerad i bredd)

Som frikyrkobarn, som vi nyss konstaterat att jag är, älskade jag att samla på kristenprylar som liten.

T-shirts med häftiga tryck där "Levis" var utbytt till "Jesus" med någon tillhörande jesusmodifierad slogan. Eller ett såntdär häfigt bibelfodral.

Det är således med viss fascination jag klickar runt på den katolskkrimskramssäljande sajten http://www.totallycatholic.com/

För vad sägs om det här Jesuskittet? komplett med ett kors, vatten från floden där Jesus döptes, olivolja från Israel, Jord från Betlehem samt rökelse:

Eller den här prylen: Bibelns evangelie i ett nötskal. Bokstavligen talat. 

Och till sist. En såndär töntig tshirt.

Det är min namnsdag i dag, som några av er uppmärksammat. Fint.

Här på redaktionen var de till och med så söta att de skickade ut ett massmail med påminnelsen. Fint det också.
I det utskickade mailet fanns en förklaring på namnet Emanuel. Så att man vet vad man firar, liksom.
I förklaringen står bland annat:

"Kring år 1900 var namnet mycket vanligt, framför allt inom frikyrkorörelsen, liksom i slutet av 1900-talet."

Mitt säger alltså en hel del mer om mig själv än vad jag förstått. Jag hinner inte mer än presentera mig innan folk ha kategoriserat mig so frikyrkobarn, namngiven (*raderar "döpt"* - att det har en annan betydelse har jag lärt mig den hårda vägen) av "mycket" frikyrkliga föräldrar, uppväxt med söndagsskola, drillad i frikyrkoapologetik, och utflugen med lite svartvit syn på det mesta.

Fint. Bara genom att jag presenterar mig lägger jag upp en smashboll för att få placeras i frikyrkobarnsfacket.
Det inser jag först nu. Först i dag. På min namnsdag.
Jag som alltid gillat mitt namn.

Äh. Nu doserar vi lite perspektiv på det här med en titt på killen med det misslyckade frieriet igen.

Jag minns hur jag förra påsken förargades över att Svenska kyrkan tapetserade hela Stockholm i den intetsägande påskampanjen "Fira påsk - livet segrar" med bild på en påskkyckling.
Jag skrev då att det var obegriplig feghet att inte, när man har chansen att i påsktider addressera hela Stockholm (och Sverige?) påminna om Jesus. Sticka ut, provocera lite, liksom.

Därför är jag rätt förvånad över Svenska kyrkans kampanjsajt "Orka".

Sajten öppnar med en film som pekar på världens orättvisor, och min egen del i det. På ett uppkäftigt sätt provocerar de mig till att orka tänka till, handla och göra vad jag kan.

Det är effektivt, modernt och imponerande. Och jag får känna stolthet över att min kyrkoskatt får finansiera något som sticker ut.
Så som kyrkan borde göra.

Se kampanjsajten här.

Vissa dagar känner man bara på sig kommer bli riktigt dåliga dagar. I dag är en sådan. Jag kände mig överviktig när jag vaknade, insåg att jag börjar bli gubbe (hey, jag är snart 26!) och att mitt liv går allt för mycket på ett förutsägbart rullband.
Och det är ju inte kul.

Men då är det skönt att påminna sig om att det finns de som har det värre.
Och genast mår man mycket bättre.

Kolla här:

Tillbaka på jobbet efter välvärd påskledighet. Jag har varit långt bort. På platser med uppringda modem. Sådana som skriker och tjuter som besatta när man ber de ringa upp.
Ja,hjälp.

Och så ser jag att ovanligt många av er undrar hur det gick på påskhotellet.

Jorå. Jag försökte förtränga betalningsmomentet under resten av mina två dagars hotellvistelse. Men på hotellfrukosten, bara minuter kvar tills utcheck sköljde allt över mig igen. Ångest. Paralyserande ångest. Kunde jag betala så lite för rum som är värt flera tusen? Så fortsatte dividerandet hela vägen till receptionen. Till och med i korridoren var jag tvungen att stanna och vänta två gånger för att ingen annan hotellgäst skulle vara i närheten när jag betalade. Eller inte betalade, som det snarare handlade om..

- Hej, då ska jag betala.
- Ok, vad vill du betala.
- Räcker en hundring?
- Ja, du bestämmer.
- Dåså.
- Då sätter jag upp 50 kronor per natt, alltså?
- Eh... ja, men gör det.

Så dunkar jag en hundring i desken och pinnar snabbt därifrån med rullväskan på släp.

