Så är det då slut med mitt sommarbloggande på Dagen. Det har varit spännande för mig, och för hoppningsvis åtminstone lite givande för läsarna. Det slutar som det började - med datorn i knät på bryggan. Då i gryning, nu när solen börjar lägga sig bakom grantopparna...

Dagen har tillbringats med att jag läst Mankells nya bok Kinesen. Det var en bra sommarsöndagsbok. Har några sidor kvar, ska bli klara till VM-finalen. Jag håller på Spanien, av småkonstiga skäl... Har en favoritbar på en ganska öde strand, norr om turiststråken, på Teneriffa.

Nästa vecka ska jag återläsa några böcker av Elin Wägner, och vad mer: jag ska, tillsammans med en gammal riksdagskollega, åka ner till Berg, utanför Växjö, för att göra en liten intervjufilm med en äldre dam som träffade Elin.

Så vill jag tacka Dagen för inbjudan att blogga en vecka, och speciellt Emanuel Karlsten som varit den alltid lika goda kontaktmannen. Och ett stort tack till alla de läsare som hört av sig via mejl, brev och telefon! Jag har inte hunnit svara alla än, men det ska bli av i veckan som kommer.

Ni som känner för att fortsätta att följa mina funderingar är mycket välkomna till min blogg. Imorgon tänker jag nog kommentera kd:s riksting lite mer - om hur det kan vara att som parti bli uppätet av sina vänner.

Tack för denna vecka!

Birger birger.schlaug@telia.com

Solen värmer på bryggan, det är varmare nu än när jag började sommarbloggen i gryningen i måndags. Familjen lom simmar försiktigt omkring utanför vasskanten. Över skogen i norr seglade en havsörn när vi gick ner till bryggan. Ett par lever här, trots att det är åtskilliga mil till  havet.

Nu doftar kaffet från termosen, och smörgåsar med salladsblad och sik ligger och väntar. Vattnet är inte så vidare varmt, så det blir nog bara några  hundra meters simning i dag också. Annars är sommar för mig att så ofta det går simma någon kilometer här i Tisnaren eller uppe i skogstjärnen, där de vita näckrosorna blir rundningsmärken.

Jag fick ett telefonsamtal från en av sommarbloggens läsare i går kväll. Hon var trogen Dagenläsare och hade hört mig berätta om en lång resa på ett Dagenseminarium i Visby förra året. Nu ville hon att jag skulle skriva om den där resan, och hur livet uppstod i Ockelbo...

Trots att den resan handlar om något hon inte all tror på, ville hon få den nedskriven. OK, då gör jag det.

En gång när jag reste med tåg från Stockholm till Boden - en resa på 110 mil - så kom några kompisar ner med en kasse som innehöll en flaska vin, några små franska ostar och några kex. Längst ner i kassen låg en lapp: "Glöm inte att livet uppstod i Ockelbo".

Jag förstod inte vad de menade. När vi kom till Ockelbo tittade jag ut, och det såg väl inget vidare ut...

Så småningom somnade jag, och när jag vaknade hade jag fått en idé om vad man kan ha menat. Sömnen är ofta en fantastisk tid för hjärnan att bearbeta tankar... Kallas det att man gör det omedvetet? Trots att ju hjärnan är centrum för medvetenheten?

Nåja, får ta reda på det en annan dag.

Om man utgår från att tåget lämnade Stockholm då jorden, enligt vetenskapen om Big Bang, bildades för 4,5 miljarder år sedan,  och "just nu" var den tidpunkt då tåget når fram till Boden, då uppstod, enligt evolutionen, livet i Ockelbo. Och den resan är för mig minst lika helig, som skapelsen är för dem som tror på det viset. Kanske mer förresten, jag upplever att det finns alltför många som tror på Bibelens skapelseberättelse som snarast vill påskynda miljöförstöring och ser klimathotet som ett hopp om den yttersta dagen.

Det är fruktansvärt, det är för mig lika avskyvärt, som när man i religonens namn under historiens gång, och nu också, slår ihjäl varandra eller bombar livet ur byar och städer i någon Guds namn. Det må vara islamska fundamentalister eller kristna, som den nuvarande amerikanska presidenten.

Tillbaka till resan, den såg ut så här:

De första milen, när jorden just bildats, är kaotiska. Vi åker genom rök och gråa konturer. Molekyler och atomer svävar i total oordning. Mil läggs efter mil, så småningom ordnas atomer och molekyler, lagras i jordskorpan och ett landskap framträder. Liv i form av grönska och enklare levande organismer utvecklas ur den kemiska soppan. Men långsmat går det. Det är först när vi når Jörn, efter 97 mil på vår 110 mil långa resa, som vi ser de första fiskarna och primitiva landväxterna. Det känns nästan som om tåget är framme för oss som varit med hela resan.

Strax söder om Älvsbyn, efter 106 mils färd, upptäcker vi de första kräldjuren. Efter ytterligare någon mil, när vi nått strax norr om Älvsbyn, är det dags för de första fåglarna. När det är mindre än 2,5 mil kvar ser vi skymten av något som nog är förfäder till däggdjuren.

Den sista milen är spännande. Det händer så mycket utanför fönstret. När 3 km är kvar skymtar de första människoliknande varelserna. Lutar vi oss ut genom fönstret ser vi redan stationshuset i Boden. Tåget har börjat bromsa, det gnäller och rister. Det är 250 meter kvar till ändstationen. Och då, först då, ser vi att de människoliknande varelserna börjar bli sociala. Sekunderna därefter, det är bara 2,5 decimeter kvar av den långa färden, ser vi vikingar utanför fönstret. Orm, Tostes son, dricker mjöd och hugger glad i hågen av huvudet på en man i Österled.

