Så är min bloggvecka snart över. Tack alla ni som har hört av er, tack ni som lagt ner tid på att läsa mina tankar, upprörts och formulerat svar. Jag har inte haft möjlighet att svara och bemöta allt, men diskussionerna fortsätter. Nu flyttar jag hem igen, och varmt välkomna dit ni som vill!

Innan jag lämnar vill jag ge några små tips på sånt som jag gärna vill dela med mig av. Först ett antal ställen. Ekudden i Mariestad är ett sånt. Vänern är Sveriges vackraste sjö med vacker natur runtomkring. På bilden syns en av våra hundar njuta av sjövinden.

Ett stenkast från Ekudden hittar du Bäcken, missionskyrkans sommargård. Här finns en liten strand med brygga, en fin lekplats och oerhört gott fika. Alla kyrkor och samfund har sina poänger, och en stor poäng med Missionskyrkan är just deras ljuvliga sommargårdar.

En tur till Bohuslän är aldrig fel. Mina bohuslänska gener kräver lagom doser av havsdofter, krabbor och saltvatten. Gustavsberg alldeles utanför Uddevalla är ett av många bra val.

Kvar i Skövde? Missa inte att fika på Café Prostgården eller delta i någon av våra gudstjänster.  Hembakat kaffebröd i hemtrevlig miljö där man också kan sitta ute i prästgårdsträdgården. Efter detta kan man ta en tur upp till Billingen och njuta av utsikten.

Kyrkor finns många att besöka i Västergötland. Självklara nedslag är Husaby och Forshem, men som sagt, det finns hur många som helst.

Man kan ju vara kvar hemma i hängmattan också. Behöver du boktips kan jag rekommendera Olle Carlssons Kristendom för ateister, Jesper Svartviks Bibeltolkningens bakgator och Ninna Edgardh Beckman m fl:s  Kära Ester! Texter om feminism och kristen tro.

Mer för avkopplings skull bör man naturligtvis läsa de obligatoriska sommardeckarna; Jens Lapidus och Camilla Läckberg, men Linda Olssons Sonat till Miriam och Viveka Lärns Kvinnan som var en fyr bör man inte gå förbi.

Nu återstår bara en sak: att önska er en god sommar. Tack för mig! 

Kontakt: karinlangstromvinge/snabel-a/gmail/punkt/com

I Svenska kyrkan har vi för varje söndag och helgdag ett särskilt tema med särskilt utvalda bibeltexter. Dagens tema har jag lite svårt för rent existentiellt - "andlig klarsyn". Precis som om vi människor inte är en helhet utan verkligen är uppdelade i kropp, själ och ande och att det får konsekvenser för allting.

Men jag förstår ändå hur det är tänkt. Att se tillvaron i ett gudligt ljus, i gudstjänsten likaväl som i naturen och medmänniskorna.

Idag läser vi ett Jesuscitat från Matteusevangeliet 7:13-14.

"Jesus sade: "Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den."

Orden har naturligtvis många bottnar. Att vara säker på sin sak, att hitta rätt i livet, att inte låta sig ryckas med av vad som helst utan låta sig ledas rätt. Och när Jesus talar om vägen, så är det såklart sig själv han menar.

Ett viktigt vägval i vår tid är klimatfrågan. Breda lösningar behövs sannerligen i det avseendet, här räcker det inte med att det är få som finner vägen till kommunens återvinningscentral. Jag är stolt över att Svenska kyrkan satsar på klimatfrågan, trots att vi får kritik för det. Det anses av vissa inte vara tillräckligt andligt att fundera över skapelsen.

Men Anders Wejryd skriver på svenskakyrkan.se:

"Jag tjatar om det eftersom jag genom missionen och det kyrkliga biståndet fått klart för mig vilket pris som betalas av dem vi sällan ser i Sverige.

Jag tjatar om det för att jag tror att religionen kan få oss att våga satsa, våga sticka ut och våga ta oss an till synes omöjliga uppgifter. Vi hör till en religion vars stora berättelser handlar om kriser som hotar allt - och om utvägar som öppnas ur kriserna!

Jag tjatar om det för att tron egentligen handlar om ömsesidig relation, inte om ägande eller behärskande."

Men livet handlar inte bara om klimatet (inlandsisar långt borta), utan också om det klimat vi har alldeles runt omkring oss själva.

Matteus låter Jesus fortsätta: "Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt ska ni känna igen dem."

