Sitter hemma i min lägenhet på Söder i Stockholm. Har tänt ljus (älskar det!), lyssnar på sköna Brooke Fraser (en av mina stora förebilder) och läser. Det har varit en hektisk dag idag. Försökte jobba undan det mesta, samtidigt som jag sprang ut och in på Fashion Week-visningarna: Hope ute i solen på Hallwylska museets gård (Stings dotter Coco Sumner inledde med en minispelning på två låtar… otroligt coolt!), Tiger visade sina stilrena plagg inne på Berns där jag delade rad med Håkan Hellström som var en av de nyfikna bevakarna och superkreativa Fifth Avenue Shoe Repair bröt alla strukturer på hur skjortklänningar ska se ut på nedervåningen

Mode, mode, mode. Det är mycket mode just nu. Tidningshyllan översvämmas av magasin, tidningsbilagor och glossy weekly (den nya trenden av shoppingblaskor som kommer ut en gång i veckan). Vi överöses av trendtips, dagens shopping och do’s & dont’s. Flera gånger dagligen om vi så vill. Mitt i den här svärmen är jag. Förälskad i trender. Förälskad i det inre. Och ex-anorektiker. Går det ihop?

Min 25-åriga livsväg har varit konstig, krokig, men så mirakulös att jag har svårt att säga att det var jag som ledde mig själv hit där jag är idag, eller att det var ”ödet” – för det tror jag inte på. Jag tror på Gud. Jag trodde aldrig att vägen skulle se ut så som den har gjort. Jag var ju den tysta, blyga tjejen som tyckte att allt är mörkt. Idag säger många att mina egenskaper är de motsatta. Hur kommer det sig? Det var ett par år i mitt liv då jag fick kasta mig ut och bryta mönstret. Den perioden var viktig för mig. Jag fick lämna det negativa som jag levt med och ta in något nytt och fräscht. Idag hade aldrig vågat kliva in genom de dörrar som öppnats för mig om jag inte visste att det fanns ett syfte bakom det. Jag tror att Gud har en tanke och plan för mitt liv. Och det var när jag slutade bestämma hur (värdelös) den här planen skulle se ut, och insåg att jag kunde drömma, tänka brett och stort… (för vad vet jag om morgondagen?), som det öppnades upp en helt ny värld för mig. Idag är jag där jag är och jag älskar det.

Jag tror vi behöver bli bättre på att ifrågasätta varför vi gör det vi gör. Varför vi springer på det spår som vi springer på. Är du på rätt spår i livet? Löper du den bana som är tänkt för dig, eller har du sprungit in på någon annans bara för att "det blev så"? Jag tror att vi alla har ett unikt lopp att springa. Därför tjänar det ingenting till att försöka hoppa in på någon annans spår för att "det är så det borde vara" eller för att det är "trendigt just nu". Det är när du har hamnat på rätt bana som du kan börja springa på riktigt, som du kan hitta ditt perfekta tempo, som du kan förbereda dig inför hindren och som du kan njuta av segern - utan att vara rädd för att någon annan ska springa om dig. Visst kommer  du säkert att halka då och då och fälla några hinder... Men det är fortfarande din bana. 

Nu är det dags att sova. En lång dag väntar i morgon...