Ögonblicket senare ser vi hur industrialismen tar fart. Ångmaskinen introduceras. Klockan börjar bli en dominerande del av människans vardag. Nu är det bara fem centimeter kvar innan tåget skall stå blick stilla. Hantverkaren förvandlas till arbetare. Användningen av fossila bränslen tar fart. Kolatomer, som det tagit årmiljoner att lagra i jordskorpan, släpps fria i våldsam takt. Det känns som att ta snabba steg tillbaka i utvecklingen, tillbaka mot en miljö som fanns innan livet uppstod.

Allt mer av den oordning som bäddats ner i jordskorpan grävs upp. Alla de växter, träd och djur som under årmiljoner bildat fossila bränslen pumpas upp i våldsam takt. Kolatomer som lagrats släpps fria igen. Jorden utvecklas inte längre, den går tillbaka...

När det återstår mindre än 1 cm av resan föds jag. Göran Persson också, förresten. När 6 mm är kvar delas nobelpris ut för upptäckten av DNA. Nu tar vi över evolutionen, kan man läsa i tidningarna. Vi är på väg att slutligen lägga inte bara jorden, utan också själva livet, under oss. Vi inbillar oss att vi sitter inne med sanningar. Trots att det bara är kunskaper. Som från det ena ögonblicket till det andra visar sig vara bristfälliga, eller allt som oftast helt felaktiga. Vi som vill ha moratorium för klippande och klistrande i våra gener, en tankepaus, får inget gehör. Vi uppfattar att ekonomiska intressen kan ställa till det, med ett enda syfte: tjäna  pengar snabbt. Etik, var tar den vägen?

En lång färd. Som man bör ha i minnet. Om man vill tänka längre än näsan räcker. Men det vill man sällan. För mig är evolutionen och dess kamp att föra livet vidare något heligt, något vi människor inte skall manipulera för snöd vinnings skull. Vi som försvarat arternas rätt att överleva i biologisk mångfald och värnat miljön, oavsett nytta för människan, har alltför sällan fått stöd från dem som tror på Skapelsen och som jag upplevt vara mer inställda på att jaga egen frälsning än jordens överlevnad. Ja, som till och med välkomnat miljöförstöring och klimathot som ett bevis för att Bibeln har rätt.  Detta har alltid gjort mig oerhört upprörd, besviken och förbannad.

En av lommarna, jag tror det är mamman, har dykt ner i vattnet på jakt efter föda. Under bryggan simmar stim av mört, och några små aborrar. Och bryggan doftar tjära. Vad mer kan man begära av svensk sommar?

Tomatplantorna växer så det knakar, plantorna är redan två meter höga och frukterna börjar redan bli röda. Vi har ett stort uterum som fungerar som växthus och vardagsrum på sommaren - där tillbringar vi de flesta timmarna i vaket tillstånd när vi är hemma. Det är där jag sitter och skriver just nu, mitt i grönskan.

Hur ska jag tolka denna givmildhet, som växtligheten bjuder mig på? Som intresserad av natur och odling så har jag förstås uppfattningen att det beror på att växterna har en optimal miljö, med ekologisk näringstillförsel och rätt temperatur på det vatten som de får tillgång till. Skulle jag vara troende skulle jag säkert också uppfatta det som en Guds gåva. Kanske som svar på en bön.

Jag förvånas ofta över att kristna - och andra - så ofta ber om en massa saker. Stort och smått. Solidariskt och egoistiskt. Jag har alltid reagerat mot det där. Om man nu tror på Gud så kan man väl låta honom vara ifred för en massa småttigheter...

Själv har jag, under mitt liv, mycket sällan, nästan aldrig, bett en högre makt om något. Däremot har det  hänt att jag har tackat - sådär spontant har jag sänt ett tack när jag av oklara skäl saktat av bilens fart hundra meter före det att en älg sprungit ut på vägen, eller när jag av någon oklar anledning vänt innan jag gått in i ett område där jag tidigare ofta varit - dagen efter har jag kunnat jag läsa att där varit massaker.

Men det finns ju samtidigt tusentals händelser, där jag saktat in eller vänt om eller något annat, som inte räddat mig från någonting.

Man tolkar saker utifrån sin egen världsbild. När man far dog så kunde jag förstås ha uppfattat det som hände som att Gud finns. Så här var det:

Min far hade varit sängliggande i ganska  många år, han hade alltmer ont och denna natt hade han förfärligt ont och bad mig om en spruta för att få avsluta livet. Jag ringde till vårdjouren och det kom två sjuksköterskor som gav honom en smärtstillande spruta. Min far var euforisk, lycklig, han var övertygad om att jag ordnat så att han fått en spruta för att få dö. Det var nästan den enda gången han i livet tackade mig för något. Jag upplyste honom inte om att det "bara" var en smärstillande spruta.

Hur som helst: Han dog den natten, och just i dödsögonblicket lyfte han armarna och tittade upp mot taket med ett stort leende. Hade jag varit troende hade jag förstås tolkat detta som att han sett ljuset från himlen eller något sådant. Nu visste jag att man ofta drabbas av syrebrist i hjärnan innan man dör, och därmed får en euforisk  känsla. (Ni kanske har läst om "strypsex" - eller själva upplevt  det? - som skall ge samma fantastiska  upplevelse när syrebist uppstår).

Det är inte så ovanligt att man ser det man vill se, eller att man ser det man blivit lärd att se. Inom vetenskapen, religionen och vardagslivet är detta förskräckligt vanlig.

Du har säkert sett bilder som innehållit "dolda bilder". När man tittar på en teckning så ser man mycket tydligt att den föreställer en granskog, men man upptäcker efter en stund att bilden i själva verket förestället en kvinna med ett barn.