Resterande del av dagen slits mitt jag mellan att dels svenne-skämmas för min obegripliga framfusighet och att dels tokjubla över att min skönt distanserade person som bokade hotellrummet till sist vann.

Jag sitter på ett hotell i Visby och inser att jag blivit utsatt för den bästa marknadsföringskomplott - någonsin.

Under påsken är jag på gotland. Här har jag växt upp, här bor mina föräldrar.
Men ändå så kunde jag inte hålla mig från att nappa på ett erbjudande.

"Bo på nyöppnade Solhem hotell - betala vad du vill!"

Säger ni det så. Jag som älskar att bo på hotell. Gå upp och ta lång tid på mig att frossa i frukostbuffén. Slänga täcket på golvet, och se hur det ligger fint uppbäddat när man kommer tillbaka på eftermiddagen.

Och så får jag välja mitt eget pris! Haha! En krona natten, sa jag för mig själv och ringde och bokade två nätter.

Så sitter jag här nu, incheckad och med ångest upp till halsmandlarna. Dygnspriset är över 1 000 kronor och jag förstår att det där med att stå där med två kronor kommer inte fungera.

Jag är offer för en lysnade marknadsföring.

Solhem hotell har såklart förstått att det inte finns en enda svensk som skulle få för sig att hosta upp 1 krona som betalning för en natt. Att när vi står där med våra rullväskor och ska checka ut och de ställer frågan "Hur mycket tyckte du din hotellvistelse var värd" finns det inte en enda människa som kommer gräva i enkronorsfickan. Nej, vi blyga svenskar kommer snegla på den egentliga prislistan, och ha ångest för att tanken slagit oss att ens pruta en hundralapp.
Med denna vetskap har de fyllt ett helt hotell. Med människor fyllda av samvetskval.
Med mig i spetsen.

Jag sitter här på hotellrummet och darrar som ett asplöv för utcheckningen. Förbereder ett tal. Ett försvarstal. Där jag ska ta upp att jag egentligen har boende i Visby. Att jag bara ville testa det nya hotellet. Att bo på hotell. Att man inte får det så ofta, liksom.
Och så målar jag upp mardrömsscenarier. Att hotellreceptionisten kommer börja skrika av ilska när jag lägger fram två enkronor.
Att hon kommer fråga efter mitt namn, skriva ned det på en lapp och sedan skicka insändare till tidningen där hon i hånande ordalag skriver om den snikne gästen.

Men visst ska vi strunta i det? Visst ska jag bara övervinna den svenska blygheten? Vara lite "osvensk"?

Visst?

Ett RSS-flöde är enkelt sagt en påminnelseteknik som skickar ut en "ping" när nytt har kommit i det ämne du valt att bevaka.
"Pingen" fångas sedan upp av olika läsare, tex google reader, bloglines eller något program som du kan besöka för att se vad som hänt i dina "flöden".

Kort sagt är det en viktig och bra teknik som borde finnas till allt material som uppdateras med jämna mellanrum.
Därför finns den nu också, by request, till Parsmos penna!

Det var väl trevligt?

Tidningen Journalisten publicerade igår en intressant granskning om Aftonbladet spel.
Under 11 veckor följde de Sportbladets lansering av deras nye spelexpert. Under jultid gjorde sportbladet stora rubriker om deras rekordexpert som tog gigantiska vinster. "Behöver du pengar till jul? Läs Sportbladets spelexpert"-aktiga rubbar.

Men med enkel matematik visar tidningen Journalisten att spelexperten egentligen gått back 50 000 kronor. Procentuellt mer än genomsnittstipparen gör.

Och tipsaren själv verkar inte särskilt förvånad.
- Om jag hade fått 13 rätt varje vecka hade jag ju inte behövt ha det här jobbet.

Och att Sportbladet lanserat en medelmåttig tippare med konfettirubriker verkar inte beröra spelchefen Mattias Karlsson särskilt.

 - Vi har varit rätt ute på mycket, och det har känts rätt att berätta detta för läsarna. 

Fint.

Läs Journalistens hela artikeln här.

I torsdags var jag och mötte tre aktivister som kan dömas till två års fängelse för fritagning av tolv höns. I dagens tidning har vi publicerat en längre artikel om det. Vad som däremot inte publicerats är något som på många sätt kan klassas som mitt livs mest pinsamma ögonblick.

Det är omöjligt att inte känna en djup respekt för människor som är villiga att lägga ner hela sina liv för det de tror på. Eller att välja fängelse för att rädda tolv höns från att bli slaktade.

