Vardag igen. Det går an när jag har ett spännande jobb att gå till. Men visst är tankarna väldigt mycket kvar i Louisville, det går inte att komma ifrån. I bilen hem från Arlanda satte vi på cd:n med Phil Cross "the first 25 years" - den har gått sedan dess, först hela resan, sedan här hemma. Fantastiska sånger, fantastiska sångare. I konvolutet har Phil berättat om alla 20 sångerna, det blir mer tyngd i sånger när man får reda på hur de kom till och Phil har starka berättelser om detta.

Ja, det kommer att ta några dagar att reda ut packningen, inte kläderna, dom hittar sin plats i garderober och lådor efter tvätt, men jag tänker på anteckningar, visitkort, broschyrer, programtidning, tidningar, intervjuinspelningar med mera. Detta kan ju inte bara läggas i en hög, utan måste hanteras med struktur, så att inget försvinner ut i dimman.

Tack för alla kommentarer, Stig Sjöberg har varit mest flitig. Kul att flera tycker det varit givande att följa bloggen hela tiden. Inger och jag är alltså inte ensamma om att gilla Southern Gospel. Frågan är hur jag skall hantera denna kärlek till något som har en sådan tyngd och betydelse för mig i mitt kristna liv? Det blir en av de frågor jag behöver hantera efter den här upplevelsen.

Någon frågar om dvd-inspelningen från sångförfattarnas konsert, jag hänvisar till Phil Cross, som kan hjälpa till att skicka din beställning, du når honom på e-post: phil_cross@comcast.net det skall alltså vara  _ mellan förnamn och efternamn. Hälsa gärna från mig.

Några frågar om boken. Jag vill först upprepa vad jag sagt sedan jag först nämnde om detta: detta är något av en livsdröm, att få skriva en bok om det jag själv upplevt så viktigt, jag skriver den till mig själv och till min familj, om någon annan blir intresserad skall jag försöka trycka den. Men detta är ett projekt jag gett två till tre år att genomföra. Jag behöver mycket research, jag behöver träffa och samtala med många som kan ämnet och det som finns i närheten av ämnet. Om det till slut blir en bok blir jag glad, men jag säger det med stor ödmjukhet, detta är inget jag spottar ur mig på några veckor.

Men jag har fått många uppslag den senaste veckan, som jag nu ska försöka strukturera. Och jag hoppas på många medverkande, som kan ge mig viktiga pusselbitar. Berätta för mig vad du har att berätta, tipsa mig om det som borde vara med i boken om Southern Gospel för en svensk målgrupp.

Jag vill berätta i boken lite om vad jag upplever vara substansen i Southern Gospel och jag tror jag kommer att använda David, en av de många sångarna jag mötte i utställningshallen. Han sa ungefär så här: Praise songs (Lovsånger) är sånger till Gud, Southern Gospel är sånger om Gud. Sångerna till Gud är jätteviktiga, då vi med hela vår varelse riktar oss till Gud och lovprisar honom för vem han är, men sånger om Gud är också viktiga, att människor får lyssna till förkunnelsesånger som handlar om livet med Gud och hans väg att möta oss i vår vardagssituation. Jag ser ingen konflikt i detta, det är inget problem att båda dessa uttryckssätt finns. Så långt David.

Så är det ju. Om någon menar att vi med vår sång och musik enbart ska rikta oss till Gud borde vi också vara konsekventa att säga till alla förkunnare som använder ord att bara rikta sig till Gud i tacksägelse och lovprisning. Men så kan det ju inte vara, eller hur? Vi har fått uppdraget att förkunna det glada evangeliet, berätta om Guds väldiga gärningar. Behöver vi använda ord gör vi det. Har vi fått gåvan från Gud att säga det i lyrik och med musik må vi göra det. Det viktiga är att Gud blir ärad i det vi gör.

Och detta följer med oss när vi nu försöker påminna oss om vad vi upplevde. Inger och jag är helt överens om att höjdpunkten var helt enkelt att vi var mitt i en förkunnelse hela tiden. Fokus på Jesus och hans verk på Golgata, livet med honom och evigheten. Hela tiden i en förkunnelse.

Jag skulle kunna ge många exempel på förkunnelsetexter som vi i sånger i Sverige aldrig kommer i närheten av. Jag säger inte detta med någon förnedrande ton, men jag undrar seriöst varför det är så. Detta är ett av ämnena jag skall försöka reflektera över i boken och då ska jag förmedla reflektioner från flera av vår tids musiker och sångförfattare och andra som sysslar med dessa frågor. Jag är väl medveten om att jag inte är musiker, jag sysslar inte med aktivt sjungande, på ett sätt är jag kanske konsument och lyssnare mest, men jag vill vara en berörd lyssnare. I dag är det så mycket som bara går förbi, som aldrig tar tag i mig. Det betyder inte att det därför är dåligt, andra kan bli berörda av sådant som inte berör mig och då kan jag bli berörd av deras upplevelse. Gud är mångfald och hans gåvor är mångfald. Vi är olika som människor och blir berörda av olika saker. Jag försöker berätta vad jag själv har upplevt och försöker förmedla detta vidare till någon där det finns intresse.

En annan fråga jag reflekterar över: varför har amerikaner så mycket lättare för att göra sången och musiken i optimalt läge? Nu menar jag inte full volym och tonstyrka hela tiden, här finns mycket nyansering, men när dom "ger järnet" så märks det i både ande, själ och kropp. Sista tonen är ofta tre gånger så lång som det vi är vana vid. Beror det på "Landet Lagom"? Och arrangemangen tar ut svängarna rejält utan att flippa ut i ytterligheter.

Eftersom jag inte är musiker förstår jag naturligtvis inte alla finesser, men dom finns där. Det verkar som dessa som tjänar Gud med sina gåvor är stolta över att visa sin uppdragsgivare att de kan prestera det optimala. Om vi i Sverige är så rädda för att en sådan prestation ska stå i vägen för Gud har vi något att lära av dessa vi har lyssnat på. Det blir ju nämligen tvärtom, Gud blir så mycket större när de som tjänar honom gör sitt på detta optimala sätt. (Nu hade jag önskat att jag kunde ge ett musikaliskt exempel så det hördes genom min text!)

Michael Booth sammanfattade vad det handlar om när han tackade för en av alla sex utmärkelser The Booth Brothers fick i lördags kväll: we love what we sing and we sing what we love (vi älskar det vi sjunger och vi sjunger det vi älskar). Sedan utvecklade han tankarna kring vad det är som är så speciellt med Southern Gospel, han talade om den mogna publiken och förklarade varför en ung publik inte tar till sig Southern Gospel i lika hög grad. Detta ska jag försöka utveckla en aning i artiklarna i Dagen om några veckor. Så avslutade han med en uppmaning till sina kollegor i branschen: Ändra inte ditt budskap för att nå en annan publik!

