Att komma hem från en Nyhemsvecka är en märklig känsloupplevelse. Man är både hungrig och mätt på samma gång. Hungrig i betydelsen full av inspiration och sugen på att ta nya steg på trons område. Mätt i meningen mätt på intryck och i behov att smälta det man har varit med om.

Årets Nyhemsvecka tror jag var vår tionde på raken och det var nog också den jämnaste. Aldrig tidigare har jag upplevt en så tydlig röd tråd genom konferensen. Från starten med ungdomshelgen ända till midsommarhelgens avslutningsmöten lades undervisning till undervisning på ett sätt som gjorde att många av talarna kompletterade varandra och konferensen undslapp den spretighet som vissa år dragit ner helhetsintrycket.

När talare efter talare klev fram och utifrån olika bibelsammanhang klargjorde att Gud vill att vi ska arbeta för honom där vi står, med de olika gåvor vi har fått med oss i livet. Att vi duger som vi är, men att det är vi som måste sätta igång och att det är först när vi är i rörelse som Gud styra oss rätt. Så länge vi sitter still och inte gör något, inte pratar med någon utanför kyrkan eller på annat sätt försöker breda ut våra kontaktytor så hjälper vi inte Gud ett smack.

"Sluta be om väckelse, sätt igång och gör något", manade en av veckans talare.

Så långt kändes förkunnelsen klart uppmuntrande och i det mesta helt begriplig.

Men allt var förstås inte lättsmält. Engelsmannen Paul Scanlons bild av församlingen som en buss som ständigt måste dra vidare oavsett hur många som kliver av tål att fundera på. Kanske ville han bara dra Jesu ord om herden som lämnar de 99 fåren för att söka det förlorade till sin yttersta spets. Att vända sig till dem som ännu inte lärt känna Den gode herden är tvivelsutan församlingens främsta uppdrag. Men samtidigt har församlingen att vårda dem som bär på sår av olika slag. Eller? Att vinna utan att vårda låter inte som en himmelsk plan.

Visst, den engelske pastorn kommer ur en apostolisk kontext och som förkunnare verkar han gilla att provocera.

Scanlons undervisning har satt fart på en rad tankar och jag tror att vi står inför en förnyad debatt om hur besluten ska fattas i våra församlingar. Se bara Dagens debattsida på tisdagen efter Nyhem. Diskussionen tog fart för några år sedan i samband med att ett så kallat apostoliskt nätverk bildades. Då handlade det om en begränsad krets människor, men årets Nyhemsvecka öppnar för en bredare diskussion om hur våra församlingar ska styras. På sin spets lyder frågan: Är demokrati i församlingen ett hinder för väckelse?

Paul Scanlon jämför med familjen och konstaterar att det inte fungerar med demokrati, barnen skulle rösta ner föräldrarna med katastrofala följder. Visst, så klart ett de flesta föräldrar tar sitt ansvar och bestämmer. Men är det synonymt med att pastorn ska bestämma i alla lägen? Ärligt talat vet jag många församlingsmedlemmar som är väl så kloka och andligt mogna som sin pastor. Och vi är ju trots allt bara människor. Så även pastorer.

Men Paul Scanlon hade andra, i mitt tycke mer träffsäkra, liknelser. Som den om att knäppa skjortan rätt. Får man bara översta knappen rätt så faller allt annat på plats. Vad är då översta knappen?

- Att nå de förlorade, svarar Scanlon.

Till sist. För mig är Nyhemsveckan lika mycket gemenskap som alla de aktiviteter som genomförs i tält och andra lokaler. Nära samtal om livet och tron i ett förtält kan betyda så oändligt mycket och är åtminstone en av alla de saker jag kommer att bära med mig när november grinar grå och trist. Jag kommer inte heller att glömma att i år var det ovanligt många människor som berättade om olika slags bönesvar, matunder såväl som helande. Stora saker och mindre, men alla väldigt konkreta för dem som delade upplevelsen.