Allt detta visste jag när jag mötte gruppen i torsdags. Vi skulle äta lunch tillsammans och jag var tio minuer sen. Med andan i halsen hälsade jag på alla tre, de har redan beställt mat, och hastar iväg för att beställa något. Framme för att beställa är min hjärna fullt upptagen med att vara arg på mig själv för att jag är sen.
- Kan du rekommendera något?, frågar jag kassörskan.
- Jaaa, vår kycklingsallad är rätt god.
- Visst, säger jag och slänger fram en hundring.

Det är först några minuter senare det slår mig. Vi sitter till bords och en servitör kommer ut och frågar om jag beställt den kikärtssallad hon har med sig.
- Nej, jag har beställt ent kycklingsa....
Jag får hjärtstillestånd. Blir högröd, sjunker ner genom stolen, tar fiktiva stryptag på mig själv och vill kliva in i en tidsmaskin.
Jag har beställt kyckling i ett samtal med tre människor som om en timme kan bli dömda till två års fängelse för att ha räddat livet på tolv höns.

Allt snurrar. Jag försöker febrilt övertyga servitören att jag mycket hellre tar den kikärtsallad hon har med sig ut än...min egentliga beställning. Det fungerar inte.
Min kycklingsallad kommer och jag skäms mer än jag någonsin gjort tidigare. Petar och petar i salladen, samtidigt som jag försöker hålla någon slags intervju. Allteftersom samtalet fortsätter inser jag att jag omöjligt kan äta upp kycklingen.
Jag staplar de tragiska små kycklingbrösten på hög i hörnet av tallriken och skjuter undan den så snabbt jag kan.

Fotografen sluter upp. Tittar på tallriken, fnissar för sig själv och tänker "Det här kan ju bli ett snyggt foto".

Ja hjälp.

Samtalet lyckas löpa på bra ändå. Jag tar själv upp att jag råkat beställa kyckling. Pelle frågar "Har du själv funderat på varför du äter kött?". Jag svarar, något lättat, "Nej, det tog flera minuter för mig att ens inse att min beställning innehöll kyckling".

I och för sig är det rätt talande för hur lite jag, och många med mig, reflekterar över både en köttindustri och våra konsumentvanor.

Nej, det var ju inte riktigt sant. Att jag vann alltså.

Efter jag skrivit det kom nyhetschefen och hötte med näven. Mamma skickade mail och min flickvän suckade uppgivet.

Ja, det var kanske lite taskigt mot Carl-Henric att säga att jag vann  tävlingen om att gissa rätt på placeringar i melodifestivalen. Vi tog ju lika många. Fem var.

Så, förlåt Carl-Henric. Förlåt mamma. Vi var lika bra. Jag vann - men det gjorde du också.
Det är klart vi ska erkänna det.
Vi är ju en kristen tidning.

Vill bara förtydliga att jag och Carl-Henric hade lika många rätta placeringar i melodifestivalen.

Alltså 4 av 10. De fyra första.
Och vem bryr sig egentligen om övriga?

Detta innebär alltså att jag vann.
Därför ska jag nu söndagsnjuta av segerns sötma.

Hejdå.

Vad kan vara bättre än att öppna en trött fredag med ett mysigt youtubeklipp?

Tipstack Linus

Då är det dags. Åtskiljda, funderandes, analyserandes har vi, jag och Dagens musikexpert Carl-Henric Jaktlund, kommit fram till vilka som vinner melodifestivalen 2008.
Båda är vi rörande överrens om att det är sjukt svårtippat i år. Men trots det - vi tippar löjligt, nästan tråkigt, lika.

Då kör vi. Och lämnar också plats åt Carl-Henrics specialkommentar om varför Carola inte är med.


Först min, Emanuels, egen lista: 