Ja, till slut uppmanar jag alla som älskar den här musiken: gör vad du kan för att lyssna på den i verkligheten (live), det ger så ofantligt mycket mer än via cd och dvd eller vad du nu använder för teknik. Vill du veta mer om National Quartet Convention kan du gå till deras webbplats: www.natqc.com Vill du läsa mer i ämnet finns tidningen Singing News på webben: www.singingnews.com

Vill du kontakta mig finns jag på e-post: staffan.swahn@ess-media.se

Tack för upplevelsen att blogga om något viktigt i livet.

Keep on Singing! Alltid!

Utan missöden är vi hemma igen, något att vara mycket tacksam över. Vi har bett om Guds beskydd och välsignelse och det är vad vi upplevt.

I Jönköping är det tisdag kväll, men kroppen är väl inte riktigt överens om detta. Jetlag kallas det visst. I alla fall känns det rätt att försöka gå och sova nu, eftersom det är vanlig jobbardag i morgon onsdag för både Inger och mig.

Hoppas alltså på lite tålamod till i morgon med en sammanfattning och några reflektioner, då har vi också hunnit smälta upplevelserna ytterligare.

Men kom gärna med lite funderingar och kommentarer, så ger jag respons på det. Att vi har varit med om något fantastiskt är vi både medvetna om och tacksamma över. Men hur ska vi fortsätta förmedla detta till vår omgivning utan att tränga oss på?

För övrigt fick jag en e-posthälsning ikväll från den visslande kvinnan vi mötte i Louisville, hon inbjuder till fortsatta kontakter på visslingens område. Det kanske inte känns som högprioriterat för mig, men någon annan kanske vill ha kontakten. Tänk att tjäna Gud med gåvan att vissla.

Keep on singing!

Jo, konventet är slut för i år, men vi var inte helt mätta än. På vägen norrut blev det enkelt att motivera en avstickare till Alexandria i Indiana, där Gaither Family Resources inbjudit till en picknick.

Vi köpte biljetterna när vi besökte centret i måndags, så vi visste ju att detta skulle bli en fin "avrundning" av den intensiva musikveckan.

Vad vi inte visste var vädret. Från 97 grader F i Louisville till betydligt beskedligare temperatur, men framförallt regn och blåst, blev det inte solskenspicknick. Men här finns resurser, ett rejält tält, som påminde om gamla tiders tältmöte, fanns uppställt, så regnet behövde ingen bry sig om. Med blåsten var det värre.

Programmet fick kortas ner något. När vi hade smällt i oss hamburgare, bönor, chips och grönsaker + kaka var det dags för dagens medverkande. Gloria Gaither, som är "mamma" till de flesta idéerna med butiken och olika programpunkter, hälsade välkommen och introducerade Ernie Haase & Signatur Sound. Och så blev det sjunga av. Denna grupp är sprudlande på scenen, även i detta "lilla" sammanhang. Vi var kanske 200 gäster men "grabbarna" gjorde en gedigen insats, både i sjungandet, berättandet och scennärvaron.

Ernie berättade att han håller på med ett projekt och samlar på massa Southern Gospel-inspelningar från förr, bland annat med Cathedrals, som Ernie var med i på slutet av deras tillvaro. Hans svärfar Georg Younce, bassångare av klass, startade den gruppen på 50-talet tillsammans med Glenn Paine och de tillhörde definitivt en av de största grupperna när det begav sig.

När drygt halva timman av planerat program hade avverkats tyckte Gloria att vädret var så dåligt att samlingen fick övergå i lite lösare former med butiksbesök, mingel och träff med Ernie Haase och de övriga grabbarna inomhus. Och det var nog klokt, regn och vind gjorde det en aning otrivsamt till det yttre.

När vi sedan träffade Gloria helt kort berättade hon att de hade rest från Toronto hela natten. Homecoming-konserten i Canada hade slutat vid midnatt. Turnébussen för Signature Sound stod strax intill tältet och vi reflekterade en aning över hur det är att tillbringa så många nätter rullande på det sättet. Visste ni förresten att det var J.D. Sumner i Blackwood Brothers som kom på denna idé från början? Ingen sång- eller musikgrupp, oavsett musiktillhörighet hade någonsin tänkt den tanken tidigare, men efter den tragiska flygolyckan då två av Blackwood Brothers medlemmar förolyckades i det egna flygplanet, blev Sumners idé verklighet. Och nu har "alla" dessa grupper inom Southern Gospel egna turnébussar - tack vare J.D. Sumner.

Det blev ännu ett kort besök i butiken med lite småinköp och säga farväl till butikspersonalen, som alltid har en så god atmosfär omkring sig. Ett kort besök på Cracker Barrel i Anderson hann vi också med innan det bar ordentligt norrut. När vi kom till södra delarna av Chicago fick vi ändra vår resplan på grund av svåra översvämningar som drabbat några stater de senaste dagarna. Flera vägar var helt avstängda och vi fick själva köra försiktigt genom en stor vattensamling. Senare på kvällen såg vi på nyheterna hur omfattande översvämningarna är i området och vi är tacksamma att vi kom fram till hotellet vid O´Hare-flygplatsen utan större missöden.

Ja, nu är det bara några timmar kvar i USA. Jag tar nog chansen att göra ett försök till sammanfattning när vi är tillbaka på svensk mark, om inte jetlagen blir för besvärlig kan vi väl mötas på bloggen på tisdag kväll, typ.

Keep on Singing!

Lördagen är över, det är natt i USA. Idag har det varit 97 grader F, vilket väl betyder nästan 40 grader C. Värmen kommer vi att sakna när vi nu vänder hemåt. Men vi kommer inte att sakna de amerikanska frukostarna, här tycker vi att de har lite att tänka på. Grönsaker och frukt lyser med sin frånvaro, däremot finns mycket sött och fett.

Och skulle jag vara affärsman i USA skulle jag satsa på glassförsäljning på konvent, jag undrar hur många tusentals liter glass det säljs under NQC. Ni vet ju ungefär vad som är den största strutstorleken när vi köper lösglass i Sverige, här är det den minsta storleken. Och det är nästan alltid den största som säljs här. Glass är det vanligaste "mat"-intaget här, också under kvällarnas konserter, det springs ganska mycket från stolarna ut till glassförsäljarna.

Ja, nu ska jag inte vara moralist, men det går inte att låta bli reflektionen över förhållandet matintag och kroppsstorlek, typ.

Med andra ord: när det gäller mat ska det bli fint att komma hem till vardagliga rutiner.

Men visst kommer vi att sakna musiken live. Och när nu sista dagen är över är vi så oändligt tacksamma för att få ha varit med om detta. Jag har berättat för många vi träffat, att det varit min dröm i flera år att få besöka NQC, och alla blir så glada när vi berättar om hur fantastiskt vi upplevt det.