I går ringde en av mina goda Nyhemsvänner helt oväntat. Han var i stan i affärer och undrade om vi kunde träffas. Det blev lunch och långa samtal och innan vi slutligen skildes åt hade jag fått hjälp att lösa ett problem som annars varit knivigt att klara ut. Jag tror att vi båda vände hemåt med en varm känsla inombords. Han hade helt enkelt varit lite Jesus för mig den dagen och kanske jag detsamma för honom.

För mig är det en bra bild hur den kristna tron är tänkt att fungera.

Även om årets konferens är över så tänker jag fortsätta att blogga lite mera. För så här i efterhand inser man vilken spridning Nyhemsveckan har. Visst var det mycket folk som besökte konferensen, men åtskilliga tusen människor har följt undervisningen via närradion och via Kanal 10 som sänt åtskilligt från Nyhem.

En kvinna från Örnsköldsvik hade till och med tagit ledigt en hel vecka från jobbet för att kunna lyssna på närradiosändningarna från Nyhem. Min mamma, som under sitt liv aldrig kommit iväg till Nyhemsveckan, tog del av flera predikningar via tv-sändningarna och hon kände sig både styrkt och välsignad av budskapet. En god vän från Skåne hörde av sig i går. Han höll som bäst på att lyssna igenom undervisningen från veckan och hade precis avverkat mötet med Tomas Sjödin på lördagskvällen. Han var tacksam att det gjorts tillgängligt på så många sätt - radio, tv och internet - men också uppfylld av själva innehållet i budskapet. Framför allt all uppmuntran att sätta igång och tjäna Gud där vi står med de gåvor som vi har fått. Det är när vi reser oss upp ur soffan och sätter igång som Gud genom sin Ande kan leda oss rätt. Min vän bubblade av entusiasm.

"Årets Nyhemsvecka är en vändning för pingströrelsen", förklarade han trosvisst.

Den som lever får se.

Nyhemsveckan 2008 är till ända. Och nog slutade konferensen med flaggan i topp. Det är alltid en svår konst att få folk att stanna ända till slutet på ett så pass långdraget arrangemang som Nyhemsveckan - hela tio dagar - men söndagens predikant Ulf Ekman bevisade än en gång sin kapacitet som publikdragare. Stora tältet var välfyllt under söndagens två gudstjänster.

De som lyssnade fick förutom Ekman också ta del av ett starkt vittnesbörd om helande. En ung kvinna berättade hur hon i flera år lidit av en blodsjukdom som orsakade henne svåra smärtor. Sexton tabletter tvingades hon sätta i sig varje dygn. Men efter att ha fått förbön på måndagen kände hon hur smärtorna började släppa. Plötsligt kunde hon sova obehindrat för första gången på mycket länge. Sedan onsdagen hade hon inte behövt ta sin medicin. Hon kände sig som en ny människa och hon upplevde det som ett stort bönesvar. Ett sådant budskap fick förstås högljutt bifall i Nyhemstältet.

Ekman då? Jo, han levererade ett klassiskt pingstbudskap. Talade utifrån Johannesevangeliet kapitel 7 om andligt självförtroende, om vikten av att lita på de resurser vi har, det vill säga den helige Ande. Alltför ofta är vi termometrar som känner av temperaturen hos omgivningen. Men så är inte Guds tanke. Vi är termostater som ska gå in och höja temperaturen där vi är närvarande. Ulf Ekman definierade också sin egen trosförkunnelse:

- Vi tror inte på tron, vi tror på Jesus.