1. Charlotte Perelli
Glamour, lasershow, och karaokepop. När BWO-tenderande hits får klassisk schlagerskrud finns inget som hindrar svenska folket från att kollektivt kröna årets schlagerdrottning.
2. Sanna Nielsen
Helylle-Sanna gråtsjunger till sig en andraplats. 2 minuter in i låten reser sig både armhår och svenska folket för att rösta.
3. BWO
Sverige och BWO har ett komplext kärleksförhållande som jag aldrig kommer förstå. Men jag förstår tillräckligt mycket för att placera de nånstans bland topp tre. Usch.
4. Rongedal
Startfältets mest svårbedömda. Jag gissar ändå att överraskningsmomentet ännu inte lagt sig - Sverige charmas, och förbiser två jönsar i röd kostym. Kvällens skräll.
5. Amy Diamond
Hoppetossan från Jönköping plockar självklara jurypoäng och hela Nikelodeons fanbase ringer telefonen varm. Tyvärr är de inte tillräckligt många.
6. Linda Bengtzing
Peter pan-lookaliken personifierar allt som är schlager. Men trots det kanske starkaste numret är Linda fortfarande den tragiska tjejen från löpsedeln. Underdog, på fel sätt - och det spelar tyvärr roll.
7. Christer Sjögren
Noll poäng från juryn. Obegripligt många poäng från Gudrun, 59.
8. Nordman
I andra chansen var han svenska folkets maktredskap mot Carola. Nu hamnar han i periferi.
9. Sibel
Med Sanna Nielsen i samma startfält blir det uppenbart att långa toner och skrynklade ögonbryn inte räcker. Det kräver en stark låt - också.
10. Frida
Nej, inte ens med Mowgli i kalsonger kommer det här bli något annat än en sistaplats.

Och så Carl-Henric Jaktlunds lista:

(Carl-Henric: Några ord om den Carola som saknas i denna final bara, innan listan. Spaltkilometrar har skrivits senaste veckan om varför hon åkte ut. Finns det där Carola-hatet på riktigt eller är det mest journalister som tvingats skriva så mycket om henne i medgång som nu passar på i motgång, som tänker "äntligen!"?

Jag lutar åt det senare. Visst har hon alltid väckt starka känslor, och många har haft och har svårt för henne som person och artist, men jag fattar inte varför en gigantisk grupp nya människor skulle ha förflyttat sina sympatier på två år. Längre än så är det inte sen hon fann hela tävlingen, och då var hon mer omskriven och hade mycket mer divalater för sig än i år.

Jag tror så här: Carola har tidigare alltid ställt upp solo med en schlager på svenska. Varje gång succé; tre förstaplatser och en andraplats. Nu testade on en duett i en rocklåt på engelska.

Folk gillade det mindre. Svårare än så är det inte.)

1. Charlotte Perrelli, "Hero"

Schlager för 2000-talet, med dansrytmer och en självhäftande refräng. Dessutom ett snyggt nummer och en sångerska i bättre form än någonsin.

2. Sanna Nielsen, "Empty room"

Låten många Carola-fans hade velat se sin favorit med. Och en fin liten ballad brukar ju funka, och "hon är ju bara så gullig". Tråkig låt och tråkig artist enligt mig, men lär hamna i absoluta toppskiktet.

3. BWO, "Lay your love on me"

Har många fans men också många som skyr dem som pesten (ungefär som Carola). Har funkat bra förr och lär göra det igen men når de ända fram? Tror inte det.

4. Rongedal, "Just a minute"

Show och profession i kombination och en älskling för alla frikyrkomänniskor som älskar det perfekta. Dessutom kommer juryn ge bra med poäng, där sitter också finsmakare.

5. Sibel, "That is where I´ll go"

Listans skräll. Hon har kommit smygande och fått framföra sin låt mycket, tror den börjar sätta sig och blir belönad av juryn. Säga vad man vill om Sibel, men sjunger gör hon klanderfritt. Och låtens stråkar är grymma.

6. Linda Bengtzing, "Hur svårt kan det va´?"

Intensivt och glatt energiknippe med trallvänlig låt. Men ack så enerverande i längden, både hon och låten. Kan förvisso bli belönad för svenskan, men nej - borde hamna på den nedre halva hon alltid hamnar på i finaler.   

7. Nordman, "I lågornas sken"

Refrängen är svår att få ur skallen, hur mycket man än försöker. Och bevisligen är det många som gillar Nordman. Här får de dock se sig slagna av många. Hoppas jag.

8. Christer Sjögren, "I love Europe"

Tävlingens tveklösa bottennapp. Men den stora skaran fans - mannen har ju sålt ofattbara mängder skivor - kommer att rösta. Juryns röster omöjliggör dock hög placering.

9. Amy Diamond, "Thank you"

Kanske mest svårtippade låten av alla, kan hamna i topp om barnen bestämmer över röstningen i tv-soffan. Men låten är bra tråkig, borde bli akterseglad.

10. Frida feat Headline, "Upp och hoppa"

Det mest amatörmässiga bidraget i Globen. Glatt och annorlunda, men både text och framförande haltar för mycket. Inte minst ställer den osvängige sidekicken till det alldeles enormt.

 -----

The game is on.

Imorgon, kära Dagen.se-läsare, publicerar vi listan.

Listan som avslöjar vinnaren i melodifestivalen på lördag.