En profet är en person som vill något. Har ett uppdrag att utföra, vill påverka samhället och enskilda människor. Om profeten har dolda avsikter med sitt agerande, om profeten låtsas vilja gott men egentligen menar ont, blir det falskt, blir det farligt.

 Kristna genom tiderna har lagt ner stort intresse på att identifiera de falska profeterna. Kan det vara dom som tänker sådär om dopet? Dom som tänker på det sättet om nattvarden? Kan det vara dom kvinnliga prästerna? Kan det vara missionsförbundarna?

Men genom att hänföra de falska profeterna till religionens värld, kanske vi missar det viktiga.

Det kanske är så att vi har dom falska profeterna runt omkring oss. Människor i vår närhet som låtsas att dom vill oss gott, men i själva verket blir det bara fel. Energitjuvar som gör oss trötta, ilskna och uppgivna. Människor som aldrig lämnar tillbaka det dom lånat, eller som älskar att ringa mitt i kvällsmaten kanske man kan stå ut med, men värre är det när människor påverkar oss negativt på insidan.

"På deras frukt ska ni känna igen dem", säger Jesus, och vad kommer det sig att vi nte är mer rädda om vår egen själ än att vi utsätter oss för personer som vill oss illa?

 Trycker ner oss. Gör att  vi tvivlar på vårt människovärde. Ställer sig på Guds plats och berättar utifrån sina egna behov vad som är rätt och fel.

Jesus berättar om människans inre med hjälp av en bild från växtriket. "Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. " Orden kan vara skrämmande, men också hoppfulla. Jag tror att varje människa har förmåga att bära god frukt, men också sämre frukt.

 Den som vet något om trädgård, vet att ett fruktträd behöver goda förutsättningar. Vatten, gödsel, sol, ljus. Också inom trädet finns goda och sämre frukter. Ett äpple som växer långt ut på grenen, som får mycket sol och värme, blir sötare och större än äpplet som knappt får ljus.

 Så är det väl med oss människor också. En del av oss börjar livet med knappt någon god förutsättning - men ändå kräver vi lika mycket av alla.

 Men Gud vet när det vi gör, inte blir så bra. Och han vet varför. Han vet våra avsikter. Därför kan vi vara helt öppna och ärliga inför Gud, lämna fram dom kvistar i våra liv som är förtorkade och utan nytta.

 Gud möter med kärlek, nåd och förlåtelse. Han samlar in våra misslyckade projekt och hjälper oss att ta nya tag. Inte ge upp utan fortsätta framåt. Och det gäller både i vår tro, och i våra andra projekt i livet: familj, arbete, fritid.

 För Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan starkhetens, kraftens och kärlekens och hoppets ande!

Bilden: Vågar man sig upp på berget, ser man rätt långt. S:t Lukas kyrka i Skövde.

Somliga bibelforskare menar att kvinnor ligger bakom en hel del av det bibliska materialet, även om de inte kunde sätta sina namn på dokumenten. Och de första som vittnade om Jesu uppståndelse var kvinnor.

 "De lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar." (Matteus evangelium kap 28)

I vår del av världen är Bibeln en av de mest inflytelserika skriftsamlingarna. Med hjälp av utvalda bibelcitat har kvinnor systematiskt underordnats män, har slavar hållits, har judar förföljts och homosexuella stenats. Därför är det av stor vikt att studera bibeltexterna, förstå hur de använts och kan användas, och att aktualisera bibelmaterial som är icke-förtryckande. Bibeln rymmer underbara texter för inspiration och uppbyggelse, men också sådana som kan vara oerhört farliga för den som söker ideologisk grund för homofobiska, xenofobiska och patriarkala aktiviteter.

Kan och får en kristen förhålla sig fri till traditionen? Frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet är ännu år 2008 ingen självklarhet för vissa grupper inom den ändå så liberala Svenska kyrkan i Sverige. Fortfarande anges teologiska skäl för kvinnors underordning, och man har Paulus ord i 1 Kor 14 som rättesnöre, där han uppmanar kvinnor att tiga i församlingen, trots att han några kapitel tidigare har gett anvisningar om vilka frisyrer som är lämpliga vid bön och profetia.