Det var roligt, riktigt roligt, att höra Katarina och Tommy Dahlman dialogpredika på midsommardagen i Nyhem. När hörde du senast äkta makar som delade predikstol? Tänkte väl det.
Tommy Dahlman presenterade sig själv som predikantbroilern som fått andra vyer i livet. Och om förändrade synsätt handlade Dahlmans högintressanta undervisningspass. Bibelstudium eller stå-upp-framträdande? Det var bestämt en blandning, men även om vi lockades att skratta både här och där så gick den allvarliga undertonen inte att ta miste på. Budskapet utgick från hur Jesus såg på människor utanför den egna kretsen, eller snarare att han vill förändra vårt synsätt på människor utanför vår egen lilla krets. Med en hel radda bibelexempel visade Katarina och Tommy att Jesus handlade konsekvent i detta avseende. Likt en typisk väckelsepredikan hängde de upp sin förkunnelse i tre punkter. De förtjänar att läggas på minnet:
1.    Den som tar emot din kärlek i dag kommer att vara mycket mer intresserad av din tro i morgon.
2.    Bara Gud kan kasta första stenen – men det gör han inte. Ta dig i akt för människoförakt.
3.    Livet ger oss åter det vi ger åt andra.
Ja, ni fattar galoppen. Öppenhet, generositet, släng förutfattade meningar på skräphögen, och så vidare. Katarina och Tommy har själva gjort en lång resa och fått många nya vänner som inte har sina rötter i kyrkans värld. Ett 40-tal sådana nära bekantskaper har Dahlmans fått de senaste åren och i dag har 20 av dessa kommit till tro på Jesus.
Jag är rädd för att det finns allt för många pastorer som inte har en enda nära vän utanför kyrkan. Känner du dig träffad rekommenderar jag några timmar med paret Dahlman från Trollhättan.
Ytterligare några guldkorn värda att skicka med från dagens bibelstudier:
– Vi ska inte övertala, vi ska inkludera och älska.
– Är du predikant är det viktigt att du talar sant om livet.
– De flesta saker som är viktiga komplicerar våra liv.
Nu laddar vi för en historisk Nyhemsdag. Den sista någonsin i stora tältet.

Tre bibelstudier och samma visa alla gångerna. Nej, jag talar inte om innehållet. Den gode Niklas Piensoho bjöd upp Nyhemspubliken till en resa genom Första Petrusbrevet och det blev en fascinerande upptäcktsfärd utan minsta omtugg. Beundransvärt bara det, men själv hängde jag upp mig på en helt annan sak. Karl´n talade utan manus. På torsdagens kvällsmöte skymtade faktiskt ett papper bland bibelbladen, men tre timslånga bibelstudier levererades bestämt utan minsta kom-ihåg-lapp. Som skribent och inte talare kan sånt göra mig grymt avundsjuk. Hade jag varit pastor hade jag förmodligen blivit helt knäckt.

Hur vågar man ställa sig inför flera tusen människor (och ytterligare mängder framför tv-apparaterna) och hålla en utläggning som är så välstrukturerad, så logisk, så skarp, så utmanande, så oerhört vältalig? Snacka om att ha en gåva.

För några år sedan hölls ett lika imponerande framträdande, fast på ett helt annat sätt, här på Nyhemsveckan. Det året hade talarna i förväg fått lämna ifrån sig sina manus för att konferensdeltagarna skulle få med sig undervisningen hem. En av dem som lyssnade på Peter Halldorfs undervisning bestämde sig för att följa med i texten för att se hur ”texttrogen” han skulle vara. Och nog höll sig Halldorf till sitt utkast. Inte ett ord fattades. Allt framfördes ordagrant ­– helt utan minsta manus till hands.

Snacka om att ha fått ett ord på hjärtat!

Vi trodde knappt våra ögon. Inifrån vårt förtält ser vi en kille komma cyklande förbi på en enhjuling med ett spädbarn i famnen. Hur vågar man sig på något sådant? Hade vi inte varit flera som sett samma sak hade jag trott att jag såg i syne.

Lite senare på dagen kommer förklaringen. Farsan på enhjulingen var ingen mindre Joel Linells, pingstvän från Alingsås. För några veckor sedan var han bland de fem bästa på SM i enhjuling. De´ ni!

Sillen är uppäten. Jordgubbarna likaså. Midsommardansen avklarad och i stora tältet pågår familjefesten för fullt. Musikalen Psaltis är tillbaka. Ännu återstår några sköna fikastunder med vänner som vi vanligtvis bara har på telefonlängds avstånd. Det gäller att passa på.