En lista från mig, och en lista från Dagens musikexpert Carl-Henric Jaktlund - ni vet han som manat till rättning i leden efter jag gett mig in på hans område, dvs tyckt till om ett musikarrangemang.

Handsken är kastad och imorgon kommer våra listor ligga här på bloggen. Med kommentarer.

Klart står att det är extremt svårtippat i år. Är Sverige redo för en ballad? Handlar allt bara om personkult? Är vi trötta på tävlingen och röstar på det mest komiska bidraget?

Imorgon vid niotiden ligger svaren här.

Det börjar nästan bli löjligt nu. Som att vi hittar på.
Men det är realitet: Dagen.se visar, för andra veckan i rad, upp rekordsiffror enligt färska siffror från KIAindex

Vi höjde antalet unika besökare med 10 procent. Antalet besökare med 13 procent, och antalet sidvisningar med ofattbara 26 procent!

Det innebär att vi nu är uppe i nästan 200 000 sidvisningar på en vecka.
I stapeldiagrammet här intill ser ni i de lila staplarna hur vi låg förra året i antal sidvisningar.

Vi tar detta som ett kvitto på att vi utvecklas åt rätt håll, och sporras ännu mer att bevisa för er och nya läsare att vi är att räkna med - både till innehåll och funktion.

Yes, då drar vi igång den här lite småsega onsdagsmorgonen med ett härligt filmklipp.

En härlig, blöt american dream.

Bara i USA, mina vänner. Bara i USA

Vad är det första ni gör när ni går in på Dagen.se? Eller andra sajter? Själv går jag oftast till listan över vad som är mest läst/klickat. Där hjälper liksom mina medbesökare av sajten mig att sålla fram de riktiga guldkornen i nyhetsflödet, och jag kan själv klicka på den artikel som lockar mig mest.

Så är min uppfattning att många gör även på Dagen.se.

Roligast just nu är att den söta artikeln "Kyrkan: Äkta par - ha mer sex" ligger överst.

Strunt i artiklar om flyktingar som dör, Kinas förföljelse av kristna eller eld upphör i Gaza - här är ju en artikel om sex!

Det är roligt, tycker jag. Roligt också att det, trots att det är mest klickat, inte har en enda blogglänk. Som om vi läser i smyg, och sedan klickar bort så snabbt vi kan.

Men roligast av allt är att vi skriver om det. Jag dunkar mig själv i ryggen och gratulerar mig till ett bra beslut. Vi borde skriva mer om sex. Sluta tabubelägga det. Vi borde ge och dela tips om hur sexlivet kan bli bättre, hetare, mer njutningsbart. Om vi som kristna tror att det är något gudagett - något fint avskiljt för två människor - borde vi vara sexhyllare. Ha workshops om hur män förstår kvinnor och vice versa.

Jag beundrar kyrkor, samfund och grepp som lyfter det, och menar att vi såklart har ansvar för att lyfta initiativ (både bra, och mer tveksamma - de får oss alla att tänka till över vårt ställningstagande). Inte tycka det är pinigt. Eller skämmigt. Eller någon annan barnslig och töntig känsla.
Ett praktexempel på det är vår artikel för inte så länge sedan om en pastor som uppmuntrar sin församlings äkta par att ha sex varje dag i en månad. Både i förstasidespuff och artikelns rubrik väjer vi för ordet "sex".

Frälsningsarméns grundare William Booth gjorde en schysst grej i slutet på 1800-talet. Istället för att isolera kyrkan från ett samhälle som verkade ha patent på allt roligt, gjorde han tvärtom - snodde det roliga från den sekulära världen. Han hyrde biograferna och danspalatsen och körde hejdundrans gudstjänster, tog pubbarnas snapsvisor och satte religiös text osv.

Vad säger ni - ska vi återerövra ordet sex från kvällstidningslöpsedlar och porrsajter?

Börja prata om det som att det är något naturligt? Tipsa varandra och avdramatisera det?

Det behöver inte innebära att vi ohelgar det. Tycker jag.

I dag skriver vi om en rejält skrämmande nyhet.

Förra året betalade katolska kyrkan 3,75 MILJARDER kronor i rättegångs- och skadeståndskostnader för fall där katolska präster begått sexuella övergrepp mot barn. Vi pratar alltså om 2007 enbart. I USA, uteslutande.

Det får mig att vilja spy. Kasta saker i väggen, och sånt.
Inte så konstigt. Den del av samhället jag hållt högst hela mitt liv, satt (sätter) tillit till, har goda minnen från - är den som för andra är förknippade med den största ondska. Där människor lidit den värsta förnedring av personer som av ett helt samhälle (eller iaf kyrkan) ses som vägledare. När ingen annan sett har de ljugit, utnyttjat och tvingat till sig sexuell njutning - av barn.
Av barn.
Fattar ni?
Av barn.