Så fungerar det inte vetenskapen. Ett av alla exempel på detta är hur forskare uppfattat djurs beteende. Allt man ser förstärker den uppfattning man har om djuret, t ex babianen. Sedan kommer en amatör inom branschen för att registrera beteendet, utan att veta vad som förväntas att hon skall se, och upptäcker ett helt annat beteende än det förväntade. Plötsligt ser hon hur social kompegtens inom flocken är viktigare än våld för att vinna framgång, hon ser att flocken samspelar och kommunicerar.

På detta sätt - ofta med hjälp av amatörer som varit befriade från färdiga föreställningar - har skiften skett i forskning.

Man ser det man vill se, man tolkar händelser så att det förstärker den egna världsbilden. Det sker också inom politiken, där partiernas ideologer gärna tolkar händelser utifrån sin egen världsbild. Eller rättare sagt: man söker, kanske omedvetet, förklaringar som passar in ens egen världsbild.

Mycket riktigt tolkar troende gärna en halo på himlen - ett inte allför ovanligt fenomen, jag har jobbat på en väderstation under många år så jag vet... -  just när Livets Ord baxar upp ett högt kors. Att fotografen råkat stå, eller sökt sig, till exakt rätt position för att få en bra bild uppfattar jag som slump eller proffsigt agerande - andra som Guds verk kan jag tro. Hade det skett i Indien hade det säkert varit någon annan Guds verk. Och för newagaren, som tror på kraften i stenar, hade det säkert varit stenens förtjänst. Och, ska  sanningen fram, så brukar  nog inte fotografen kika upp på himlen alla de gånger halon uppträder... Jag såg dem i alla fall mycket oftare när jag jobbade på väderstation, än jag gjort både före och efter...

Som icke-troende skall man vara ödmjuk, mer ödmjuk än de flesta troende är. Vi tillhör en minoritet, och bör akta oss  noga för att uppfatta oss som eliten som fattar bättre än alla andra. Men jag tycker att det är viktigt att alltid - vad man än ägnar sig åt - se på saker med utanförperspektiv, det vill säga se på saker också som om man vore någon annan än den man är, på någon annan plats än där man är, i någon annan kulturkets än där man är. Jag är medveten om att jag är uppfödd i, och lever i, en kultur som präglas av naturvetenskapliga förklaringar - men också att den nya vetenskapen i sig är vad den gamla vetenskapen skulle kalla för övernaturligt.

Nej, nu suckar Lena för att jag ägnar mig åt sommarbloggen när jag borde ägna mig åt frukosten. Vi hörs - tre inlägg kvar, sedan tar någon annan över. Som kan lägga tillrätta det jag ägnat mig åt här en hel vecka...:-)

Trött, tröltt... Men äntligen hemma, det var en lång vecka. Seminariet gick bra. Som moderator gäller det att se till att föreläsare håller tiden, utan att man för den skull avbryter. Seminriet avslutades med en debatt om huruvida åkermark skall användas för energi eller mat.

Det har  ju blivit lustiga konstellatoner: Å ena sidan Castro och katolska biskopar som vill stoppa etanolen, å andra sidan Peter Eriksson och George W Bush som vill satsa...

Förvisso finns en konflikt vad gäller energi eller mat. Men varför har man inte diskuterat konflikten tobaksodling och mat? Eller EU-stöd till vinodling som tar mark från matframställning. Eller vår köttkonsumtion som kräver enorm foderproduktion av soja, spannmål etc för varje biff vi sätter i oss... Inte heller har jag hört någon kritik av att vi i vår del av världen köper bomullskläder som aldrig förr - konsumtionen är ju helig! - trots att bomullsodling till vår överkonsumtion, och våra modenycker, kräver långt större utrymme än etanolodlingen.

Och inte hör jag kritriker säga något om det absurda i att det just nu spekuleras i baslivsmedel på världens börser - vilket driver upp priset på mat för de fattigaste.

Suck. Nåja, nu får det vara slut för den här veckan... Är ledig imorgon, ska ligga i hängmattgan och läsa, simma en tur och känna in sommaren. Men självfallet hörs vi på bloggen.

Tack förresten alla som skickar mejl till mig personligen, jag ska svara på dem så fort jag hinner. De flesta är vänliga, några är riktigt hatfyllda. Antingen för att jag "bloggar för en tidning som Dagen" ellerr  för att jag "skändar vår tro". Någon lovar mig en liv efter detta i helvetet. Vad ska man säga? Kanske den personen mådde bra när han/hon  skrev det, då fyllde det väl någon funktion.

Vi hörs, tack för att du läst ännu ett inlägg.

Fredag morgon. Uppe i ottan efter några timmars sömn. Som tur är har jag alltid behövt ganska lite sömntimmar, under åren som politiker fanns det långa perioder då jag klarade mig gott med tre-fyra timmar. Det fanns alltid jobb att göra, och luntor att läsa, så det var en gåva att inte behöva så många timmars sömn.

Går igenom dagens seminarium, som skall handla om framtidens energi, och som avhålls i Julita, i Katrineholms kommun. Bredvid ligger Fogelstad, och där var Elin Wägner den stora ideologen. Jag är med i styrelsen för Elin Wägnersällskapet och startade för något halvår sedan en blogg som bara handlar om henne. Där recenserar jag hennes böcker och drar mitt strå till stacken för att hon skall återupptäckas.

Elin Wägner hade god insyn i den svenska kristenheten, hennes morfar var präst i Svenska Kyrkan, en (redan då...) patriarkalisk organisation där kvinnor inte hade samma rätt som män. Kyrkan och militären var delar på samma träd. Och både det kyrkliga och det krigiska hade satt kvinnan som en andra rangens medborgare. I Väckarklocka (1941) skrev hon:

"På den tiden då kvinnorna huvudsakligen läste biblisk historia, undgick det inte en enda av dem att få höra att kvinnornas första historiska insats var att ha förverkat paradiset. Varenda barn lärde sig utantill det bud där Gud själv antagessätta kvinnan näst före oxen och åsna och övrig lös egendom som män inte fick stjäla av varandra. I den kristna epoken följde denna formulering med, och till yttermera visso fick kvinnan höra att hennes ställning till mannen var densamma som mannens till Gud. Eftersom det redan var långt från mannen till Gud, borde det ha varit betydligt längre för kvinnan..."