Sedan flera år på NQC innehåller lördagen något som kallas Parade of Piano. Flera av de duktigaste pianisterna i de olika grupperna spelar ett eller två stycken var. Idag var det 13 pianister och skickligheten är naturligtvis enastående och imponerande. Men den gemensamma nämnaren är att gåvan man fått av Gud ska förvaltas på bästa sätt till hans ära. Gerald Wolfe i Greater Vision är presentatör och han gör det både finess, humor och fokus på Jesus. Ibland får vi vara med i allsång i någon känd sång som någon pianist spelar.

Konserten med pianisterna avslutas med Larry Goss, en av de riktigt stora inom Southern Gospel, som arrangör och dirigent. Han arbetar tillsammans med Bill Gaither och många andra grupper och solister. Han gav ett kraftigt vittnesbörd om sin cancersjukdom, som drabbade honom tidigare i vår, 25 procent chans att överleva, enligt hans läkare. Idag kunde han stå inför alla och på ett gripande sätt berätta att han är totalt cancerfri. Starkt vittnesbörd om omsorg och förbön. Hela konserten får en obeskrivbar avslutning när Gerard tar upp alla pianisterna på scenen och uppmanar oss alla att sjunga Jesus Is All I Need (Jesus är allt jag behöver). Bättre kunde det inte sluta.

Sedan hann vi också med en och en halv timma med Crabb Family Reunion, innan vi tog de sista timmarna i utställningshallen. Jag fick flera nya fina kontakter, som jag vill försöka följa upp och vårda.

Kvällens konsert började med Singing News Fan Reward, vilket betyder att en branschtidnings läsare har röstat fram det bästa inom 20 olika klasser. Motsvarigheten finns ju inom många olika kulturyttringar som film och musik. Här i USA finns det en god miljö att uppskatta duktiga människor också inom Southern Gospel. Jag ska inte trötta ut någon med att räkna upp resultaten, det kommer i Dagen om några veckor, men jag kan berätta att The Booth Brothers tog hem "storslam", av nio nomineringar tog de hem sex, bland annat de tyngsta utnämningarna Årets Favoritartist, Årets Album och Årets Sång.

Också här framgick det tydligt att alla vinnarna har starkt fokus på Jesus och budskapet samt uppdraget att med sång förmedla detta budskap. Starkt. Trovärdigt.

Sedan övergick programmet till den sista konserten. Höjdpunkterna var många, återigen. Bland annat medverkade välkände Mark Lowry, ståuppkomiker, sångare, sångförfattare och förkunnare. Med balanserad humor och genomtänkta sångtexter har han en fantastisk förmåga att kommunicera budskapet. Det var härligt att se och höra honom live igen.

Men nu är NQC slut för i år. Det kommer ta lång tid att smälta alla intrycken. Jag gör det bland annat genom några artiklar i Dagen, om några veckor. Då kommer också lite bilder.

Nästa år startar NQC 13 september, det vore roligt om några svenskar har blivit inspirerade att göra som Inger och jag. Kan varmt rekommenderas.

I morgon söndag tittar vi in hos Gaither i Alexandria, som inbjudit till picknick med Ernie Haase & Signature Sound, hoppas det goa vädret håller i sig.

Jag lägger väl ut några bloggar till, bland annat vill jag kommentera några av kommentarerna.

Keep on Singing!

Fredagen på konventet blev en sådan höjdare att det blir fattigt vilka ord jag än använder för att försöka beskriva det. Nu när det är lördag morgon (sista dagen) vill jag ändå försöka. Utomhus är det varmt, temperaturen en bra bit över 30, inomhus väldigt svalt. Men hög temperatur på det som händer.

Det sjungs i "var enda hörn", vissa tider sker det parallellt i olika lokaler. Arrangörerna har tillgång till en fantastisk anläggning och det upplevs aldrig trångt även om det säkert handlar om cirka 20 000 människor här på kvällarna. Alla är inte inne på den stora konserten utan finns också i utställningshallen, som är öppen hela kvällarna.

Phil Cross heter en av USAs uppmärksammade sångförfattare inom Southern Gospel. Han "firar" 25-årsjubileum i tjänsten att tjäna Gud med sin gåva. På jubileums-cdn, som passande heter "the first 25 years" (de första 25 åren) har han samlat 20 av sina toppsånger, den mest kända Champion of Love hör till mina absoluta favoriter och det är många grupper som sjunger den.

Phil fick en idé, som arrangörerna gav respons på: samla 20 sångförfattare inom Southern Gospel på scenen, inbjuda 15 olika grupper och solister att framföra någon av deras sånger. Detta inramat med First Baptist Atlanta Choir & Orchestra, en kör med 200 röster, en symfoniorkester med hela bredden inklusive harpa. Ja ni förstår att här blev det lyssnarupplevelse långt utöver det vanliga.

Phil presenterade hela programmet, som höll på tre och en halv timma. Jag är glad att denna konsert spelades in för en kommande dvd, så vi kan njuta av detta igen. Under ett sådant här tillfälle blir sångerna mer betydelsefulla, eftersom man får lite bakgrund från respektive sångförfattare. Några av dessa berättelser kommer med i min bok, bland annat Elmer Cole, som är Phils mentor och lärare i konsten att skriva sånger. Han skrev bland annat sången Ten thousand years efter en speciell upplevelse för många år sedan. För mig blev det en fantastisk upplevelse att höra, både berättelsen och sången, som framfördes av Jim Brady i The Booth Brothers. Min bror Gunnar och jag hörde den här sången tidigt 70-tal och försökte ge den en bra svensk översättning och vid några tillfällen har bröderna Swahn sjungit den sången, som handlar om att när de första tio tusen åren har gått i evigheten har vi bara börjat med lovprisningen inför Herren. En fantastisk text i original, nu fick jag höra den inramad på det mest häftiga sätt jag kunde tänka mig.

Phil utnämnde också sin egen syn på den bästa Southern Gospel-sången alla kategorier: Hold My Hand av Mosie Lister. Författaren fanns med på scenen, 87 år gammal. Han är den förste sångförfattaren inom Southern Gospel som kunde göra detta på heltid med start 1955. Även om jag inte delar Phils syn på nr 1-sång är detta en av mina top10, här finns ett fantastiskt budskap om Jesu omsorg.

Jag träffade Phil Cross i montern senare på kvällen. Intrycket av honom från eftermiddagen med utstrålning och närvarande förstärktes på nära håll. Jag fick löfte av honom att återkomma med frågor omkring sångförfattandet inom Southern Gospel och hans sätt att säga detta gav mycket goda vibrationer. Här har jag en viktig källa för en viktig del i boken. Jag köpte naturligtvis hans cd, det blir en av de många guldkornen att ha med sig härifrån. Han hoppades att dvd-utgåvan av konserten skulle vara klar inom två månader. Om någon blir inspirerad att få tag i den kan jag förmedla kontakten.  