Men friheten i förhållande till traditionen är något som många kristna antagit utan djupare reflektion eller kännedom om begrepp som essentialism och konstruktivism. Samhället slutade för många år sen att avrätta kvinnor som förmodades besitta magiska krafter. Judar anklagas numera sällan för att bära skulden för Jesu död, och samhället bekämpar det slaveri som offer för människohandlare lever i, även om Paulus sagt att slavar bör stanna hos sina ägare. Så finns idag också ett engagemang för hbt-personers rättigheter, och kvinnor och män har i teoretiskt sett samma möjligheter, skyldigheter och rättigheter även om det i praktiken ser annorlunda ut.

Teologen Daphne Hampson framhåller den postkristna positionen: rätten att i nuet välja vad vi accepterar och inte accepterar av traditioner. Mot detta kan invändas att man som kristen alltid ingår i ett sammanhang. Men är det inte så att vi borde forma sammanhangen, inte tvärtom? Vill vi vara del av ett sammanhang som präglas (eller låter bli att ta avstånd ifrån) en syn på kvinnor som objekt?

Svaret är nej. Ändå har vi i våra gudstjänstordningar ett språk präglat av manlighet. Gud benämns som Far och Herre. Är det ett problem? Gör språket kvinnor till objekt? Problemet med en teori om uteslutande manlig Gudbild, är att manligheten kopplas samman med gudomlighet och får konsekvenser för hur vi relaterar manligt och kvinnligt till varandra. Det kan yttra sig i föreställningar om att endast män får och kan vara präster, att endast män har tillträde till vissa religiösa platser, att män automatiskt är överordnade kvinnor osv.  Människor med negativa erfarenheter av män kan känna sig främmande inför en manligt tillbedd, beskriven och benämnd Gud.  En Gud med kvinnliga förtecken bör lyftas fram, och det är inte svårt att hitta bibelhänvisningar. Redan i den första skapelseberättelsen (1 Mos 1) beskrivs både manligt och kvinnligt som skapade till Guds avbild. Alltså kan det inte handla om att manligheten är särskilt gudomlig och att den därigenom behöver privilegieras på olika sätt.  Men handlar orden om Guds avbild om kön eller något "allmänmänskligt"? Eller är det en könsneutral själ som avses?

I Psaltaren 131:2 skriver kung David:

 "Nej, jag har lugnat och stillat min själ, jag är som ett litet barn, som barnet i moderns famn."

I Lukas evangelium kapitel 15 liknas Gud vid en kvinna som sopar huset i jakt efter ett borttappat silvermynt. I Matteus evangelium kapitel 23 utropar Jesus:

"Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte."

Jesaja förmedlar Guds ord i sin profetbok, kapitel 66:

"Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er."

Men att beskriva Gud i kvinnliga termer kan innebära problem för den som har negativa erfarenheter av kvinnor. Därför är det bra att använda både manliga och kvinnliga termer för att få balans och få en verkligare bild av vem Gud är. Det är absolut lika sant, eller inte sant, att beskriva Gud som kvinna eller som man. Vi använder metaforer, bilder, för att beskriva en Gud som vi inte sett, men som låter sig anas.

Jag tror egentligen inte att Gud varken är manlig eller kvinnlig - vad som nu är "manligt" och "kvinnligt". Gud är bortom genus, det vi kallar könsföreställningar och könsroller.

Gud kan också beskrivas som objekt. I Psaltaren 18 beskrivs Gud som klippa, borg, vulkan, jordbävning och hagelstorm. 

Problemet för min del att Gud då förlorar sin karaktär av "person". För mig är Gud inte (bara) en gudomlig kraft utan också en Gud som visat sitt ansikte i den historiske personen Jesus.  Vi människor är skapade till Guds avbild - och om Gud är fullkomlig, måste det finnas allt av allting i Gud. Hos Jesus är det dock den mänskliga delen av Jesus som är knuten till manlighet - eller snarare mänsklighet, och inte specifikt den gudomliga.

Min lösning är att helt enkelt kalla Gud "vän". Det är så jag ser Gud, förhåller mig till Gud och ber till Gud. Föräldrar-barn-perspektivet förskjuts till ett mer horisontellt förhållningssätt, där jag får vara jag utan att fördenskull förminskar eller rentav förnekar Guds gudomliga existens.

Även om man inte har personliga problem med det ena eller andra könet bör vi alla fundera över hur föreställningarna om Gud påverkar oss. Feministteologin kämpar med att finna ett sätt att vara i , finna nya uttryck i den kyrka som är så präglad av patriarkal teologi. Självklart visar talet om en Gud som härskare och herre på en annan föreställning om Gud än när vi talar om kärleken, godheten, omsorgen osv. Men dessa attribut är egentligen varken manliga eller kvinnliga, det är våra föreställningar som skapar känslorna kring orden!
 