Fast tankarna på tillbakaresan och allt som behöver göras där hemma börjar göra sin påminda.

Vad tar man med sig hem från en vecka som denna? Blir det nåt mera än en bunt böcker, en packe skivor och ett antal sköna minnen?

Jag hoppas det. Undervisningen denna vecka har varit rejält utmanande och skulle behöva mediteras över. Måste nog ta en tur till kiosken där de säljer veckans bibelstudier på cd.

Från åren längre bakåt är det några speciella budskap man minns. Tomas Sjödins bibelstudier (kan det ha varit sommaren 1996?) där han hängde upp sina tankar på tre krokar; händelser vid vatten, vid eldar och om natten. De banden är i det närmaste utnötta. Och så Niklas Piensohos första Nyhemsbesök, om jag minns rätt var det 2001. Under det dryga timslånga bibelstudiet gick strömmen, men det var inte därför jag kommer ihåg det. Niklas talade om synden som gnager i allas våra liv och om förlåtelsen som Jesus av nåd ger åt alla som vill ta emot den. Hans studium finns i min iPod och det händer ibland att jag lyssnar på väg till jobbet.

I länder som USA har det här med pod-predikningar blivit en stor grej och jag tror stenhårt på idén. Varje församling med självaktning borde ha en hemsida där de la upp veckans bibelundervisning på en mp3-fil så att vem som vill kunde tanka ner och lyssna på, om och om igen. I bilen, i köket, på rasten, under promenaden…

Skickiga idrottsutövare som Carolina Klüft och Christian Olsson nöter i det oändliga för att få allt rätt i minsta detalj. Jag tror att vi som kristna skulle må väl av att nöta lite mera.

Bränslet som getts på årets Nyhemsvecka har varit ovanligt utmanande. Och så här mot slutet av konferensen framträder en röd tråd som är ovanligt tydlig – Gud kan inte göra något med den som sitter still. Men om vi börjar röra på oss kan Gud leda oss i rörelsen.

Dags att kavla upp ärmarna, alltså.

En av fördelarna med kristna konferenser jämfört med ordinarie kyrkliv är att det inte bara bjuds på monolog. I församlingslivet är vi ofta rätt usla på att ge utrymme åt människors frågor och kanske är det en av orsakerna till att svenskar säger att de inte attraheras av kyrkan, trots att man samtidigt attraherar öppenhet för andliga frågor i stort. Torsdagens eftermiddag i stora tältet blev ett ärligt försök att gräva lite djupare i frågor som dessa. En panel bestående av sju personer med olika erfarenheter utgjorde katalysatorkraften medan journalisten Malin Aronsson och Dagens nyhetschef Andreas Nilsson drev på samtalet med utmanande frågor. New age och homosexualitet var några av de heta potatisar som paneldeltagarna fick i knät.

Jag tänker inte redogöra för helheten, men några saker fäste jag mig särskilt vid. Som till exempel Anders Parments konstaterande att 80-talister har mycket lättare att byta uppfattning än 40-talister. Förutsatt att de möts av trovärdiga argument.

De är alltså inte de oomvändbara egoister de ibland utmålas som, utan människor som av födsel och ohejdad vana överösts med information, ställts inför otaliga valsituationer och tidigt drillats att välja och välja bort. Kritiskt tänkande, men inte oresonabla.

Kanske, reflekterade Mattias Sennehed, ungdomspastor i Linköping, har pingstvännerna i sin iver att vara enkel och okomplicerad ignorerat berättigade frågor och därmed fått tron att framstå som irrelevant. Han sa det med lite andra, men det är så jag minns det.