Uppdelningen i himmelskt och jordiskt var något som Elin Wägner såg som ett stort problem, liksom Svenska Kyrkans auktoritära och ojämlika organisation.  Hon fann så småningom sin religiösa hemvist hos Kväkarna  Redan på 1700-talet vägrade kväkarna att "hålla slavar", till stor förtret för den vita omgivningen - än värre var att man i kväkarstaten Pennsylvania redan på 1600-talet ansåg att indianerna hade samma människovärde som de vita. Efter kriget fick kväkarna Nobels fredspris för sina sociala insatser.

Så här skrev Elin Wägner 1936, samma år som Kväkarna i en skrivelse till regeringen anhöll att få bilda eget samfund:

"Jag har otaliga gånger skrivit och talat om att kväkarna anser att Gud bor i varje människa. Jag fick också för länge sedan den plötsliga ingivelsen att i så fall bor han också i mig..."

I samma anda hade en känd kväkare, teologen Robert Barclay, redan på 1600-talet menat: "Bibeln är ett budskap om källan, inte källan själv".

Hur som helst: titta gärna in på min blogg om Elin Wägner en fantastisk kvinna som ger mig hur mycket enerigi som helst. Vilket ju kan vara bra att ha en sådan här dag, när vi ska prata om biogas, konvertering av bilar och hur lantbrukaren kan bli självförsörjande på el. Och myckte annat.

Tack för att du tittat in på sommarbloggen, vi hörs!

På väg från Munkfors. Dagens höjdpunkt för mig var, trots allt annat som hänt, besöket på Laxholmen och den stående utställningen med Lars Lerin. Det tog nästan andan av mig.

Lars Lerin är Sveriges främste akvarellist. En av världens främsta, skulle jag våga påstå. Hans bilder byggs ofta upp på kontraster mellan ljust och mörkt, han berättar en historia med varje bild och ur de enklaste motiv lyckas han mana fram något som berör mig djupt. Utställningslokalen är en gammal industrilokal, som passar fantastiskt bra till just detta. Dessutom är personalen trevlig. Dock finns det besökare, man kunde önska sig lite bättre vett av än att spela Allan...

Hörde att kd inleder sitt riksting idag. Ska bli spännande att följa, som i alla andra partier just nu finns det spänningar. Jag minns med stort intresse Lewi Petrus, som ju var den som låg bakom bildandet av KDS. Har under åren läste ganska mycket om denne fantastiske man. Det första partiprogram man tog fram var till sina ekonomiska delar mycket radikalt. Stark fördelning mellan rik och fattig, och politisk stryning av ekonomin så att inte denna skulle löpa amok. Kristendom uppfattades som radikal inom många områden när den skulle föras över till politik - det ekonomiska delarna var åtskilligt åt vänster. Radikal fördelning, höga skatter på höga inkomster och till och med tal om förstatligande av banker, vill jag minnas.

Det är mycket långt mellan Lewi Petrus idéer och Mats Odells beslut.

Förresten hade Petrus också intressanta uppfattningar om hur en organisation skall byggas - tankar som var mycket lika dem som låg till grund för hur gröna partier på 80-talet bildades i Europa.

Turnébussen får köras av andra idag. Jag sitter med näsan i tjocka pappershögar som skall plöjas igenom. Förbereder ett stort energiseminarium, där jag skall vara moderator, i Julita. Avhålls imorgon. Skönt att ha rollen av den som ställer frågor, som slipper ha svar på allt. Gillar den rollen. Ja, det har kanske den trogna läsaren av sommarbloggen förstått...

För övrigt håller jag på Ryssland ikväll. Av den enkla anledning att de spelat så frisk fotboll i de matcher jag kunnat se. Dessutom har de varit offensiva, har de ramlat eller blivit tacklade har de sällan legat kvar för att få frispark, utan haft inrikningen att resa sig och jaga istället. Det är nog första gången jag håller på  Ryssland...

Innan ni surfar vidare, så kolla gärna in Lars Lerins målning här ovanför en gång till. Är den inte härlig?

Några rådjur - en mamma med två ungar - vandrar utanför fönstret på turnébussen. Det är nästan obarmhärtigt vackert!

Försiktigt, nyfiket och vaksamt tittar de sig omkring. Öronen tycks speja efter hotande ljud. Honan har genomgått en lång graviditet, en märklig gravidiet - och fött sina ungar som nu fulla av livskraft dras mellan att vara nära sin mamma och att söka sig bort på egna äventyr.

Mamman blev befruktad någon gång i augusti förra året, men när den befruktade äggcellen delat sig några gånger stannade den upp, bidade sin tid för att fortsätta sin utveckling i rätt tid för att kiden skulle födas när majvärmen lockat igång fotosyntesen så att det finns mat att äta.

Varför hon finns till vet ingen, det låter sig inte förklaras ens i vetenskapliga termer. Och de religiösa termer som påstår att hon skulle vara utan "själ" - till skillnad från människan - kan jag inte förstå. Är det inte hög tid för människan är inse att hon bara är bäst på en sak: att vara människa. Och hon är den enda art som kan - och är på väg att - förstöra livet på vår lilla blåa planet i det oändliga kosmos. Människan sägs vara skapad till Guds avbild: frågan är vilken Gud man då talar om. Gamla Testamentets?