Det går framåt. I kyrkans officiella texter för gudstjänstbruk strävar man efter ett inklusivt språk. År 2008 firar Svenska kyrkan att hon haft prästvigda kvinnor i femtio år. Resan har inte varit enkel, men i nuvarande kyrkoordning (stadgar) finns regler om att kyrkoherdarna, cheferna, måste kunna arbeta med prästvigda män och kvinnor. Kvinnoprästmotståndare, som de kallas, prästvigs inte alls. De som idag utbildar sig till präster är kvinnor, men vi ser också att det som i övriga samhället är svårt att rekrytera kvinnor till chefsbefattningar. Könsmaktsordningen består alltså, trots goda ansträngningar även på kyrkans område. Så sent som hösten 2007 kritiserades en kvinnlig biskopskandidat för att bedriva kontroversiellt kampanjarbete - vilket inte var märkvärdigare än att hon hade öppnat upp och inbjudit till samtal om kyrkans roll i samhället idag.

Feministteologin behövs alltså, och vår uppgift är att i kyrkans organisation avslöja patriarkala strukturer i syfte att påverka och förändra dessa, samt i teologi och förkunnelse erkänna mäns och kvinnors lika värde i allt väsentligt och bredda vårt tal om Gud så att det inrymmer fler bilder än de traditionellt manliga.

 Bildtext: Om man sträcker på sig, så ser man längre.

Först måste jag gratulera tidningen Dagen och Frälsningsarmén för utmärkelsen "Årets varumärke" i Almedalen. "(g) som i Gud" är fyndigt, smart och idén visar att tidningen verkligen är med på tåget. Inte minst genom webbsatsningen senaste året har man visat att man är en mediaaktör att räkna med. Och inte minst när det gäller bloggandet ligger min egen branschtidning Kyrkans Tidning hopplöst efter. Men vi får hoppas att det kan ändras.

Så till varumärket Gud. Min sommarbloggarföreträdare Birger Schlaug skrev så här:

"Jag förvånas ofta över att kristna - och andra - så ofta ber om en massa saker. Stort och smått. Solidariskt och egoistiskt. Jag har alltid reagerat mot det där. Om man nu tror på Gud så kan man väl låta honom vara ifred för en massa småttigheter..."

Man kan fundera på vad Gud är, vem Gud är och vad man ska ha honom eller henne till, om man nu ska ha Gud till nånting. Ibland när jag hör Gud beskrivas (och inte minst indirekt i böner) så kan man tro att Gud handlar om en kosmisk bankomat där man sätter in sina egna prestationer (såsom till exempel antal timmar bön och lovsång) och sen förväntar sig bönesvar (positiva) som kvitto på den egna förträffligheten. Jag tror för min del att man är helt ute om man resonerar så.

Birger Schlaug och andra funderar på hur det där med religion går ihop egentligen. Hur går det ihop med vetenskapen? Hur går det ihop med feminismen?

Själv är jag stolt över att kalla mig kristen och feminist. Frågan om hur det går ihop är befogad. Hur kan jag som modern 2000-talsmänniska, feminist och liberal, dessutom leva som kristen i sammanhang där den Gud som tillbes och vördas beskrivs som herre och fader? Och går det egentligen att bryta sig loss ur traditionens, maktens och  männens månghundraåriga grepp?

Det finns flera vägar att gå. Några väljer att inordna sig i traditionen utan att ifrågasätta. Andra antar en konstruktivistisk syn på traditionen och ställer frågor om relevans och rimlighet. Somliga feministteologer har valt att ställa sig utanför de traditionella kyrkogemenskaperna för att istället skapa separata församlingar. Andra väljer att vara kvar i det samfund man tillhör - för att påverka. Jag tillhör de senare.

Det finns faktorer som gör det möjligt också för feminister att se positivt på tro, kyrka och teologi. Först vill jag lyfta fram 1500-talsreformatorn Martin Luther, som bland mycket annat gott såg nödvändigheten i att människor måste få möjlighet att läsa Bibeln på sitt eget språk. Så kom Bibeln på tyska, och sedan reformationens tankar spridits till Sverige och influerat kyrkan och samhället också här, fick vi en helbibel på svenska år 1541. Så småningom började kyrkan undervisa människor i bland annat läskunnighet och bibelkunskap. Katekesen, bibeln och psalmboken spreds, vilket ledde till att var och en kunde läsa och försöka förstå texterna.  Här ser jag grunden till ett upphörande av de absoluta sanningsanspråken.