I slutet fick de sju i panelen 30 sekunder var att ge sitt recept på hur svensk pingströrelse  åter ska attrahera folkmassorna. Jönköpingspastorn Pelle Hörnmark var övertygad om att ledarskapet i pingströrelsen måste föryngras. Carina Stålgren, som valt att leva som kristen utan at vara medlem i en församling, ansåg att det måste bli ett slut på vi-och-dem-tänkandet. Mattias Sennehed framhåll vikten av att älska Jesus hundra procent och låta det smitta av sig på allt vi säger och gör. Stefan Gustavsson, Credoakademin, manade publiken att gå tillbaka till källorna där kristendomen en gång uppstod. Som den apologet han i själ och hjärta är förklarade han vikten av att stå upp till trons försvar med hållbara argument.

En slutsats av diskussionen skulle kunna vara att ska den kristna tron vara levande behöver hjärta och hjärna gå hand i hand. För mig är det en bild som säger mer än tusen ord.

Philip Yancey, en av världens mest lästa kristna författare, besökte Nyhem i dag. En kort intervju på scenen utanför utställningshallen och sedan ett tillfälle för publiken att få sin bok signerad. Att en så stor händelse kan passera så obemärkt förbi är trist, för att inte säga märkligt. Karln har ändå sålt fjorton miljoner böcker världen över.

Annat är det på Torpkonferensen där Yancey talar. Flera rejäla seminarier är inplanerade. Säkert har han hämtat en hel del stoff från sin senaste bok ”Bön spelar det någon roll?” (Libris). Jag passade i alla fall på att köpa den och få den signerad. Tackade också Yancey varmt för hans tidigare böcker. Inte så att jag läst alla, men ett flertal och de har verkligen tillfört något i mitt liv. Särskilt älskar jag ”Med nådens ögon” (originaltitel. ”Whats so amazing about grace?”). En oerhörd bok om omfattningen av Guds nåd.

Någon berättade att när U2-sångaren Bono ska ge bort en bok om kristen tro så är det just den boken. Vet inte om historien stämmer, men den skulle mycket väl kunna göra det. I brådskan och upphetsningen över mötet med Yancey glömde jag bort att fråga om han kände till uppgiften. Just nu är jag besviken på mig själv för den missen.

Min gode vän och kollega Hasse Boström har fått ett stipendium för sin journalistik. Inget kunde vara mera välförtjänt.

Mitt mellan två bibelstudier i pingströrelsens Nyhemsvecka fick han motta stipendiet som Dagens mångårige chefredaktör, numera aktive pensionären Olof Djurfeldt instiftat. Juryn motiverade sitt val utifrån två faktum: Dels Hasse värdefulla bevakning av politiska frågor ur ett kristet perspektiv, ofta frågor som kommer i skymundan, och dels hans banbrytande insatser inom webbjournalistiken, först på Svenska Dagbladet där Hasse arbetade i tolv år, sedan på Dagen.

Jag är stot att kunna säga att Hasse var min förste mentor inom journalistiken. Som ung Kaggeholmsstudent gjorde jag några veckors praktik på tidningen Kristdemokraten som då hette Samhällsgemenskap. Hasse blev min handledare och på sitt typiska sätt innebar det att praktikanten i fråga fick stort handlingsutrymme, men också råd och dåd när så behövdes.

Så småningom hamnade vi på samma tidningen igen. Måste vara en av Dagens bästa ”värvningar” någonsin. På så sätt kan jag, och många andra, gå till Hasse för att få goda råd. Han är inte den som gör så mycket väsen av sig, men oj vilken skillnad det är att ha en sådan spelare i laget,

Heja, Hasse! Och grattis till stipendiet…

Äntligen glassväder på Nyhem!  Solen har hälsat på mest hela dagen. Framför allt har regnet hållit sig borta. I söndags kväll utbrast vår yngsta dotter:

– I dag har det regnat tio gånger.

Det inbegrep även en hagelskur. Paraply och gummistövlar är alltså rätt utrustning för en vecka på Nyhem, men även varma tröjor går åt.