Jag missade stora delar av kvällens konsert i Freedom Hall på grund av mina inbokade intervjuer med Roger Talley och Gerald Wolfe. Ingen av dom dök upp vid de bestämda klockslagen och sådant får man acceptera i denna dynamiska miljö, här händer det saker hela tiden och dessa aktiva herrar måste ha fått något illegalt förhinder. Mycket riktigt visar det sig att båda två blev förhindrade av andra intervjuer som drog ut på tiden. När jag fann Gerald lite senare var det inga problem att senarelägga intervjun, men innan dess skulle Greater Vision in på en tv-intervju med Gospel Music Channel mitt emot pressrummet. Följ med in och titta, sa Jacob, den nye medlemmen i gruppen och det blev en ytterligare upplevelse att följa några minuters tv-intervju.

I väntan på tv-intervjun frågade Rodney hur jag upplevde konventet (vi träffades i torsdags då jag köpte hans bok om sitt sångförfattande) och då fick jag ett fint tillfälle att tacka honom för hans gripande vittnesbörd från konserten med författarna. Han skrev nämligen en sång i början av året för att uppmuntra sig själv i fortsatt förbön för sin svärfars frälsning - och det visade sig bli två månader innan bönesvaret, efter 14 år av daglig bön. En gripande berättelse och en gripande sång.

Intervjun med Gerald Wolfe blev jättebra, han har ett gott perspektiv på Southern Gospel och dessutom en mycket varm personlighet. Det skall bli roligt att publicera intervjun i Dagen om några veckor och allt detta material har jag stor nytta av till min bok. En jättefin kontakt, som jag skall vårda.

När jag träffade Roger Talley lite senare hade han samma varma och generösa attityd och vi bestämde att intervjun sker via e-post nästa vecka, eftersom lördagen var fullspäckad för honom.

Sista halvan av kvällskonserten fick jag vara med om. Enligt Inger var detta den bästa med fantastisk tyngd i allas uppträdande. Svenska Homecoming-vänner känner igen flera av de medverkande: Isaacs, Jeff & Sheri Easter, Hoppers, Booth Brothers, Janet Pascal, Greater Vision, Ernie Haase & Signature Sound, Gaither  Vocal Band och Legacy Five. Fullpackat i Freedom Hall. Vilka sånger, vilka vittnesbörd, vilket budskap! Behöver jag säga att det var ännu en höjdare i ordets mest positiva betydelse?

Keep on singing!

Att NQC skulle bjuda på överraskningar var ingen djärv gissning. Men här kommer en överraskning jag inte visste om. Vi mötte vid lunchbordet en kvinna som presenterade sig som Den visslande kvinnan och så fick jag hennes visitkort: Phyllis Heil "The Wistling Entertainer".

Hon berättade att hon inte fick vissla för mamma, men när mamma var död 2000, så började Phyllis vissla och ställa upp på tävlingar.

Visste ni att det finns ett världskonvent för visslare? Alla år har det arrangerats i USA, men i år blir det i Japan. Phyllis är den enda visslaren i världen som i klassen populärmusik visslar gospelsånger. Och hon har klarat sig bra i tävlingarna, senaste gången vann hon tredjepriset.

Och vissla kunde hon. När vi satt vid lunchbordet  i den stora lobbyn visslade hon Amazing Grace. Vackert, mjukt och behagligt.

Nu reser hon nästan på heltid och visslar, många gånger i kyrkor. De kan be om en tvåtimmarskonsert, berättar hon. Hon medverkar på alla möjliga ställen och för det mesta blir det gospelsånger.

Har vi något liknande i Sverige?

 Keep on singing (and wistling?)

Det blev natt innan vi var tillbaka på hotellet. Torsdagskvällens fantastiska konsert slutade tio minuter före midnatt och man kan reflektera en aning över att alla äldre besökare orkar. Här finns många 65+ i den nästan fullsatta Freedom Hall (idag ska jag försöka ta reda på hur många som ryms, men det är åtskilliga tusen). Jag tror att svaret finns i atmosfären. Denna generation har ju växt upp med Southern Gospel och den musik man blev influerad av i sin ungdom brukar väl följa med genom åren, eller hur?

Att se alla äldre ge respons är inspirerande, de klappar i takt, de står upp, de sjunger med, de applåderar och hela kroppsspråket signalerar: detta älskar jag. Under en konsert är det ständiga tillfällen till respons. Här finns ingen tveksamhet i att ge uttryck för sin tacksamhet och uppskattning och det blir en dynamisk närkontakt mellan publik och sångare. Att de medverkande på scenen ger allt och lite till blir något helt naturligt och jag slås ännu en gång av att detta är så tilltalande. Jag hör ju till dom som ger uttryck för min direkta upplevelse och uppskattning när jag är med om detta och här är jag inte ensam om det, jag är i gott sällskap!

Ständigt påminns vi om Gudsnärvaro. Ordet väckelsemöte är ganska passande. Sångernas budskap och sångarnas kommentarer är så inriktade på mötet mellan Gud och människa och det blir kraftfulla påminnelser om Guds storhet och makt att förvandla. När Greater Vision avslutar konserten blir detta så tydligt. Gerald Wolfe berättar att han mött så många dessa dagar som behöver hjälp i förbön och så riktar han sig ut till publiken och ger uppmuntran i de olika livssituationer vi befinner oss i. Hans förbön är så närvarande, så engagerad och varm, detta blir en fantastisk avslutning på den sex timmar långa konserten.

Jo, det blev en hel del om 9/11 under kvällen. Det är ingen tvekan om att vi har en helt annan kultur i Sverige och det kan kännas en aning främmande att se detta. Men inte obekvämt på något sätt, här finns en genuin tacksamhet att leva i ett land med frihet som nyckelord. Här sjungs fantastiska sånger om America, här ges synlig uppskattning över veteraner som deltagit i något krig eller på annat sätt tjänat sitt land och allt andas en tacksamhet riktad till Gud. Vi kanske har något att inspireras av i det fallet, även om vi har en annan nyans när det gäller fosterlandet.

Det blev också julsång i konserten. För andra kvällen i rad sjöng Tara i gruppen Greens Holy Night på ett sätt som nästan lyfter taket. Det var inte fel. Här blev det starkt fokus på Guds ingripande bland människor.

Nu har vi också grattat Billy Graham. Han fyller 90 år i november och hela konventet spelade in en hälsning till honom. Hans namn och tjänst nämns med stor respekt här i USA.

Ja, nu börjar det kännas att det bara är två dagar kvar. Temperaturen stiger och mer folk är här.

I kväll ska jag träffa både Roger Talley och Gerald Wolfe för intervju, det ska bli jätteintressant att höra hur dom ser på Southern Gospel.

 Keep on singing!

Idag är det 11 september och det är, som alla vet, en speciell dag i USA. Dagen kallas nine-eleven sedan det fruktansvärda hände 2001 med terroristattacken i New York och Washington.