Religioner har sina sidor. Också kristendomen. Men det innebär inte att vetenskapen är fri från bister. Förstås. Vetenskapen har försökt förstå naturen genom att bryta sönder helheten i små delar. Men helheten kan väl inte begripas med hjälp av dess beståndsdelar? Man kan inte förstå en cell, en mus, en hjärnstruktur, en familj, ett samhälle eller en kultur om man isolerar företeelsen från sitt sammanhang. Känslan av att vare del av något stort - och om du så vill heligt, i en vid bemärkelse - går inte att beskriva, den är en känsla som kanske varje levande varelse kan få uppleva om stunden är den rätta.

Jag skrev någon gång att någonstans på den långa resan till Nu isolerades kunskapen och placerades i en speciell behållare, benämnd hjärnan. Det intuitionen berättat för snart sagt varje ursprungsbefolkning har vi, den moderna människan, tappat. Vi har därmed i civilisationens namn blivit alltmer ociviliserade. Någon har sagt att vi har en hel flygel inom oss men ändå bara lär oss att spela någon enkel barnvisa. Jag tror att det är så. Och jag är ganska nöjd med att den nya vetenskapen tycks inse dessa brister.

Vi är på väg mot Munkfors. Fred och Eva är kvar hos Thomas och Birgit, där vi åt en härlig supé igår kväll. Hör på radion att man inom EU funderar på att registrera, kontrollera och övervaka bloggare. Bloggare skall kategoriseras. Snygg fortsättning på FRA-lagen... Jag undrar när man vill övervaka vad vi säger i köket, vad vi gör i sängkammaren och hur vi beter oss på toaletten. Och hur länge det dröjer till en aningslös medborgare låter någon radioreporter få veta att det inte gör något, för han/hon har inget att dölja. Han/hon har rent mjöl i påsen. Snart lever vi  alla i ett enda stort Big Brother.

För övrigt tittade en groda upp på oss, från kanten på en damm, igår. Undrar om den var utrustat med en nanoliten mikrofon, utsänd från FRA. Fråga: Vad gör kyrkorna och samfunden för att reagera mot det övervakningssamhälle som växer fram. Jo, det finns medvetna kristna journalister och bloggare som reagerar - men själva samfunden? Är det som vanligt så att kyrkor vaknar för sent? Fegt och kryptiskt? Precis som man gjort när det gällt miljöförstöring, gentekniken och mycket annat. Åtskilliga gånger har kyrkorna varit några av miljörörelsens motparter.

Kanske den stora tragiken är att man delar upp livet i det jordiska och det himmelska. Där man inte brytt sig så mycket om det jordiska, i tro och hopp om att det skall lösa sig i himmelen. Den kristna höger i USA tycks se klimathotet som ett hopp. Och påven varnar för att man skall bry sig för mycket om klimat och miljö... Skäms man inte? Är man så uppfylld av den ganska egoistiska tron på sin egen frälsning att man blundar? Så många gånger, under mina drygt tjugo år i politiken, har jag varit så besviken på kyrkligt ointresse och avsaknad av engagemang för vår jords överlevnad.

Redan Elin Wägner reagerade kraftigit mot detta, det gjorde att hon blev kväkare. Ja, det är inte därför bilden föreställer grodan förstås, även om den är bra på att kväka.

Onsdag kväll. Spanneboda. Vilka konstiga ställen det finns, mitt i skogen - ska jag säga förresten, som bor likadant. Men koppla upp sig fungerar. Till glädje för mig, till sorg för de som inte mår bra att elektromagnetisk smog, som ju ärföljden av 3G. Lena har gjort ett utkast till en akvarell, gamla ladugårdare finns det gott om.

Undrar om man med teknikens hjälp klan bevisa, eller motbevisa, Guds existens. Det vore tråkigt, hur resultat än blev. Lite mystik behöver vi...

Laddar inför kvällen, får frågor om politik, trots att jag inte är politiker längre. Egentligen är ju politik så enkelt: Så här... Fråga dig själv hur du skulle vilja att det samhälle ser ut som du skulle hamna i om du föddes på nytt utan att veta med vilken hudfärg du föds, i vilken kultur du föds, i vilken klass, fattig eller rik, med vilket kön och med vilken sexuell läggning.

År det ett jämlikt eller ojämlikt samhälle? Är det ett materialistiskt konsumtionssamhälle eller ett samhälle där kultur och fri tid prioriteras? Är det ett samhälle där alla skall stöpas i samma form, eller ett samhälle där alla får möjlighet oceh rätt att växa fritt? Är det ett samhälle där barn, skola och vård upfattas som viktigare än ständigt ökad varukonsumtion?

Plötsligt funkarinte kontkat med nätet här i skogen,,skickar bloggen senare...

Nu är det senare! På väg mot Munkfors. Klockan närmar sig midnatt.

Onsdag morgon 05.40. Vaknar upp i några mil från Ludvika. Turnébussen står, som sig bör, parkerad vid en liten sjö. Ensam vaken och sitter i morgonsolen med en kopp kaffe - börjar känna mig som Ernst med alla dessa "mysiga koppar kaffe".

 Jag har berättat för, för några av dem jag träffat, att jag under veckan bloggar för Dagen. Folk tittar undrande på mig. Är Birger galen eller nå´t?

Samma sak hände förresten när jag gick en Alphakurs. Kompisar var oroliga när vintermörkret ersattes av vårljus. De undrade om folk då inte såg att jag var på väg in i kyrkan, och om jag inte borde tänka på ryktet... Ha! Det gäller att vara nyfiken! Och inse att man tillhör en minoritet i världen om man inte tror. Vilket bör föranleda viss ödmjukhet.

Alphakursen var förresten spännande. Men gav mer frågor än svar. Frågan är om Alphakurser fungerar så bra som de kanske skulle kunna göra. Tyckte den jag gick var lite väl ytlig, ville nog höra på djupare föreläsningar, mer teologisk tyngd. Blev nog än mer tvivlande...