En annan sak som kan höja temperaturen är priserna på glass här på Nyhemsområdet som i år utsatts för rena chockhöjningen. 30 spänn för en bägare/våffla med tre kulor är bokstavligen rena rånet. Två kulor kostar 24 och en ynka kula kostar 18. Stockholmspriser! Nej, faktiskt värre än så. Det är möjligen bara i Gamla stan som försäljarna har mage att ta så mycket betalt för glassen. Att en familjekonferens som Nyhem kör samma hutlösa linje är skamligt.

Hallå! Har man tre barn som blir sugna på glass en gång om dagen och man dessutom vill ha en själv innebär det att glasskontot spränger tusenkronorsvallen innan veckan är slut. Vilket inte låter sig ske, så det blir nej, nej, nej de flest dagarna och glassförsäljarna får fortsätta blicka ut över backen och den nästan obefintliga kön.

Även i kaféet är det betydligt dyrare i sommar.

Vem som än satt årets priser: Skäms!

Om detta är ett ”smart” sätt att få in mer pengar till Nyhemsveckan så tror jag som stamgäst på konferensen att man skjuter sig själva i foten. Om Nyhemsveckan tänker etablera sig som ett riktigt ”dyrställe” kommer dess dragningskraft på sikt att minska. Särskilt för dem som har många munnar att sörja för.

Dessutom tror jag att den som tycker sig ha fått betala dyrt för kulorna inte är lika motiverad att bidra när kollektboxen passerar i tältet. Synd, för det är roligare att ge än att pröjsa dyrt för glass och fika.

Tre kvart. Längre tar det inte med bil från småländska Tenhult till platsen för den årliga sommarkonferensen i Nyhem. Bland alla aktiviteter som här bjuds finns ett rikt utbud för barnen, bland annat två barnmöten varje dag i barnens eget mötestält.

I Pingstförsamlingen i Tenhult testar man i år en ny idé. Man samlar ihop ett gäng barn 9–12 år gamla och skjutsar dem till Nyhem. Församlingen har fixat en minibuss och dessutom hyrt en plats på Gärdet där de ställt upp ett partytält som får bli gängets fasta punkt medan de är på Nyhem. Pia och Anders Henningsson, som själva har tre barn, har ansvaret för alltsammans. Tio till femton barn har de med sig och de tycker att det är jättespännande att vara på Nyhem. Enda kostnaden är en matpeng som barnen har med sig hemifrån, resten står församlingen för.

– Kallar vi en predikant att tala på en gudstjänst kostar det ju också pengar, resonerar Anders Henningsson.

Självklart att barnen också ska få kosta.

Måndag till onsdag pågår skjutsandet, så i dag var det alltså premiär. Utvärdering lär barnens föräldrar få ta del av redan till kvällen.

Se där, nu fick alla ni församlingar inom lämplig radie en idé att suga på till nästa års Nyhemsvecka.

Pelle Hörmark från Jönköping är en förkunnare som står med bägge fötterna på jorden. När det var hans tur att undervisa utgjordes kontexten av den krassa verkligheten. Träffsäkert tecknade Hörnmark läget i många församlingar:

– Allt för mycket kraft används åt mindre viktiga frågor, dundrade Hörnmark.

Nej, förresten – Pelle dundrar aldrig, men han talar med den där passionerade rösten som utan skrän får folk att förstå att nu är det allvar.

Exemplet denna dag hämtades från 2 Konungaboken och berättelsen om hur profeten Elia lämnade över sin mantel, och därmed sin tjänst, till den betydligt yngre Elisha.

Detta är skolexemplet.

– Vi har haft alldeles för många misslyckade generationsskiften i kristenheten, konstaterade Hörnmark som manade församlingarna att snarast sätta in yngre människor i ledarskapet.

Ungdomar har fått utgöra en färgklick i stället för att få vara med och påverka men äldre måste visa respekt för den unga generationen. Och vice versa.

Pelle Hörnmark ansåg att det är hög tid att lägga diskussioner om ljudvolym och olika kulturyttringar åt sidan, sluta att käbbla inbördes och en gång för alla inse att det är en ny generation som förstår vår tid bäst.