För sju år sedan arrangerades NQC samma vecka, alltså var konventet igång denna historiska tisdag. Programmet med musikfesten skulle dra igång på förmiddagen samtidigt som första tornet på Manhattan attackerades.

Sedan dess har NQC, tillsammans med många andra event i USA, upplevt en nergång av deltagare. Men arrangörerna har meddelat via en pressrelease idag att årets upplaga av konventet äntligen väntas nå samma nivå som 2001. Kalkylen baseras på förhandsbeställda biljetter, sålda biljetter under veckan fram till idag samt rekorddeltagandet på utställningen.

Att 9/11 skulle finnas med i tankarna denna dag är väntat, men jag är lite nyfiken på om det blir mer av den varan under kvällens konsert. Men Bill Gaither knöt an till denna historiska dag i slutet av lunchkonserten med Gaither Vocal Band (GVB) och Ernie Haase & Signature Sound (EHSS) och det blev riktigt mäktigt i konserthallen när de två kvartetterna sjöng America, America. Då stod alla upp och sjöng med. Värdigt.

Det är ingen överdrift att säga att Bill Gaither har en speciell plats inom Southern Gospel. Bill och frun Gloria har skrivit över 600 sånger, många av dem riktiga klassiker. De valdes av den kristna musikbranschen år 2000 till Århundradets sångförfattare i USA.

Att GVB och EHSS samlar uppskattningsvis åtta tusen människor under lunchkonserten idag förvånar inte, det är ingen tvekan om den stora populariteten hos publiken. Konserten är i högt tempo och de många olika typerna av gospelsånger avlöser varandra varvat med mycket humor. Bill har lagt ribban sedan flera år att konserterna skall vara glada tillställningar med mycket fokus på Jesus och livet tillsammans med honom.

De båda kvartetterna gör varsina programdelar, men sjunger också mycket tillsammans under tvåtimmarskonserten. Här finns gott om höjdpunkter bland sångerna, eller vad sägs om Oh, What a Difference Since Jesus Passed By, Sweet, Sweet Spirit, Don´t Ask Me och My Heart Is a Chapel. Det starkaste är när EHSS sjunger Then Came the Morning, en sång som på ett fantastiskt sätt lyfter fram sanningen i att Jesus är uppstånden. Båda grupperna avslutar konserten med Glorias text på välkända kompositionen Finlandia av Sibelius, I Then Shall Live, en fantastisk tolkning av ett helhetsperspektiv av livet. An värdig avslutning av en fantastisk konsert.

Vi har också hunnit med en timma med Dino Kartsonakis obeskrivbara pianospel. Han hade en gäst med sig, som också tillhör de bästa att hantera en flygel, nämligen Kim Collingsworth. Hon spelade bland annat Händels Messias med ett oerhört starkt framförande. Här fanns definitivt ingen tvekan om vem som skall äras.

Dino anknöt till den historiska dagen och uttryckte sin stora tacksamhet och glädje att vara amerikan. Hans avslutande stycke blev Glory, Glory, Halleluia och det blev också en värdig avslutning på en mäktig musiktimma.

Ja, nu blir det lite besök i utställningshallen igen, vi ska bland annat hitta en nyutgiven bok om hemgångne pianisten Roger Bennet. För övrigt vet man aldrig vad man skall möta när man kommer in bland 490 utställare!

Sedan blir det att ladda för torsdagskvällens konsert.

Keep on singning!

Idag var det dags för det första riktiga besöket i utställningshallen. Här finns enligt listan 490 utställare och det blir naturligtvis omöjligt att göra den rättvisa, men vi börjar väl någonstans, tänker vi.

Det första vi stöter på är montern med Booth Brothers, här är kamerorna framme, eftersom vi just springer på releasen för deras senaste cd. Alltså dags för stort tårtkalas! Vi möter Ronnie Booth, som ger oss ett varmt välkomnande att fira med tårta. Han känner igen oss från vårt besök i Myrtle Beach för två år sedan och när han får reda på att jag skriver för tidningen Dagen och dessutom håller på med ett bokprojekt om Southern Gospel får vi deras nya cd som gåva. Jag spelar in några minuter där han ger en koncentrerad sammanfattning om varför Booth Brothers sjunger. Det kommer i Dagen lite senare. Och i boken. Riktigt bra.

När jag skall gå för att köpa flaskvatten blir jag "stoppad" av en person i en monter, som visar sig tillhöra gruppen Emmaus Road Quartet. Vi får några minuters samtal och när jag berättar vem jag är frågar han om vi har Southern Gospel-musiken i Sverige. När jag svarar nej frågar han: vad har ni då?

Ja den frågan är inte alldeles enkel att svara på, inte ens om jag hade fått göra det på svenska.

Hans grupp är inte någon välkänd grupp, men de ska sjunga på eftermiddagens konsert i morgon och jag lovade att försöka vara där. Också här fick jag deras senaste cd som gåva.

Några personer har jag siktat in mig på att försöka träffa för en intervju. Det gäller att hitta några nyckelpersoner, som kan ge lite perspektiv på ämnet Southern Gospel, inte bara ge den egna berättelsen. En av dem borde kunna vara Roger Talley. Senare på kvällen, innan vi reser tillbaka till hotellet, får jag tag i honom och bokar en intervju på fredag kväll i pressrummet.

I Greater Visions monter hälsar jag på Jacob, den nye medlemmen i gruppen, och tackar för gårdagens konsertinsats. Han berättar om sitt intresse för skidåkning, så han frågar om skidåkarläget i Sverige. Det visar sig snabbt att han blandar ihop Sverige och Schweiz, men det är han ju inte ensam om. Men vi reder ut detta och han får reda på att det finns en hel del skidåkning också i vårt land.

Här träffar jag också Rodney Griffin som sjunger i samma grupp. Han har skrivit boken God wants to hear you sing, som handlar om hans sånger och hur människor har blivit berörda av dessa sånger.  En "guldgruva"-bok när jag skall försöka beskriva just detta. Han har bland annat skrivit My Name is Lazarus, sången jag nämnde från konserten igår.

Vi hann naturligtvis inte genom utställningen idag, besöket och kontakterna får fortsätta i morgon, då skall jag bland annat besöka montern med Singing News, magasinet för Southern Gospel. Också en guldgruva.

 Keep on singing!

Jag lovade tidigare att jag skulle ge lite bakgrund till varför vi väljer en resa till USA omkring Southern Gospel. Jag försöker göra det kort, i mitt bokprojekt planerar jag att skriva ganska detaljerat om detta, eftersom det har varit en så viktig del av mitt liv.