Kräkpaus.

Jag läser ett hundratal nyhetsflöden varje dag. Bland dessa nyheter hittar jag varje dag ett gäng nyheter som handlar om präster och pastorer som anklagas eller fälls för sexuella övergrepp. På församlingsmedlemmar, och allra mest på barn.
Det kan ju låta som intressanta grejer. Men skulle vi skriva om allt, eller bara någon procent av det, skulle Dagen.se svämma över av andliga ledares sexuella oegentligheter. Göra läsaren avtrubbad. Trött på skiten.

Bara på förmiddagen i dag har jag fångat upp sex nyheter (på engelska) om sexuella övergrepp av andliga ledare.
Pastor uppvaktar tonåring för sex
Pastor anklagad för att våldtagit tonårsflicka
Pastor anklagad för internetsex
Präst kan fällas för sexuellt våld
Polsk pedofilpräst
Präst omnämnd i övergreppsfall

Bara i dag.

Kanske kan detta, om inte annat, ge oss en bild av hur viktigt det är att ifrågasätta både våra kyrkliga ledare och kyrkan själva.
Vi är så långt ifrån ofelbara.
Och det är så viktigt att minnas det.

Jag har precis satt mig i ett säte i tunnelbanevagnen när jag inser att jag upplevt en modern bibelberättelse.

Jag rodnar.

Vi, jag och min flickvän, stod slött och väntade på tunnelbanan, bestämde oss att gå till andra änden av perrongen. Vi går förbi en man på en bänk. Mannen sitter, eller halvligger, med överkroppen vikt över sina knän.

Men det ser inte jag. Jag har redan gått förbi, stannar nu 10 meter bort, vänder mig om och ser hur min flickvän då står och tittar på den hopsjunkna mannen på bänken.

- Vad gör du?

- Men...ska vi inte hjälpa honom?

- Men han är ju aspackad och däckat!

Flickvän tittar på honom igen.

- Men tänk om han fått hjärtinfarkt då?

- Lägg av nu.

- Men..?

- Nej, han är bara full och har däckat. Du ser ju hur han ligger! Han har sakta fallit ihop, försökt styra sig själv att hamna över sina knän. Se, han har till och med lagt handen under benet för att inte falla åt sidan. Väskan ligger ju hyfsat prydligt under bänken, och han har till och med en situation Stockholm-idbricka fastklämd i bältet. Det är en alkis som köpt alkohol för sina säljpengar och nu däckar. Nu kommer tunnelbanan.

När jag så sitter i sätet äcklas jag av mig själv. Hur jag greppat efter varenda argument - bara för att slippa konfronteras. Vad var det som fick mig - oavsett om jag hade rätt på varenda punkt eller ej - kolla hur läget var? Kanske hade det betytt något? Vad har gjort mig så kall?

Vi åker vidare mot Fruängen och jag tänker att likgiltigheten är det farligaste vi har. Som kristna, som människor.

Så försöker jag fly tanken på att jag skulle vara en av de som gick förbi mannen som den barmhärtige samariten stannade vid, och frågade hur läget var.

Så. Då lämnar vi Carola bakom oss. Låter kommenterarna slåss vidare i Carolaposten. Låter de själv minnas att jag egentligen inte gillar androlas låt, men att de justeringar, och i det sällskap, borde, borde, borde ha gått vidare.
Nu tänker vi på något annat istället.
Som hur roligt livet är.
Som hur skönt det är för Carola få försvinna från löpsedlarna ett tag.

Apropå det var jag helt övertygad om att det var Carola det syftades på när jag igår såg ordet "Tros-hopp" på en löpsedel.
Spännande, tänkte jag.
Säkert handlade det om Carolas frikyrkokonsert i Kiruna dagen innan. Att hon sagt något plumpt eller kristet som triggat igång. Fast så finns Tinas namn. Och jag tänker att hon kanske gjort en Agneta Sjödin?

Men så går jag närmare. Och inser att det bara var lite vanligt naket. En trosa. Som chockade Sverige genom att synas.
Ja, och om någon av de 2 miljoner tittarna hade missat det, så rycker löpsedeln ut och hjälper.
Fint.

Notera också att jag suddat ut stjärten. Man vill ju inte stöta sig med känsliga Dagen.se-läsare som råkar klicka hit.