I och med upplysningstiden ökade tilltron till människans förnuft och mycket av den gamla traditionen kritiserades och ifrågasattes. Inom bibelforskningen lanserades den s k historisk-kritiska metoden, med vilken bibeltexterna betraktas och studeras såsom antika dokument. Utan att ta ställning till dess eventuellt gudomliga ursprung har bibelforskarna identifierat dels inkongruenser (icke samstämmigheter och rena motsättningar) mellan texttraditioner, och en utveckling i samklang med omgivande kultur. Vi har alltså förstått att den israeliska religionen utvecklades i ett patriarkat, och att de muntliga traditionerna i hög utsträckning nedtecknats av män, tolkats av män - för män. Med en liberal bibelsyn uppfattar vi att Bibeln är människors tankar om Gud, att Bibeln är en inspirationskälla som bär Guds ord. Men att varje ord är dikterat av Gud, ofelbart och oföränderligt, är tankar som idag är tämligen ovanliga bland lutherska kristna.

Någon har efterlyst fler bakamedbarntips, så här kommer ett till. Dagens tips är en mumsig drömtårta, som alla kan göra på en halvtimma. Gärna ihop med barn som behöver allmänbildas i köket. Genuspedagogik på en bra nivå leder dessutom till att dom på helt egen hand börjar leverera godsaker till kylskåpet.

Så här går det till. Kolla så att du har vad du ska ha hemma. Det blir krångligt om du måste ge dig ut och köpa kompletterande material när du väl börjat. (Läs min spaning om stadsbor i Skara.)Man får tänka på att det är turisttider även i mataffären. Sätt på ugnen. Det är hopplöst att behöva vänta på att ugnen ska bli varm när man är klar med resten. Lägg 3 ägg + 1,5 dl socker i en skål. Ta fram elvispen och instruera ditt barn. För att göra det hela äventyrligare kan man låtsas att elvispen är Spindelmannen på väg att fånga dom listiga tjuvarna som har gömt sig under sockerblandningen.

Under tiden har du själv gott om tid att röra ihop 1 tsk bakpulver, 2 msk kakao och knappt 1 dl potatismjöl. När äggen och sockret vispats så att de bubblar siktar du ner din egen blandning i smeten med en liten sil. Var noga med siktningen, annars blir du vansinnig på potatismjöl - och kakaoklumparna som är svåra att få väck i efterhand.

Rör ihop snabbt och häll ner i en långpanna, som du lagt ett bakplåtspapper på. In i mitten av ugnen, fem minuter i 250 grader. Kolla noga så att det tunna smetlagret inte blir bränt. Under tiden styrker du dig med kaffe eller motsvarande, vilket du kan göra i hyfsat lugn och ro eftersom barnet nu har tagit över smetbunken och kan kladda hur mycket som helst.

Förbered sen ett nytt bakplåtspapper som du strör strösocker på. Var generös, för sockret gör att "skalet" på kakan inte fastnar i pappret. Lyft bort barnet, ta ut plåten, vänd kakan upp och ner på pappret, ta bort långpannan och kolla om du har tur. Om du har tur har kakan hamnat rakt upp och ner på pappret utan att ha vritt sig eller vikt sig. Kakan ska vara i mitten. Bakplåtspapper ovanför och nedanför.

Nu måste det gå undan. Ta kökssvampen och torka litegrann med iskallt vatten på det översta bakplåtspappret. Börja sen att dra bort pappret. Hjälp till med en liten kniv om det skulle behövas.

Dags för fyllningen. Lägg 150 gram margarin, 2 dl florsocker, 1 äggula och så mycket vaniljsocker du vill ha (själv plussar jag alltid på 150 % vad som än står i receptet) i matberedaren och kör tills du får en smet. Som vanligt räcker det med några sekunder.

Vänta tills kakan har kallnat (annars får du rostat bröd-effekt på smörkrämen) och bred sedan ut fyllningen ad libitum. Rulla ihop, sopa bort överflödigt socker och ställ in i kylskåpet på kylning. Enjoy!

Nej, jag behöver inte åka till andra sidan jordklotet för att få lugn och ro. Lugn och ro är en känsla i mitt huvud, oavsett var jag är.