Kanske, påpekade Hörmark, har vi oss själva att skylla att vi kallas för sekt ibland.

Med andra ord: Nu får det vara slutsektat!

Pingströrelses Nyhemsvecka tackade Scott ”Sanga” Samways med en varm applåd. Predikanten hade åkte ända från Australien och det var inte förgäves. Hela vägen ända fram till måndagsförmiddagens avslutande bibelstudium fick han mångas öron.

Budskapet den här morgonen var en befriande uppmuntran till frimodighet, till att våga höja sin röst även om andra högljutt protesterar. Omgivningen gillar inte när någon sticker ut och kommer att göra allt för att trycka tillbaka den som försöker. Det måste en kristen vara beredd på, förklarade ”Sanga” och gav en rad exempel på situationer när en enda röst ändrat världshistorien. Till exempel infördes republik i Frankrike på kungadömets bekostnad med en övervikt av en ynka röst.

Det är något att tänka på nästa gång man sitter där och harklar sig.

Dagens mest överraskade Nyhemsbesökare heter Therese Svensson och kommer från Karlshamn. I eftermiddags stod hon på backen med några kompisar när en fransk pastor på blixtbesök intog friluftsscenen.

– Finns här någon som vill vinna en resa till Paris? frågade pastorn, men på sedvanligt svenskt manér var publiken trögstartad.

Så han fick tjatat lite och Therese tyckte det lät spännande så hon räckte upp handen och blev framkallad. Då visade det sig att hon inte alls skulle tävla, vilket hon hade trott,

– Du har vunnit en weekendresa till Paris, förklarade den franske pastorn.

­– Men, tillade han, du får ta med en kompis också.

Så Therese skyndade ner och hämtade en tjej till. Tillsammans får de nu besöka den franska huvudstaden där pastorn driver en bibelskola inriktad på evangelisation. Pastorns vision är att Frankrike ska vinnas för Kristus och nu är han på genomresa i Sverige för att peppa svenska ungdomar att komma dit och gå bibelskolan och hjälpa till i evangelisationsarbetet.

För Therese var det en dubbel fullträff. Hon är nämligen redan haj på franska efter att ha tillbringat en period som au pair där nere.

Grattis!

Hejaramsorna skallade och stämningen var hög inför kvällens fotbollsdrabbning mellan Sverige och Spanien. Ett par tusen människor, främst unga, hade betalat 30 spänn (i förköp – 40 i tältöppningen) för att se kampen. Själv slank jag in tio minuter innan det började och fick nöja mig med en plats alldeles för långt bak. De tre så kallade storbildsskärmarna krävde betydligt närmare plats om man skulle kunna följa bollens vindlande väg. Det kändes ungefär som att kolla på bandy från där vi satt. En kvinna bredvid hade hamnat bakom en av de stora tältpålarna och muttrade: ”Jag ser inte ett dugg, fast det gör inget för jag är inte intresserad”.

Ändå hade hon betalat in sig. Det säger något om fotbollens dragningskraft i dessa EM-dagar.

Inte ens det spanska ledningsmålet i matchens början kunde få publikens entusiasm att svalna och när Zlatan efter ett tag tryckte in kvitteringen på ren vilja var det rena frälsningsstämningen i Nyhemstältet.

Det var för övrigt inte första gången ”Ibra” hade en framträdande roll på denna plats. Pingströrelsens radiomission grundades på 1950-talet och nog allt sedan dess fokuserats på något sätt under konferensveckan i Nyhem.

Nåväl. Sedan förbundskapten Lagerbäck valt att vila Zlatan efter pausen, i synnerhet hans knä, tog spelet en annan vändning. En spansk sådan. Andra halvlek blev en enda lång kramp som slutade i ett enda stort ”neeeej!” när spanske sjuan Villa en och en halv minut in på stopptid retfullt petade bollen förbi Andreas Isaksson varpå den smet in strax innanför hans vänstra stolprot. Ridå!

