I Montenegro alltså. Ja, det jag försöker säga är att jag går på semester och är tillbaka om en vecka.

Passa på att njuta av OS. Tycker för övrigt att det här är en klockren cover.

Och i samma serie, kinesiska föräldrar och lärare skrämmer barnen med den subversiva Pippi Långstrump. (En liten bit in i inslaget; början är inte så illa den heller.)

Det känns väldigt olustigt med den eskalerande konflikten mellan Georgien och Ryssland. Säkerhetsläget har storpolitiska implikationer; Vladimir Putin vill absolut inte se ett Georgien som närmar sig Nato. Landets president Saakasjvili har jobbat för det sedan han valdes 2004, och i april gav Nato klartecken för att Georgien skulle få bli medlem någon gång i framtiden.

För övrigt ryter utrikesminister Carl Bildt till ordentligt:

"We did not accept military intervention by Milosevic's Serbia in other former Yugoslav states on the grounds of protecting Serbian passport holders," Bildt continued. "And we have reason to remember how Hitler used this very doctrine little more than half a century ago to undermine and attack substantial parts of central Europe."

Jag tittar just nu på basketmacthen Kina-USA. Vad har de här sakerna med varandra att göra? Ingenting. Men det slår mig att Kina och Ryssland tillsammans är exempel på det som Fareed Zakaria talat om: Övriga världen närmar sig USA, och då pratar vi inte främst om sport. Vi ser en värld där the rest närmar sig the west.
Vad innebär detta? Vi vet inte ännu. Men Putinismen skrämmer mig mer än Kina. Ett fredligt, välmående Kina är knappast expansionistiskt lagt. Och sett över tid har landet öppnats dramatiskt. De fortsatt ökade kontakterna med omvärlden kommer att innebära ytterligare reformer. Den stora diskussionen är förstås om det i längden innebär demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Man kan bara hoppas.
Däremot är jag på kort sikt minst lika orolig för Kinas och Rysslands inverkan på omvärldens demokratisyn. Vi har halvdiktaturer vars ledare ges nya förhoppingar om att modellen auktoritärt styre-ekonomisk tillväxt är ett fullgott alternativ till demokrati.

En gång fick hotet från kommunismens revolutionsidé (i Bismarcks Tyskland) och Sovjets planekonomi de mer kapitalistiskt inriktade staterna att införa välfärdsreformer. Som en sorts korrektiv. Man undrar om den nuvarande utvecklingen innebär att den demokratiska världen tvingas fundera över hur man ska göra sina värderingar mer attraktiva.

Jag hade gett mig den på att vara allvarlig i nästa bloggpost. Men nä. Eller jo, men vänta några rader. Kolla först den här intervjun där kd-politikern Anders Wijkman råkar ut för en norska som verkar vara släkt med Borat/Ali G. Precis samma intervjuteknik.

Egentligen ska man väl bara skratta. Men ok, jag tillåter mig några seriösa reflektioner. Är Wijkman med på plojen, eller är det faktiskt så att han tror att hon inte fattar? Och säger det mest om honom eller om hur dumma frågor han brukar få från journalister?

Jag har pratat med Wijkman vid några tillfällen. Han och andra EU-politiker och tjänstemän är djupt frustrerade över min egen yrkeskårs okunskap om och ointresse för unionen.

Det enda rimliga är att vi på svenska redaktioner börjar räkna EU till inrikesfrågorna. Inte som en politisk markering, utan som ett sätt att förbättra bevakningen. Har jag ansvar för en fråga, så borde jag kolla den från kommunnivå upp till EU-nivå (när EU-beslut påverkar frågan, förstås). Den redaktion i Sverige som först gör det kommer att dra fram oerhört många egna nyheter.

Min närmaste italienska släkting (hej Laura!) har berättat om hur de som tonåringar trodde att F.R David sjöng om en man som hette Don Camisi. Ni minns: Words/don't come easy/to me.

Och vem har inte hört fel på låttexter. Jag trodde Famegänget sjöng: "I wanna learn out of life", när de i själva verket hade mer högtflygande planer än så. Och förverkligade dem.

Här kan du läsa några tusen varianter på felsjungningar.

Jag gillar Abbas: Chicken Tikka Doodle I dough.

Tjuvlyssnat i går.