Allt startade februari 1966, jag var 14 år, på sportlovsläger i Kopparberg. Av någon anledning besökte några av oss ett ungt par i församlingen och mannen satte på en LP-skiva som förändrade mitt liv. Det var Blackwood Brothers med bassångare J.D. Sumner. Jag hade aldrig hört något liknande, inte ens i närheten. Efter några långsamma veckor kom LP-skivan till musikaffären hemma i Borås och jag kan fortfarande återuppleva den känsla jag och mina bröder Gunnar och Göran upplevde när vi satte på skivan, på en plastgrammofon kopplad till en separat radio, vilket betydde något som kunde kallas stereo. Vi nästan sprängde denna stereo!

Vi kunde snart sjunga med i alla sångerna, vi var ju tre röster i alla fall, Göran tog hand om basstämman, Gunnar blev snabbt top-tenor och jag, som inte är lika notsäker, knep lead-stämman, alltså det som i de flesta fall är melodi, antingen i tenorstämman eller i baryton. Mamma var något orolig för vad våra hyresvärdar på andra våningen på Norinsgatan skulle tycka om vår sång, med tanke på volymen, men i den åldern hade vi inte så mycket utrymme för den typen av hänsyn.

Någon tid senare i nya Pingstkyrkan (jag ska försöka ta reda på exakt datum) kom nästa "livsavgörande" upplevelse. Ett enkelt veckomöte, besök av ett ungt pastorspar från USA (kommer inte ihåg namnen) som sjöng enkelt till en akustisk gitarr. Mitt i mötet, när de hade hållit på en stund, sa mannen att de nu skulle sjunga en ny sång, som blivit mycket populär i USA, skriven av en man som heter Bill Gaither. Sången de sjöng heter He Touched Me, skriven av Bill Gaither i början av 60-talet, faktiskt utan hjälp av hustrun Gloria. Den tillhör utan tvekan en av de mest sjungna och inspelade gospelsånger, alla kategorier, "översatt" till mängder av språk.

Kan någon förklara den känsla jag fick när jag 15, 16 år gammal satt där i kyrkan och hörde den sången och bara förnam, på något märkligt sätt, att denna sång ska följa mig resten av livet? Det var i alla fall vad som hände. Att denna sång fortfarande är min nummer 1-sång är kanske inte så konstigt - och jag har sjungit den hundratals gånger!

He Touched Me sammanfattar hela evangeliet. Det går inte att beskriva på något annat sätt än att Jesus berörde mig. Det amerikanska ordet touch har ingen exakt motsvarighet i svenskan, det är egentligen mycket djupare än ordet beröra, men det är det enda jag kan använda. Tänk på detta en stund, att bli berörd. Viktigt. Vad blir du berörd av? Det kan jag kanske inte bestämma själv, det är en påverkan inifrån och ut och jag är oändligt tacksam för min uppväxt där mina föräldrar och ledare i kyrkan hjälpte mig att upptäcka de viktiga sakerna i livet, värda att bli berörd av.

Jo, det blev mycket sjungande hemma hos Swahn och snart hade vi bildat något som kan kallas sånggrupp med några populära sånger från 60-talet. Det hände mycket inom den kristna musiken vid den tiden, bland annat Svante Widén och Gospelkören. Snart kom Bröderna Samuelson med mycket influenser från Southern Gospel, de tog flera grupper till Sverige och vi lyssnade så mycket vi kunde. Gunnar och jag försökte översätta några sånger och vid olika tillfällen blev det läge att sjunga dessa sånger.

1970 hände nästa steg. Ett helt år tillsammans med Stanley Sjöberg i kampanjer över hela Sverige. Stanley hittade det fyndiga namnet Evangelisatörerna. Vi var fem grabbar från Borås, tre bröder Swahn, Kjell-Arne Samuelsson och Johnny Åbom. Det var egentligen inte meningen att vi skulle vara en utpräglad sånggrupp, vi skulle helt enkelt stödja Stanley i arbetet  att nå ut med evangeliet, men visst blev det massor med tillfällen att sjunga, mest på skolor, industribesök, inrättningar, köpcentra och på torg, badstränder och diskotek - ett fantastiskt år. Men när Stanley skulle börja som föreståndare i Citykyrkan blev vi inspirerade att ta en studieresa i USA. Vi spelade in en LP-skiva med Svante Widén som producent och skickade över masterbandet till Los Angeles där Paul Zettersten gav ut skivan med The Swedish Gospelaires. Självklart är He Touched Me en av sångerna!

Så gjorde vi en tremånaders rundresa i USA med massor av kyrkbesök. Så kallade kärleksoffer och skivförsäljningen bekostade hela resan, jättehäftigt för en 19-åring med USA-dröm sedan flera år tillbaka!

Massor av sångintryck från USA har sedan bara utvecklats genom åren. The Bill Gaither Trio med Bill och Gloria Gaither blev mina stora förebilder och jag har lyssnat mängder av timmar på deras sånger.

Vad som sedan hände med hela Homecoming-explosionen blir en annan story. Ibland har Gunnar och jag reflekterat över varför vi inte fortsatte sjunga. Det finns naturligtvis rationella förklaringar på detta och jag är inte i läge att ångra något, men det finns inget roligare än att "ge allt" i en gospelsång - och får jag göra det i kvartettuppsättning är det oslagbart.

Ja på den vägen är det.

 Keep on singing!

NQC förknippas naturligtvis med de stora kvällskonserterna med de mest kända grupperna, men här händer ju massor utöver det. Jag sitter just nu i pressrummet, vägg i vägg med East Hall B där det just nu pågår en konsert som kallas Vintage Quartet Showcase, kan det vara något om de gamla årgångarna av kvartetter, jag är lite osäker på vad det betyder. Men härligt låter det, just nu en av mina favoriter, I am Sheltered in the Arms of God följt av My First Day in Heaven, en riktig klassiker bland kvartettsångerna.

För några minuter sedan tittade vi in i en annan lokal i anläggningen. Här pågick något som kallas Artist Spotlight and Regional Artist Showcase. Vi lyssnade på Hope´s Journey, en kvartett med två kvinnor och två män. Bassångaren är 17 år och jag ställer en seriös fråga: var kommer alla dessa helt otroliga bassångare ifrån? Finns det en särskild bas-gen som opereras in i pojkbebisar om föräldrarna tycker att de skall syssla med Southern Gospel? Ok, alla är inte som legendariska J.D Sumner, "världens bäste bassångare" som nådde sista G på pianot! Men jag, som älskar basrösten i kvartetterna, hör direkt om de "duger" och det gör MÅNGA här! Var har vi alla bassångare i Sverige?

Hope´s Journey gjorde en fantastisk insats på scenen, tyvärr bara två sånger, eftersom 30 fler grupper skulle uppträda, bara vid det här tillfället! Några minuters samtal med Hope´s Journey efter deras framträdande gav in liten bild av deras verklighet: fulltid sånggrupp från Alabama, hållit på fyra år, tredje året gästar NQC med uppträdande och utställningsmonter. De har cirka 200 sångtillfällen under ett år, både egna konserter, mixade konserter och besök i kyrkor. När jag frågar hur många heltidsgrupper det finns inom Southern Gospel kan dom inte svara annat än "a lot of" (massor)! Men det här ska jag försöka ta reda på.