Det är sorg i tv-soffan.
Stor sorg.
Obegriplig sorg.
Carola åkte ut.
Mot Nordman.
Medeltids Nordman.
Nordman.

Carola gjorde allt rätt. Hon bytte attityd. Kom ödmjukt in i tävlingen där hon hade allt att förlora. Sänkte tonläget. Lät låten tala. Hade insett allvaret. Hade insett sin egen dödlighet. Lät Andreas få ta plats.
Helt plötsligt syntes en låt med potential. Sorgligt nog en låt där versen fortfarande var starkare än refrängen. Men ändå. Utan tvekan bäst bland startfältet.

Jag blev tagen. Begeistrad. Var tvungen att resa mig från soffan, gå och leta efter telefonen och knappa in Carolas telefonnr. Helt övertygad om att Carola skulle gå till finalen.

Fnissade åt Nordmans, förvisso väl utförda, nummer.

Sen kom allvaret. Jag satt och höll tummarna för att mellansnacket skulle vara utan spydigheter. Utan de så självklara Carolagrodorna. Och hon klarade sig.
Allt var så självklart.

Så åker hon ut.

Nu gör jag en Lars Larsen. Kastar aska runtomkring mig.
Vi ses i Filadelfiakyrkan imorgon.

Ikväll ställer sig Carola (ja, för det är hennes scen, hennes band, hennes låt. Andreas blir omöjligt annat än en bifigur) på Arctic arena för att vinna.

Carola har allt att förlora ikväll. Men det kommer inte hända. Sången har satt sig i svenskar bakhuvuden och, om inte annat, så röstar vi vidare henne för att vi tycker synd om henne.
Om hon inte framträder arrogant igen.
Men knappast ens då kan hon missa den här andra chansen.

Nordman, Caracola, Tapper, Poodles, Sibel - nej, det blir nästan svårare att förlora.

Och ärligt talat - finalen blir tråkig utan dig, Carola.

Har ni märkt något annorlounda på Dagen.se i dag? Kanske har ni redan läst nyheten?
I dag är det internationella kvinnodagen, och vi har beslutat att alla redaktionellt styrda bilder på Dagen.se är uteslutande på kvinnor.
Det är högst troligt första gången någonsin en nättidning gjort något liknande.

Och arbetet med det var svårare än jag trodde.

Det är inte helt enkelt att hitta bild på en kvinnlig skejtboardare. Eller en kvinnlig kameraman. Och det understryker kanske mer vikten för en tidning att ta ansvar för att också lyfte sådana exempel. För antagligen beror den sneda könsfördelningen i många yrken inte på att det är "mansyrken" eller "kvinnoyrken", utan att det är just föreställningar om att man "inte passar".

Som tidning har vi både möjlighet och ansvar att motverka det. Att, i det flesta fall, ge mer plats för kvinnor

Därför är hela Dagen.se i dag bildsatt med kvinnor. Och vi män, som Hasse och mig själv - våra bylines får i dag inte ens synas.
Och, som jag säger här, redan imorgon börjar arbetet med att ge jämvikt åt alla våra bilder - varje dag.

Dagen.se är på stark framgång. Förra veckans statistik från Kiaindex (det generellt sett mest tillförlitliga statistikverktyget som används av sajter) visar att förra veckan (v9) på Dagen.se var den mest besökta någonsin, och ökade tio procent jämfört med veckan innan.
I onsdags slog vi ytterligare rekord i antalet unika besök under en och samma dag, tillsammans med rekord i antalet sidvisningar.
Jämfört med samma tid förra året är det en knapp fördubbling.

För några veckor sedan var miljöpartiets förre språkrör, tillika bloggaren, Birger Sclaug på Dagenredaktionen. Eftersom vi stött på varandra tidigare i bloggosfären så pratade vi lite blogg, webb och Dagen. Birger uppskattar Dagens journalistik, och har länge läst tidningen på nätet. Men han menar att han få gånger fått så mycket reaktioner som när på sin blogg berättade att han läser tidningen Dagen. Människor kunde inte förstå hur han läste introverta pingsttidningen Dagen.
Dagen är ingen pingsttidning. Och knappast introvert. Den journalistiska integriteten hålls högt av Dagens reportrar, och det behövs inte lång tid på Dagen för att inse det.

Statistiken visar tydligt att fler och fler upptäcker detta - hur nya läsare hittar oss, intresserar sig, och återkommer.