Det första jag fick höra var förresten att jag skulle hamna i helvetet för att jag inte trodde. Vilket ju måste betraktas som en rimlig bedömning om man läser Bibeln: Det är bara den som tror som undkommer. Men om Guds innersta väsen är som det framställs i gamla testamentet lär inte himlen vara en så kul plats att hamna på... Hämndgirig, svartsjuk, våldsam och krigisk...

Hur många som upplever sig som kristna, är egentligen kristna i Biblens mening? Har mött åtskilliga som identifierar sig som kristna - de har sett ett ljus vid något tillfälle, upplevt tröst eller ro när det som bäst behövts eller  säger sig mött Jesus i sina hjärtan eller till och med framför sina ögon - men som aldrig har läst boken som utgör urkunden. Hade de levt i en annan kultursfär än den kristna, hade de förstås upplevt att det var den religionens Gud som varit framme och gett allt det där goda.

Religion har med kulturell tillhörighet att göra. Den Gud man tror på hänger således ofta samman med var ens föräldrar behagat bostätta sig. Och, enligt kristendomen, är ju den kristen som tror att Jesus vara Guds son. Punkt. Man kan ha varit hur god som helt, men det spelar ingen roll: den som inte tror rätt är det kört för... Vägvalen beror på var man håller till. Eller har jag fel?

Själv mötte jag den djupt troende, som stolt berättade att han var kristen, gick i kyrkan varje söndag och skickat sina barn till kristet sommarläger. På vardagarna krängde han kanoner för export. Det var hans vägval. Hyckleriets. Men jag har vett nog att inte döma eventuella gudare efter dess tillbedjare. Frågan är bara om det är tillbedjarna som skapat Gud, eller om det är Gud som skapat tillbedjarna.

Det är fortfarande tyst i bussen, solen börjar värma ordentligt och fåglarna har kommit igång.

Nyfiken på religioner har jag alltid varit, religion var mitt bästa ämne i skolan, tillsammans med matematik och svenska. Högsta betyg där. Kunde läsa hur mycket bredvidlitteratur som helst. Varifrån jag fått intresset vet jag inte, i mitt barndomshem var inte religion något man talade om, ja, möjligen lätt ironiskt i så fall. Men döpta blev vi barn i alla fall, som alldeles nyfödda. Det berodde på att mamma, som kom från en baptistfamilj, blev hårt och skoningslöst mobbad av både lärare och skolkamrater när hon var liten, därför att hon inte var döpt. Hon väntade ju på vuxendopet.

Är dags att väcka upp bussen, behöver dra ner de två milen till Ludvika. Under temat Sommarfrukost spelar vi på Stadsbiblioteket om några timmar. Ljud och scen skall ordningställas.

Det är ungefär som livet självt: scen skall ordningställas och ljudet kopplas på. Synd bara att så få rensar hörselgångarna. Fast det är väl också ett vägval.

Tisdag kväll, klockan 23.15. Vi har lämnat By, utanför Avesta, där vi just avslutat sommarens premiärföreställning av (D)elvis Presley - berättelsen om Elvis och tiden som var.

Bilden föreställer full koncentration innan inträde på scenen. Alltid lika stressigt, den här gången slogs vi mot Anders Lundin och Morden i Midsomer på teve. Men det gick bra, fullsatt hus och kanonstämning. Det var några månader sedan vi avslutade en turné på Västkusten, med spelningar bland annat på Redbergsteatern och Nääs Slott - så risken var att vi var ringrostiga. Men, icke. Tack och lov.... (får man säga så fast man inte är troende...?)

Det här är väldigt långt från miljöfrågor och politik... Men jag behövde göra något helt annat efter mina 20 år i politiken, varav 11 som språkrör för De gröna. Så jag skrev en bok om min barndoms hjälte, Elvis Presley. Boken fick namnet Gud Älskar Att Färdas I En Rosa Cadillac.

Ibland undrar jag vad jag gjort om jag varit troende, efter det att jag slutade med politiken. Åsa Domeij hävdade alltid att jag skulle sluta som pastor. Min fru är inne på samma sak. Trots att hon är uppvuxen i ett baptisthem... Du är mer kristen än du anar, brukar hon säga. Men, nej, jag är troende nyfiken ateist, men med insikten att det finns något som är heligt. Går det ihop? Jag vet inte. Vet bara att livet är fyllt med frågor, konflikter och ständigt letande efter svar.

Föreställningen handlar om Elvis, rockens barndom och den amerikanska Södern där rasismens frodades. Vi har fått jättebra recensioner och oftast är det fulla hus. Vi har roligt - och nog är det mycket skratt i publiken. Och en del gråt också. För Elvis liv handlade ju egentligen om en fattig pojke som blev fattigare ju rikare han blev.

Det tog några år att skriva boken, träffade flera av Elvis medmusikanter. Ofta undrade han var Gud ville med honom. Och han sjöng gospel som fick mig att rysa. Hans version av O Store Gud - How Great Thou Art - är en av alla höjdpunkter i hans karriär. Tycker även jag.

Den, och ett tiotal andra Elvis-låtar till, följde mig, tillsammans med ett gäng slagdänger från operavärlden - sjungna av Jussi Björling - under alla år i tåg och på hotellrum.

Nu blir det ett glas champagne, är man rockstjärna så är man...

Tisdag morgon. Väcktes läskigt tidigt av Lena, hon knackade på fönstet och hade redan dukat frukost i trädgården. Det luktade nybakade scones.