 Keep on singing

Efter en skön natts sömn med gospelfeeling är det snart dags att dra till konventet. Tyvärr är vi inte i tid för morgonens bibelstudium med Jerry Goff, igår leddes det av Aaron och Amanda Crabb.

Men lite mer om konserten igår: Flera kända grupper medverkade, kända från Homecoming-familjen. Många i Sverige känner ju till denna musik genom den svenska Homecomingklubben, som leds av Gittan och Joakim Sunesson, Semnos förlag i Värnamo. Ett tips för dig som är eller blir intresserad av den här musiken: gå med i klubben! Till helgen arrangeras den årliga träffen för klubben, Pingstkyrkan i Värnamo fylls med god Homecomingstämning, mycket god musik, besök av Ann Downing, god mat och massor av härlig gemenskap med likasinnade. Kan rekommenderas.

När jag berättar om Talley Trio, Greater Vision, Karen Peck & New River, Hoppers samt Jeff & Sheri Easter är det många i Sverige som får positiva tankar. Dessa grupper var bland de 17 medverkande igår.

En av kvällens höjdare var Talley Trio som bland annat framförde, jag kan hellre använda ordet förkunnade, en sång om helande. Det blev en förtätad stämning när trion lyfte fram Jesus som läkare, tänk att man kan uppleva så påtagligt att Jesus är närvarande i en konsertlokal med flera tusen deltagare. Vid övergången till nästa grupp Greater Vision sjöng de tillsammans en av Talleys klassiker Searching. Det blev inte sämre med 2 x 3 röster.

Greater Vision har bytt ut en av sina sångare, tyvärr missade jag efternamnet på Jacob, nye 24-åringen med elva syskon! Och sjunga kunde han! Han blev generöst presenterad och sjöng en solo som nästan lyfte taket. Stående ovationer bekräftade ett varmt välkomnande in i Quartet Convention-miljön, detta glömmer han nog inte i första taget!

Karen Peck & New River sjöng bland annat sången He still on time (Han är fortfarande i tid), som handlar om Marta och Marias bön till Jesus om sin bror Lasarus och hela sången sammanfattas i frasen (fritt översatt) Även om Jesus är fyra dagar sen är han fortfarande i tid. Mäktigt!

Hoppers är en av de många familjegrupperna inom Southern Gospel, mamma och pappa med son och sonhustru. Föräldrarna har hållt på mer än 50 år och är fortfarande i mycket god form. Den här familjen kan verkligen sjunga, bra texter, mycket om himlen, goda harmonier.

Ja, så nämner jag också Jeff & Sheri Easter. Här är paret med mycket country, bred sydstatsdialekt och exploderande glädje på scenen. Nu sjunger också deras dotter i gruppen, eftersom den tidigare medlemmen Charlotte Ritche lämnat tidigare i år. Man bli bara så glad när denna grupp släpper loss. Sonen är också ny medlem som musiker. Sheri genomgår behandling mot cancer, kom gärna ihåg henne i förbön.

Nu slutar jag med en kommentar från Inger under konserten: Alla sjunger ju precis lika bra! Helt otroligt!

Ja så är det.

Keep on singing! 

Konventet är verklighet! Vi kom till Louisville strax efter lunch. Första intrycket av mässanläggningen Kentucky Fair & Expo: STORT. Och en stor del av denna anläggning används för National Quartet Convention 2008.

Vi söker reda på Cathy Hardwick, som hjälpt oss före konventet med våra mediapass. Hon visar den genuina amerikanska värmen och generositeten i sitt välkomnande, trots att min sista e-post inte kommit fram, alltså inget hotellrum bokat!

Men Cathy lovar att hjälpa oss, under tiden registreras vi i pressrummet och tar en första sväng i de närmaste lokalerna. Eftersom vi har mediapasset hängande runt halsen blir vi insläppta i utställningshallen innan öppningen kl 16.00. Här är det STORT. När jag räknar listan av utställare i det tjocka programhäftet kommer jag till 490! Jag har naturligtvis anledning att återkomma till denna del av konventet senare, men jag hinner tänka flera gånger: hur ska vi klara av att hitta alla godbitar här? Det blir naturligtvis omöjligt.

När vi kommer tillbaka till Cathy har hon fixat ett hotellrum några miles bort, så vi drar iväg. Efter en hel del strul byter vi rum och försöker installera oss innan vi drar tillbaka till konventet. Nu är det betydligt svårare att få tag i parkering och kvällens konsert i Freedom Hall har redan varit igång en timma när vi anländer. Jag vet ännu inte hur många tusen personer hallen rymmer, ikväll är hallen utnyttjad till drygt hälften uppfattar jag det till, men det räcker gott och väl för att uppleva trycket.

Hur ska jag beskriva de följande tre och en halv timmarna på ett rättvist sätt? Scenen är i mitten och samtliga artister utom bluegrassgruppen Doyle Lawson & Quicksilver rör sig hela tiden, så alla i publiken får närkontakt. Upplägget är att de olika grupperna har cirka 20 minuter vardera på scenen, de introducerar oftast nästa grupp, ibland genom att sjunga något tillsammans. Ibland varvas de olika grupperna med några kommentarer, vid två tillfällen dyker en komiker upp (det finns flera kristna ståuppkomiker som lever på detta i USA) och då blir jag naturligtvis påmind om att dom inte använder svenska, här flödar det av slanguttryck förstås, och det går fort. Men stämningen är god, ett tacksamt ämne att skoja om är samfundsetiketterna, men det görs med både glimten i ögat och respekt och den ofta levererade kommentaren är att alla sorter finns bland älskarna av Southern Gospel.

Trots att jag har varit intresserad av den här musiken i så många år är det mängder av grupper jag inte hört talas om som medverkar under det här konventet. Ikväll lyssnar vi till några helt okända, bland andra Down East Boys, en klassisk kvartettgrupp. Vilket sound, vilka sånger, vilket budskap, vilken atmosfär!

Jag skulle önska att jag kunde berätta och förklara vad det är som griper tag i mig - och min fru - när vi hamnar i detta. Det tar inte lång tid förrän jag är oerhört berörd av det jag ser och hör. Många skulle ta det här som bara underhållning och inte bry sig alls, till och med tycka illa om att göra så här i kristna sammanhang. Men då säger jag att jag själv väljer att ta reda på om det finns en djupare mening än det ytliga underhållningsläget. Jag valde och fann det djupa, inte konstigt att jag blir berörd.