Bloggtjänsten Twingly gör givetvis sitt, men fler och fler bloggare söker sig till Dagen.se för att inspireras, provoceras eller hitta ämnen att skriva om. Det märks inte minst på bloggportalen Knuff.se (en sajt och portal som gör blogglöpsedlar baserat på vad bloggar under dagen skriver om). Inte sällan hittar du någon eller några av våra nyheter listade där som de mest bloggade. I veckan har vi synts där nästan varje dag, i hård konkurrens med DN, SvD och Aftonbladet. (se skärmdump)

Men det är också fler medier som uppmärksammar oss.
Inte så konstigt. Vi ligger i framkant med att hitta nya moderna lösningar på webbläsandet. Bland annat Resumé, Mediavärlden och tidningsexperten Vassa Eggen uppmärksammade vår banbrytande prenumeration "Ekosmart" där vi är först med att räkna in webbprenumeranten i TS statistik.

Men även i andra nyheter. Vi blir allt oftare creddade av andra tidningar för våra nyheter, och ibland också citerade för att vi är roliga. Som i går när P3:s kvällspasset tog upp vår udda artikel om att forskare påstår att "Mose var stenad på Sinai" (lyssna på programmet här, andra delen, 30min in).

Kort sagt. Vi är på stadig frammarsch. Och samtidigt äv i bara i startgroparna. Vi har så många idéer och utvecklingsförslag som ligger och väntar på att färdigställas tekniskt. Både gällande presentation av innehåll, navigering och nya funktioner.

Håll i dig. Och häng med in i framtiden.

Jag ska erkänna det direkt. Jag finner ofta något väldigt attraktivt bakom kvällspressens, iaf utåt så prydliga, tanke: Gör en tidning för folk. Engagera, skriv lättfattligt, exemplifiera och hjälp. Och granska.
Det är en journalistik som är på folkets sida och som jag rent av tycker är vacker.

Men så finns det riktigt lömsk journalistik bakom kvällspressen. Den där mammon styr, och där de för länge sedan sålt sin själ. Inte minst med det exempel jag tidigare nämnt. Men också i dag.

I fredags slog Aftonbladet upp stort "Annorexiexpert: Charlotte Perelli är för smal". Fine. Det må vara så, och kan (om man verkligen vill hitta något gott bakom en sådan löpsedel) till och med vara en fin hint om att det inte är ok att vara hur smal som helst.

Men så i dag lägger Aftonbladet upp ett "gå ner i vikt med Charlotte Perelli" och förvirring, och äckelfaktorn är total.
Det är svårt att bli mer sellout.

Parsmos penna är något av det mest underskattade Dagen har. Eller så var i alla fall min reaktion när jag bara för någon månad sedan upptäckte de fantastiska serierna på opinionssidorna.

Att beskriva händelser från både ett lättsamt och humoristiskt sätt är ett klart underskattat sätt att nyansera en debatt (och tankesätt).

Därför är det med stor glädje vi i dag publicerar Parsmos penna på Dagen.se.

Allt gratis, och till en början, med det senaste halvårets teckningar. Varje vecka publicerar vi den nya teckningen från Parsmo.

Min favvis just nu är denna:

Tidigare i dag publicerade jag en text här om glasstestet som i dag dragits på stort på ett uppslag i papperstidningen.

En smålustig och ironisk text om hur jag ser feminim och småfet ut på en bild, och ytterligare en där IkonRichard och jag ser söta ut.
Strax efteråt kontaktar en vän utanför redaktionen mig och säger kort: Tycker du själv att du är rolig?
Denna vän är i många lägen både min bästa och värsta vän, men i alla lägen min mest sanningsenliga recensent.
Nej. Där lyckades jag inte helt, insåg jag, och tog bort posten.
Så berättar jag för min kollega händelsen, och självrannsakan. FolkUrban hör diskussionen och konstaterar "Skönt att även du har gränser".

Men ändå - för att stilla er nyfikenhet - här nedan är bilderna, och här är länken till Dagens stora glasstest (endast för prenumeranter), med en hel del tveksamma citat från undertecknad.

Under en tid har vi haft problem med hur Dagen.se ser ut i webbläsaren Opera. Även om det är en försvinnande liten andel som besöker oss med Opera (0,6 procent den här månaden) så är det skamligt att Dagen.se inte skulle fungera i alla läsare.

Felet, som bestått i att en svart rutan täckt mittenspalten, har funnits alldeles för länge, och beror främst på att vi inte uppmärksammats om den.
Så hjälps oss gärna i framtiden - ser du något som är fel, eller har du rapporterat och inget hänt, så hör av dig!

Andra småfix:
* Nu finns det arkiv till alla bloggar.
* Alla prenumeranter får varje morgon 00.00 ett mail