Det blev sent igår. Vi satt på altanen och lyssnade på reprisen av Sommar med Max Tegmark medan den sena kvällsvinden vaggade trädkronorna. Det handlade om kosmos och det enkla, fantastiska faktum att det finns miljarder och åter miljarder solsystem för varje människa på jorden. Det sätter människan - som ju ibland fått hybris och påstår att hon till och med blivit skapad som Guds avbild... - i en mindre cental roll i kosmos. Kyrkan kämpade ju till och med länge mot vetenskapen för att slå i sina stackars undersåtar att allt kretsade kring vår lilla planet. Ja, man kunde till och med, i Guds namn, bli dödad om man hävdade något annat.

Om det nu finns en Gud, så hade han/hon/den/det säkert skakat på huvudet och undrat om de där människorna var riktigt kloka... Mycket märkligt har gjorts i olika gudars namn. Så ock i kristendomens Gud. George W Bush hävdade att de bomber som unga amerikanska pojkar fällt över Irak - med följd av att barn, kvinnor och män som inget annat ville än att leva sina liv lemlästats och dödats - skett på uppdrag av Gud. Och i andra religoner hävdar en del  - en liten minorietet, men ändå -  att samma Gud  som kristendomens, även om han där råkar ha en profet som heter Mohammed, anser att det är rätt att spränga sig själv i luften om man tar med sig några andra samtidigt.

Inget redskap är så farligt som religionen. Löftet om evigt liv i ett paradis kan få människan att göra vad som helst... Ont. Eller gott. Vad har det blivit mest av?

Detta gör mig så skeptisk, undrande och förskräckt. Säg det ont som inte gjorts i religoners namn. Och, för all del, säg det gott som inte också gjorts i religioners namn... Religon är ett verktyg, farligare än alla andra. Och ändå är jag en nyfiken sökare, har läst Bibeln åtskilliga gånger - liksom andra skrifter - för att försöka förstå.

Jag söker och vänder och vrider. Och inser att jag som inte tror tillhör en minoritet i världen. Som sådan må jag vara ödmjuk, repspektera de som tror, inte sätta mig på höga hästar - vara öppen, nyfiken, sökande. Perioder av livet är det förstås smärtsamt att inte tro. Mm det kan säkert vara smärtsamt att tro också. Förresten: livet är knappast liv om det inte också rymmer någon dos smärta.

Nu är vi på väg. Alltid lika nervöst. Den här gången är det inte till något politiskt möte - det var sju år sedan jag var politiker, och åtta år sedan jag slutade som språkrör för miljöpartiet de gröna.

Den här gången är jag på väg till något annat. Ja, Lena är också med, hon är vårdlärare och har sommarlov... Innan hon blev vårdlärare var hon sjuksköterska.

Vi har hittat en vacker plats att stanna bilen på. En sommaräng framför en liten sjö. Dricker kaffe, äter mackor med ost och hemodlad basilika.

Ängen ligger här, nästan smärtsamt vacker. Ja, vacker för de flesta som tittar på den, men just smärtsamt vacker för mig. Ju vackrare en sommaräng är, ju mer smärta ryms nämligen på den.

Sommarängen är ett slagfält, ett totalt krig råder. Bland fjärilar, steklar, spindlar och hundratals olika kryp. För att överleva måste man döda, lemlästa och såra. Detta är ett av de skäl som gör att jag är tvivlare och  nyfken sökare, snarare än troende. Eller kanske bättre uttryckt: troende ateist, eller agnostiker.

Ju vackrare ängen är, ju fler blommor som ger nektar och skydd, ju större slagfält är det. Jubel och tillfredsställelse blandas med den mest ohyggliga smärta. Så är det i naturen, för att överleva måste man döda - och vi vet att åtskilliga arter känner smärta precis som vi människor gör. Hur kan en god Gud kunnat skapa en värld så fylld med smärta? 

Jag har svårt att begripa varför en gud, rimligen med goda avsikter, skapat geparden - som är perfekt konstruerad för att plåga, döda och äta antiloper - samtidigt skapat antilopen som är perfekt konstruerad för att klara livhanken och låta geparden, plågad, svälta ihjäl.

Det är, åtminstone för mig, lättare att ha fördragsamhet med, och förståelse för, den smärta och det lidande som är en del av den våldsamma naturen om man anammar evolutionsteorin.

Med frågan hängande i luften packar vi ihop och drar vidare mot Avesta. Där ska vi träffa en engelsman vid namn Fred Lane. Fred och jag ska ut på en miniturné. Med början i Avesta, eller rättare sagt i By, utanför metropolen Avesta. Vad vi ska göra får ni veta i kväll...

Vi hörs, ska bli kul att se om några kommenterar inlägget. Förresten skriver jag just om vetenskap - och hur den skiftar - på min blogg idag. Skrev det i natt efter att ha lyssnat reprisen av Sommar, blev så inspirerad. Och så kom jag undan packning och strykning av kläder. Tack, Lena...!

Dagen har förflutit. Har jobbat en del med Föreningen Rädda Tisnaren. Tisnaren är en sjö, ja, du ser en vy på bilden, tagen från vårt hus. Ett australiensiskt bolag leter efter kopppar och nickel, för att starta en gruva. Som självfallet hotar sjön... Ni ser den i bakgrunden.

Vi lever i en märklig tid. Människan är inte så smart som hon tror. Vi lever kvar i såväl stenålderns som järnåldern och bronsåldern... Vi använder mer sten än på stenåldern, mer järn än på järnåldern och mer brons än på bronsåldern. Dessutom tycks livet gå ut på att konsumera. Själv är jag utshoppad - avskyr reklam, köptempel och det ständiga kravet på atgt konsumera mer.

En envis bofink sjunger i skogskanten. När den inte sjunger släcker den sin törst genom att dricka ur några vattendroppar vid vår lilla fontän. Det är lustigt att tänka sig att den där droppen har tidigare druckits av människor. Den består av molekyler som funnits på vår gemensamma jord, i vårt gemensamma kosmos, i eviga tider.