Jag väljer bara ett exempel från kvällen: En grupp som heter Pfeifers består av två kvinnor och två män. Samtliga sjunger, men ibland använder de också instrument, kvinnorna saxofoner, männen trumpet och så varvar dom instrumentalt och vokalt. Deras andra sång är O, store Gud (passar alldeles utmärkt i Southern Gospel-miljö). Det blir helt obeskrivbart mäktigt när de använder sina instrument och röster och samtidigt uppmanar alla att sjunga med - alla kristna i USA kan den här sången (men få av dom vet att den är svensk!) och jag blir så påtagligt berörd. Jag känner detta rent fysiskt när jag nu skriver detta några timamr senare. Går det att förklara?

Direkt efter denna mäktiga sång framför Pfeifers Glory, Glory, Glory och då tror jag hela hallen skall explodera. Att lovprisningen stiger till Konungarnas Konung är inget att ta miste på, även om alla i publiken inte uttrycker sig med den pingstkarismatiska stilen, som jag är bekväm med. Hoppas du förstår.

Ett av kännetecknen på Southern Gospel är de innehållsrika texterna, här stöter man väldigt sällan på texter som är platta och ytliga. Åtskilliga texter är både djupa, teologiskt berättande, lite kluriga och oväntade. En av sångerna ikväll, för att bara nämna ett exempel, handlar om Lasarus, som tycker att han kan ge sitt vittnesbörd om det som han var med om, kanske någon kan vara intresserad! Jag kommer att ge ett helt kapitel i min bok i detta ämne, här finns väldigt mycket att berätta - och analysera. Kanske våra sångförfattare i Sverige har något att bli inspirerade av.

Efter lite ytterligare strul med uppkopplingen, ikväll när vi kom tillbaka till hotellet, är jag nu redo att ta tag i utmaningen att ge mina upplevelser ord, kanske också bilder (webbredaktörens uppmaning). Som ni säkert förstår finns "hur mycket som helst" att berätta om. Bara på kvällarnas återstående konserter den här veckan medverkar 67 grupper, varav flera vid flera tillfällen. Så det kommer att bli många försöka-förmedla-en-upplevlese-blogg.

Vi hörs!

Efter lite strul med blogginläggning och tidsomställning försöker jag nu "komma ifatt". Jag lovade ju, i den blogg jag skickade i går morse (USA-tid), som inte kom in på direkten, men finns på bloggen nu, att jag skulle ge bakgrunden till vår resa, men det sparar jag till senare idag.

Nu vill jag berätta om vår upplevelse på Gaither Family Resources i lilla Alexandria, norr om Anderson, norr om Indianapolis i staten Indiana. Ta fram en karta och gör vad du kan för att resa hit, stället rekommenderas varmt!

Vi kom dit tidigt på förmiddagen och möttes av den ljuvliga Homecoming-musiken i den stora butiken. Här fanns en varm höstkänsla i dekoreringen, det är ju höst också i USA, men närmare 30 grader varmt!

Butiken är naturligtvis fylld med samtliga produkter som är förknippad med Homecoming och Bill och Gloria Gaithers musik, men den största delen av butiken är mycket smakfullt och pedagogiskt fylld med andra produkter, uppdelade på olika områden i livet. Allt andas Glorias utsökta känsla för färg, form och innehåll. Exempel på områden är Hem, Familj, Bröllop, Barn, Trädgård, Miljö, Kropp, Författarskap och Andlig utveckling. Här kan man lätt gå i några timmar och botanisera och få inspiration för olika delar av livet. Produkterna harmoniserar hela tiden med varandra och det blir aldrig någon känsla av påträngande försäljning.

En viktig del av butiken är serveringen. Här erbjuds frukost, fika och mat, presenterat och serverat med mycket fräscht intryck, allt är så smakfullt att njutningsgraden blir hög. Vi tog ganska snabbt förmiddagskaffet här och blev serverade av Kait, en ung tjej som berättade att hon delar jobbet mellan serveringen och teamet som jobbar med ljuset i alla konserter, runt hela USA och Kanada. Hon hjälpte oss senare att komponera en utsökt lunch, bland annat med mycket grönsaker.

Och hela tiden finns musik från någon Homecoming-dvd, som visas på en tv i ett av butikens hörn. Här finns plats att sitta ner i någon av gungstolarna och titta och njuta. Sedan början av 90-talet har Bill och Gloria gett ut över 100 inspelningar av den här musiken. Och som många vet är ju detta "förlagan" och inspirationen till svenska Minns du Sången.

Förutom Homecoming-musiken finns en hel del annan musikutgivning, mest av solister och grupper inom Southern Gospel. Det är lätt att bli "helt salig" och det gäller att lägga band på sig så inte kassarna blir för tunga att bära.

Vi mötte Eric och Marge, som sköter om butiken. Eric hjälpte mig för två år sedan i Gatlinburg att få en intervju med Gloria Gaither, som publicerades i Dagen, och det var en god känsla att tacka honom för den hjälpen. Nu blev det läge för båda två att tipsa mig om några produkter som kunde bli till hjälp i mitt bokprojekt. Gott med sådana kontakter.

Ja, det blev en verklig höjdpunkt med sextimmarsbesöket på Gaither Resources, vi åkte därifrån med två kassar och mycket varm känsla. Detta bär vi med oss länge.

Och, som sagt var, rekommenderas. Varmt. Väg 9 North i Alexandria.  

Nej, inte framme än, men snart. På vägen till National Quartet Convention i Louiseville, Kentucky har min fru Inger och jag hunnit träffa en syssling till henne i Chicago. Vi visste inget om Sharon och hennes familj förrän en vecka innan vi skulle åka! Hon blev positivt överraskad när vi ringde och berättade att vi skulle resa til USA och landa just där hon bor. Sharon och Alan tog emot oss mycket generöst och vi bodde hos dom första natten, en jättefin start av vår resa.

Sedan tog vi hyrbilen söderut till Indiana. Vårt mål var Alexandria utanför Anderson och här är vi kvar några timmar till. I den lilla landsortsbyn Alexandria bor och arbetar Bill och Gloria Gaither, ledare för hela Homecoming-musiken, som omfattar mängder av konserter, utgivningar av cd och video och annat som har med den här musiken att göra. Detta är en väsentlig del av Southern Gospel. På Gaithers center finns också en stor butik med servering plus det omfatande kontoret och lagret, varifrån alla produkter skickas ut över världen.

Vi beökte detta center för två år sedan tillsammans med 50 svenskar från Homecoming Sverige-klubben. Det var en jättefin upplevelse, då vi bland annat träffade Bill Gaither, som ville sjunga med oss, bland annat Blott en dag, som är en av Bills favoritpsalmer. Det skall bli härligt att göra ett nytt besök där.

Sedan bär det söderut. Konventet är den största årliga händelsen inom Southern Gospel och anledningen till varför jag har drömt om att få komma hit skall jag berätta i nästa blogg. När det blir beror på uppkopplingsmöjligheten.

Keep on singing!