Det handlar väl om att försöka öppna alla sinnen för omgivningen, ta tag i det som är gott och positivt och låta den känslan få sprida sig?

Den här hunden träffade jag under en utflykt idag. Hade ett mål i sikte: pinnen som matte kastade iväg, ut mot den öppna sjön. Målmedvetet, svansviftande, till synes väldigt roligt.

Bön: Gud, du har kastat pinnen till mig och det är min utmaning att ta hem den. Men du, (om du vill),  hejda vågorna en aning. Ta undan dom vassa stenarna under mina fötter. Stå vid stranden med en varm handduk och håll om mig när jag kommer i land. För du vet (ju) att jag klarar det. Amen.

Varför så skräckslaget? Att kvinnor nu kan vigas till biskopar i Church of England behöver inte vara så hemskt.

Faktiskt, det kan vara så att det finns ljus bakom dom förmodat sura rönnbären.

"Jag vill lägga ett gott ord för vår syster Foibe, som tjänar församlingen i Kenchreai. Ta emot henne i Herren på ett sätt som anstår de heliga. Hjälp henne med allt hon kan begära av er. Hon har själv varit ett stöd för många, också för mig."

Romarbrevet 16:1-2

Ser ni jordgubben vid sidan där? En bit ifrån plantan, avskuren från källan till liv och energi. Eller avsliten kanske. Någon kanske fick syn på den, drog av den från kvisten, vände och vred och ratade den till sist. Felet? Omogen, fågelbiten, maskäten, rentav möglig eller helt bara inte tillräcklig?

Förvisad till en plats vid sidan om - till utanförskapet. Nu är det politikervecka i Almedalen och somliga talar om utanförskapet. Det går till och med att lista platser som är Utanförskap. Men jag tror inte att det är någon människas förtjänst eller fel att ha hamnat i utanförskapet, lika lite som det är någon jordgubbes. Någon har bestämt sig för att du inte duger. Du duger inte ens till sylt. Och blir du trampad på blir du till och med betraktad som äcklig efter som den som trampar blir rödfläckig om foten.

(Nån mer än jag som tycker att den samhällsordningen är omänsklig?)

Jag tänker på en annan individ som började sin bana på täcke av halm. Du fattar säkert vem. Dåliga odds, flykting, kringvandrare utan att ha nånstans att vila sitt huvud, avrättad till slut. Men Gud hade kvar sitt att säga när människorna ondskat klart. Gud lyfte upp den av människor utanförskapade och lade honom varsamt närmast sitt eget hjärta. Och det finns plats kvar, har Gud lovat.

Bön: Gud, ditt är riket, din är makten. Snälla du, nu! Amen.

Det blir ett litet tidtips idag också. Dom här chokladmuffinsarna gör du på mindre än 20 minuter, om du är riktigt snabb. Du sparar en massa tid eftersom du använder matberedaren och inte håller på och krånglar med elvispar och torra ingredienser. Utmärkt att göra tillsammans med barn.

Gör så här: Ställ in ugnen på 200 grader och kolla att du inte har något i den. Lägg ner 2 dl vetemjöl, 1,5 dl strösocker, 1 tsk bakpulver, 2 ägg, kakao och vaniljsocker ad libitum, en halv dl mjölk och 50 g margarin (tärnat) i matberedaren. Om det skulle bli lite mer eller mindre av nån ingrediens, så gör det inte så mycket. Huvudsaken är att barnen får en positiv inställning till hantverk. Hjälps sen åt att stälal ut muffinsformat på en plåt. Kör matberedaren tills det ser blandat ut.

Hjälps åt att kladda i smeten i formarna. Ställ mitt i ugnen och låt stå i cirka 10 minuter. Om ni känner för, kan ni upprepa proceduren. Chokladmuffins kan man aldrig få för mycket av. Passa på att fyll frysen och ge bort till vänner som inte har tid att baka själva.

Nu när du dessutom grävt fram halvårsgamla ingredienser ur skafferiet, kan du passa på att göra en storrensning och torka ur ordentligt. Så blev det gjort också.

Bön: Gud, tack för veteaxen som du låter vaja i vinden. Tack för att du låter oss få del av livets goda. 

Tack för kakaobönan, som du gett oss för livsglädjens och livsmodets skull. Tack för sockret som gör oss pigga, äggen som är symbolen för livet självt. Tack för vaniljsockret, som påminner oss om extra kryddor i vardagen.

