Somliga bibelforskare menar att kvinnor ligger bakom en hel del av det bibliska materialet, även om de inte kunde sätta sina namn på dokumenten. Och de första som vittnade om Jesu uppståndelse var kvinnor.
"De lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar." (Matteus evangelium kap 28)
I vår del av världen är Bibeln en av de mest inflytelserika skriftsamlingarna. Med hjälp av utvalda bibelcitat har kvinnor systematiskt underordnats män, har slavar hållits, har judar förföljts och homosexuella stenats. Därför är det av stor vikt att studera bibeltexterna, förstå hur de använts och kan användas, och att aktualisera bibelmaterial som är icke-förtryckande. Bibeln rymmer underbara texter för inspiration och uppbyggelse, men också sådana som kan vara oerhört farliga för den som söker ideologisk grund för homofobiska, xenofobiska och patriarkala aktiviteter.
Kan och får en kristen förhålla sig fri till traditionen? Frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet är ännu år 2008 ingen självklarhet för vissa grupper inom den ändå så liberala Svenska kyrkan i Sverige. Fortfarande anges teologiska skäl för kvinnors underordning, och man har Paulus ord i 1 Kor 14 som rättesnöre, där han uppmanar kvinnor att tiga i församlingen, trots att han några kapitel tidigare har gett anvisningar om vilka frisyrer som är lämpliga vid bön och profetia.
Men friheten i förhållande till traditionen är något som många kristna antagit utan djupare reflektion eller kännedom om begrepp som essentialism och konstruktivism. Samhället slutade för många år sen att avrätta kvinnor som förmodades besitta magiska krafter. Judar anklagas numera sällan för att bära skulden för Jesu död, och samhället bekämpar det slaveri som offer för människohandlare lever i, även om Paulus sagt att slavar bör stanna hos sina ägare. Så finns idag också ett engagemang för hbt-personers rättigheter, och kvinnor och män har i teoretiskt sett samma möjligheter, skyldigheter och rättigheter även om det i praktiken ser annorlunda ut.
Teologen Daphne Hampson framhåller den postkristna positionen: rätten att i nuet välja vad vi accepterar och inte accepterar av traditioner. Mot detta kan invändas att man som kristen alltid ingår i ett sammanhang. Men är det inte så att vi borde forma sammanhangen, inte tvärtom? Vill vi vara del av ett sammanhang som präglas (eller låter bli att ta avstånd ifrån) en syn på kvinnor som objekt?
Svaret är nej. Ändå har vi i våra gudstjänstordningar ett språk präglat av manlighet. Gud benämns som Far och Herre. Är det ett problem? Gör språket kvinnor till objekt? Problemet med en teori om uteslutande manlig Gudbild, är att manligheten kopplas samman med gudomlighet och får konsekvenser för hur vi relaterar manligt och kvinnligt till varandra. Det kan yttra sig i föreställningar om att endast män får och kan vara präster, att endast män har tillträde till vissa religiösa platser, att män automatiskt är överordnade kvinnor osv. Människor med negativa erfarenheter av män kan känna sig främmande inför en manligt tillbedd, beskriven och benämnd Gud. En Gud med kvinnliga förtecken bör lyftas fram, och det är inte svårt att hitta bibelhänvisningar. Redan i den första skapelseberättelsen (1 Mos 1) beskrivs både manligt och kvinnligt som skapade till Guds avbild. Alltså kan det inte handla om att manligheten är särskilt gudomlig och att den därigenom behöver privilegieras på olika sätt. Men handlar orden om Guds avbild om kön eller något "allmänmänskligt"? Eller är det en könsneutral själ som avses?
I Psaltaren 131:2 skriver kung David:
"Nej, jag har lugnat och stillat min själ, jag är som ett litet barn, som barnet i moderns famn."
I Lukas evangelium kapitel 15 liknas Gud vid en kvinna som sopar huset i jakt efter ett borttappat silvermynt. I Matteus evangelium kapitel 23 utropar Jesus:
"Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte."
Jesaja förmedlar Guds ord i sin profetbok, kapitel 66:
"Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er."
Men att beskriva Gud i kvinnliga termer kan innebära problem för den som har negativa erfarenheter av kvinnor. Därför är det bra att använda både manliga och kvinnliga termer för att få balans och få en verkligare bild av vem Gud är. Det är absolut lika sant, eller inte sant, att beskriva Gud som kvinna eller som man. Vi använder metaforer, bilder, för att beskriva en Gud som vi inte sett, men som låter sig anas.
Jag tror egentligen inte att Gud varken är manlig eller kvinnlig - vad som nu är "manligt" och "kvinnligt". Gud är bortom genus, det vi kallar könsföreställningar och könsroller.
Gud kan också beskrivas som objekt. I Psaltaren 18 beskrivs Gud som klippa, borg, vulkan, jordbävning och hagelstorm.
Problemet för min del att Gud då förlorar sin karaktär av "person". För mig är Gud inte (bara) en gudomlig kraft utan också en Gud som visat sitt ansikte i den historiske personen Jesus. Vi människor är skapade till Guds avbild - och om Gud är fullkomlig, måste det finnas allt av allting i Gud. Hos Jesus är det dock den mänskliga delen av Jesus som är knuten till manlighet - eller snarare mänsklighet, och inte specifikt den gudomliga.
Min lösning är att helt enkelt kalla Gud "vän". Det är så jag ser Gud, förhåller mig till Gud och ber till Gud. Föräldrar-barn-perspektivet förskjuts till ett mer horisontellt förhållningssätt, där jag får vara jag utan att fördenskull förminskar eller rentav förnekar Guds gudomliga existens.
Även om man inte har personliga problem med det ena eller andra könet bör vi alla fundera över hur föreställningarna om Gud påverkar oss. Feministteologin kämpar med att finna ett sätt att vara i , finna nya uttryck i den kyrka som är så präglad av patriarkal teologi. Självklart visar talet om en Gud som härskare och herre på en annan föreställning om Gud än när vi talar om kärleken, godheten, omsorgen osv. Men dessa attribut är egentligen varken manliga eller kvinnliga, det är våra föreställningar som skapar känslorna kring orden!
Det går framåt. I kyrkans officiella texter för gudstjänstbruk strävar man efter ett inklusivt språk. År 2008 firar Svenska kyrkan att hon haft prästvigda kvinnor i femtio år. Resan har inte varit enkel, men i nuvarande kyrkoordning (stadgar) finns regler om att kyrkoherdarna, cheferna, måste kunna arbeta med prästvigda män och kvinnor. Kvinnoprästmotståndare, som de kallas, prästvigs inte alls. De som idag utbildar sig till präster är kvinnor, men vi ser också att det som i övriga samhället är svårt att rekrytera kvinnor till chefsbefattningar. Könsmaktsordningen består alltså, trots goda ansträngningar även på kyrkans område. Så sent som hösten 2007 kritiserades en kvinnlig biskopskandidat för att bedriva kontroversiellt kampanjarbete - vilket inte var märkvärdigare än att hon hade öppnat upp och inbjudit till samtal om kyrkans roll i samhället idag.
Feministteologin behövs alltså, och vår uppgift är att i kyrkans organisation avslöja patriarkala strukturer i syfte att påverka och förändra dessa, samt i teologi och förkunnelse erkänna mäns och kvinnors lika värde i allt väsentligt och bredda vårt tal om Gud så att det inrymmer fler bilder än de traditionellt manliga.
Bildtext: Om man sträcker på sig, så ser man längre.