Trots hård tillbakapress pumpades våra förhoppningar om en stolt poäng mot de favorittippade spanjorerna upp mer och mer ju längre matchen led, så att de till sist liknade rena segersufflén. Det slutade med pannkaka.

Men för Nyhemsveckan blev det ändå vinst. 15 000 kronor har man fått betala för att visa två EM-matcher (på onsdag visas sista gruppspelsmatchen mot Ryssland i tältet). Om lågt räknat 1 500 betalade 30 kronor var betyder det en intäkt på 45 000 kronor. 30 000 plus och en match kvar. Det motsvarar en hyfsad kvällskollekt.

Tre kvart efter att domaren blåst av fylldes Nyhemstältet på nytt. Nu för frälsningsmöte som har betydligt mer gemensamt med det som Ibra Radiomission ägnar sig åt. Och en match där segern redan är vunnen.

Äntligen står den där, en rymlig Sävsjövagn som vi efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckats hyra. Beskedet att vagnen vi alltid brukat hyra var såld kom som en kalldusch. Därför har vi de sneaste veckorna inventerat veranda husvagn som över huvud taget existerar i närheten av bekanta i trakten. 

Så känns det i alla fall.

Först i början av denna vecka kunde vi ropa Halleluja!

Alla goda vänner inom fem mils radie från Nyhem har varit engagerade i vår husvagnsletning och på Nyhemsexpeditionen visade Evan, en av frivilligarbetarna som varje år lägger ner ett hästjobb på att Nyhemsveckan ska fungera, prov på serviceanda ur den högre skolan. Slutligen blev det Rosies släkting Lena i Vetlanda som räddade oss. Ja, och så Lenas kompis Anders och hans familj som var villiga att inte bara hyra ut, utan också köra hela vägen från Vetlanda till Nyhem och ställa upp ekipaget. Vi kan inte tacka er nog!

På Nyhemsveckan.se finns en husvagnsförmedling där man i skrivande stund kan se att tolv familjer letar efter husvagn. Jag säger bara: Lycka till! På samma sida erbjuds tre vagnar till uthyrning.
Kanske läge att kolla om ni har nån kompis som har en kusin som har en kompis som har en husvagn. Bara ett tips om du till varje pris vill undvika att tillbringa Nyhemsveckan i tält.

Ja, så var Nyhemsveckan igång igen.

Massor av ungdomar i stora mötestältet – och på backen. Husvagnar och campare från när och fjärran som rullar in på området. En ljus sommarkväll och inget regn, än så länge. Kvällens talare är Daniel Stenmark från Jönköping.

Tidigare under eftermiddagen har Scott "Sanga" Samways från Australien (ni som var på Nyhem i fjol minns honom säkert) haft ett ledarseminarium. 

Vem sa att fredag den 13:e var en otursdag?

Bara en dag kvar innan årets Nyhemsvecka drar igång. Stora mötestältet är redan på plats, men härom dagen var det på vippen att att det stöp. En kraftig stormvind som drog in mellan tallarna kunde satt krokben på hela konferensen. Nog för att tältet sjungit på sista versen i flera år, men den planerade hallen är inget man slår upp på en eftermiddag precis. Till nästa år ska den stå klart, men den här midsommarveckan måste tältet hålla.

Stormattacken slutade med ett tiotal hål samt en fyra meter lång reva i tältduken. Stor nog att släppa igenom tremetersjätten Goljat alltså, om han mot all förmodan skulle ha dykt upp. Men hålen ska förstås lagas så att det inte regnar på dem som sitter i tältet. (Sannolikheten att det regnar under Nyhemsveckan brukar vara omkring 99 procent.)

Försöker i fantasin föreställa mig formatet på den symaskin som klarar en sådan uppgift, men jag slår snabbt bort tanken. Det måste förstås finnas något bättre sätt att laga tält. Bibeltroende som de är där i Nyhem har de förmodligen nån liten Paulus som fixar sånt.