Tack för chokladkladdet över hela köket, som påminner mig om att vi har ett barn som också får vara det.

Amen.

Häromdan chockade jag en dam på ICA genom att släppa före henne i kön. Hon stod och stampade med sin varukorg som hon fyllt med en liten bit nötkött, klyftpotatis och två flaskor öl. Andades in och ut så där häftigt som man gör när man är sååå irriterad. Tittade uppfordrande på kassörskan som om hon skulle ringa efter ytterligare personal bara genom tankeöverföring.

Och jag bara råkade stå där framför henne med min vagn, med grönsaker att vägas, plastkort att letas fram och dras och säkert lite kallprat med kassörskan.

Man kan ju ana hur tidskrävande det måste te sig.

Så jag vände mig om, log trevligt och sa: "Du kan gå före om du vill. Jag har inte speciellt bråttom."

Damen blev alldeles paff och granskade mig uppifrån och ner som om jag vore något oidentifierbart från annan planet. Finns det överhuvudtaget människor som inte har speciellt bråttom?

På ICA är det svårt att tro. Ibland händer det att även jag, ja oftast faktiskt om sanningen ska fram, har bråttom. Det gäller att hamna i rätt kö. Minutrarna är dyra. Så kommer det en personal till.  "Det går bra här också", är signalen som tänder rovdjursblicken hos de köande.  Turbulensen och de etiska ställningstagandena - är det verkligen okej att ställa sig före någon i den nya kassan som man stod bakom i den gamla?

Men oftast tror jag vi har att vinna på att vinna lite tid innan vi tycker oss ha förlorat den. Starta lite tidigare. Stanna lite oftare och låta tiden rinna iväg. För all tid är inte viktig. En minut extra i ugnen om man är en rulltårta är verkligen förödande, men en extra minut i mataffären skadar faktiskt ingen.

"Hur Gud blir en del av vardagen", skriver webbredaktören Emanuel Karlsten att jag ska blogga om denna veckan. Perfekt! Hade tillfälle att fundera en hel del på det när jag satt och formulerade portaltexten för vår församlings broschyr om vuxenpedagogiskt arbete.

Hm, nej, vi kallar det inte så, utan vuxenväxt, det säger mer om vad det handlar om. Men är Gud med i vårt livspussel för att vi tror det eller känner oss medvetna om det, eller är han eller hon det i alla fall?

Jag tror ju det, även om en och annan humanist skulle anmäla avvikande åsikt.

Minns första samtalet med min prästvigningsbiskop. Med skälvande knän på Pastoralinstitutet i Lund skulle jag redogöra för mitt privata andaktsliv. Jag tänkte att det är ju just vad det är - privat. Men jag förstod ju vad han menade. Men morgonbön som jag tänker mig att farmor hade, med psalmbok, bibel en kvart morgon och kväll, det är inte riktigt min påse.

Om Gud är den jag lever i, rör mig i och är till i , som Paulus skriver, så handlar Gudsrelationen om något annat - även om jag ibland önskar att jag kunde vara lika disciplinerad som mina mor - och farmödrar i tron.

Bön: Gud, du är med mig ända från det ögonblick mobilens morgonpsalm ljuder. Eller ja, lämnat mig har du ju aldrig. Du himlar säkert med ögonen när jag snoozar tills det blir tandborstslarv och dagislämningpanik, sen håller du ett vakande öga över mig när jag manövrerar bilen till jobbet med handsfreesladden i örat och tankarna på dagens utmaningar.

Gud, du är med mig i varje drag med disktrasan, i varje jeanstvätt och urplockad diskmaskin. Du är med mig i varje par ögon jag möter, i begravningskapellet och hemma i köket hos dopfamlijen.

Men, egentligen: tack Gud, för att jag får vara med dig!

Amen.

Haha, klockan är snart tio på morgonen och dags att få fart på den här dagen. Första semesterdagen av en oändlig räcka (..nåja) som förhoppningsvis ska innehålla lagom delar av vila och aktivitet.

Och så får jag en veckas sommarbloggeri på dagen.se! Ska bli spännande att få möta en delvis ny läsekrets och få ta del av era reflektioner på mina tankar.

Somliga av er hänger säkert med från min "vanliga" blogg, karinlangstromvinge.blogspot.com, som denna vecka får ledigt - men välkommen du som inte känner mig än!