Vattnet jag dricker har druckits av andra. Luften jag andas har andats av andra.Vetskapen om detta är på något sätt grunden för min världsbild. Så sammanvävt. När solen kommer fram efter regnskuren så känns det nästan heligt när daggen glittrar. De glittrande vattenmolekylerna dunstar så småningom och fortsätter sin väg i det eviga kretsloppet, de hamnar i oceanerna och tvingas ner i jordens inre och vänder tillbaka som det gjort under varje årmiljard.

Det är så där jag ser på naturen, och livet. Det räcker inte med att se att det är vackert. Det blir så mycket mer förunderligt när man förstår de där sanslösa sammanhangen. Som t ex vattnets kretslopp. Våra kroppar består till största delen av vatten. Vatten som tidigare byggt upp andra kroppar. När jag dricker vattnet till middagen är det troligt att någon av alla dessa miljoners vattenmolekyler funnits i Napoleon eller Mahatma Ghandi eller Jesus eller Hitler eller...

Vi har just bjudit in vår nya granne på kaffe och nybakad sockerkaka med saffran. Rabarberna börjar bli trista i landet, och bigaråerna är fortfarande bara kart - så någon paj blir det inte... Vi bor i ett gammalt hus, köpt som kråkslott och varligt renoverat - men en stor trädgård till. Jag älskar knota i trädgården, och att bygga hus och renovera. Är övertygad om att människan mår bättre av att använda både hjärna för teoretiska funderingar och händer för praktiska lösningar, både vänstra och högra hjärnhalvan. Så självfallet har jag snickrat en stund på eftermiddagen, på ett av uthusen.

Under åren som politiker, och språkrör för miljöpartiet, satt jag ofta i förhandlingar med sossar. Då var det skönt att komma hem på kvällen, även om det var sent, ta tag i hammaren och slå i lite spik under utropet: Jäkla Göran! Det lättade...

Sent ikväll blir det att ta en omgång i trädgården, potatislandet, grönsakslandet, rabbatterna. Och än en gång förundras över livets fantastiska gåva! Hur helt otroligt allt hänger ihop, hur fröerna kan växa till gigantiska majsplantor och vallmobyskar, hur nässelvattnet kan ge allt det kväve som växterna behöver, hur ogräset med sin enorma kraft tar strid med min vilja att hålla dem borta från odlingarna... Men ogräset måste bort. Gäster flyttar in i huset några dagar. För imorgon bär det iväg för Lena och mig. Och en fantastisk engelsman...

Gissa på vad? Nej, jag tror inte ni kan gissa rätt hur mycket ni än försöker. Vi hörs imorgon!

Tidig gryningstimme.  Men livet har redan börjar sjuda. Ett ofattbart och obeskrivligt under. Och så innerligt vackert.

Under varje sten myllrar liv, i tjärnen myllrar liv, vid strandkanten myllrar liv, i skogen som omsluter tjärnen myllrar liv. Betingelserna just på denna lilla planet har välkomnat livet. Jag tar en hand full med jord i min hand - och där ligger liv i mångfald. Allt från daggmasken till miljoner och åter miljoner organismer.

I mossmattan under mig finns ett universum. Där lever tusentals fyrfota björndjur med hjärta, hjärnor, lungor och njurar. De lever sitt familjeliv i sina samhällen, de betar i mossmattan och är ett under av livsvilja. Ingen har lyckats förklara hur de kan överleva i temperaturer långt under 250 minusgrader, de är ett under i sig.

Fåglar sjunger, de är praktiska, de sjunger i gryningstimmen därför att de har tid. När solen jagat bort älvorna och livet börjar vakna börjar jakten på föda och det blir ont om tid för sång.

Lena och jag har vaknat tidigt, har stuckit ner till bryggan. Har med oss nybryggt, och nymalet, krav- och rättvisemärkt kaffe i termos och några mackor. Allt placerat i en fyrkantig kylväska med Dagens logga.

Vann väskan förra året. Deltog i seminarium som Dagen höll i Visby, debatterade med dåvarande pingstledaren Sten-Gunnar Hedin, och på kvällen svarade jag rätt i en frågesport som Mackan arrangerat.

Mackan är ståuppkomiker. Och frälsningssoldat. Mina fördomar utmanades... En frälsis ska inte vara rolig...

Blir småpurken över att en semesternisse fått för sig att han ska köra motorbåt som en galning i gryningstimmen. Som om han ägde viken. Själv känner jag, när jag kommer ner till bryggan, att jag kommer på besök till hägerns, lommens, snokens och doppings land. Vägrar ha motor på båten. Ror gärna, och paddlar kajak.

Vi simmar några hundra meter, vattnet har blivit kyligt efter den senaste veckans taskiga väder så den långa turen ända in till vikens slut får vara idag.

Har alltid gillat att simma. Farsan fick spader när jag som liten simmade ut någon kilometer från badstranden på Capri, rakt ut till de där välkända klipporna som symboliserar ön...

Ägaren på pensionatet, där vi bodde, tackade Gud för att inte hajarna tagit mig. Min far tittade förvånat på henne. Vi talade inte om Gud hemma. Inte om religion heller. Kanske därför det blev mitt bästa ämne i skolan...

Väl tillbaka i huset, efter Lenas och min tur ner till bryggan, surfar jag på nätet och läser blaskorna, som redan landat i brevlådan. Håller koll på allt från socialistiska ETC till Dagen. Hur ska man annars veta vad som rör sig?

Dags att skriva tre saker: för det första dagens blogg för Dagen, för det andra inlägg på min egen blogg och för det tredje en artikel till Stockholms Fria Tidning, med deadline om några timmar. Den får handla om politikens under, om hur det kan komma sig att en borgerlig regering driver igenom ett övervakningssamhälle, som vore det Östtyskland. Ja, ni vet det här med FRA-lagen... Vi hörs!