Telefonen ringer hos kollegan, som svarar:

- Dagen, Haore Sulaiman.

- Hej Hans!

- Nej, Haore inte Hans. Men det var ju nära.

Tidigare under gårdagen ringde en annan person och frågade efter Lennart Sulaiman.

- Du menar säkert Haore Sulaiman, svarade Haore.

- Nej, min kollega sa att en Lennart Sulaiman hade sökt honom.

- Han menar nog Haore Sulaiman.

- Jaha... jasså?  

- Ja, jag tror det. Det är nämligen jag. Haore.

Er bloggare väntar nu på att nån ska ringa och fråga efter Haore Krishna.

Konstnären Ai Weiwei var med och designade Beijings olympiska stolthet, fågelboet. Hans förmåga att provocera ligger på den nivån att han kan chockera konstvärlden genom att inte provocera.

Det här är ett av hans tidigare konstverk, som nog de flesta kan inse inte helt faller regimen på läppen. (Kolla de första sju sekunderna)

Men när en koreansk tidning intervjuade honom på försommaren, i samband med en utställning i Seoul, sa Ai Weiwei att han inte är emot Kinas regering.

Hans förklaring till att han hade gett fingret åt Himmelska fridens torg lät minst sagt som ytterligare en provokation. Han hade använde långfingret för att få hjälp med perspektivet, jojo. Han hade inte haft nån penna tillhands, så han tog långfingret i stället.

Ibland är en dementi lika effektiv som en bekräftelse.

Hur lång tid tar det från Mariannelund till Stockholm? Svaret var i går cirka tio timmar - om man reste med SJ. Mina kinesiska vänner höll god min när de kom fram, medan jag själv muttrade nåt om att det kanske är tur att det inte är Sverige som arrangerar OS.

Apropå OS, så har Foreign Policy en lista över länder som inte brukar lyckas nåt vidare. Vad tror ni om Sveriges medaljskörd den här gången? Känns inte så optimistiskt. Vi svenskar brukar alltid ha en orealistiskt optimistisk syn på våra idrottares medaljchanser.

Jag har en tes om varför: Sportjournalistiken måste självfallet koncentrera sig på våra egna idrottare; det är ju där vårt intresse ligger, inget konstigt med det. Men springer de inte lite, lite snabbare, hoppar de inte lite lite längre, skjuter de inte lite, lite hårdare i tv-sporten eller 4-an än i verkligheten?

Undrar vad som skulle hända om man anmäler ett sportinslag för ensidighet och partiskhet. Nån som har testat?

Nåt av det coolaste jag hört på länge var när systrarna Linda och Sara Mårtensson lärde ut konsten att spela vattentrumma i sjön Ögat vid Viebäcks folkhögskola under Missionärsbarnsträffen förra veckan. Finns en ljudlänk här, mitt på sidan.

Jo, de använder handflatorna och vattnet, inget mer. De har lärt sig det i Centralafrikanska republiken, RCA. Påminner om en inspelning jag hörde med två killar på ett postkontor i Ghana som stämplade frimärken i takt till en melodi de visslade.

Hade omvärlden fått välja president åt USA, så hade John McCain redan kunnat packa ihop sin valturné. Nu är det inte så, men stödet för Obama i utlandet är massivt. Inte minst i Europa.

Intressant att notera är hur USA-medborgare stationerade i Europa ger tio gånger mer i bidrag till Obamas valkampanj än till McCains. Detta återspeglar hur man tagit intryck av omvärldens väldigt negativa åsikter om de senaste åtta årens presidentskap.

Samtidigt bör man komma ihåg att ingen av de båda kandidaterna väljs av omvärlden. Den som vinner höstens val kommer att lyssna till den hemmaopinion som har makten att avsätta honom fyra år senare.

Jag minns inte vem som påstod att den tunnaste boken i världshistorien heter Tysk humor genom 700 år. Men vi svenskar roar dem, eller åtminstone vårt språk.SüdWestdeutscherRundfunk kanal3 bygger ett återkommande humorinslag kring våra å och våra "jaa, jaa". Och våra nationalklenoder. Lyssna här.

(Ungefär, "Vad heter möbelputs på svenska? Ikea-Nivea, jaa-jaa." Tror jag, utan att nånsin ha läst ett ord tyska i och för sig.)

Har hört att både en och annan svensk råkat ut för överförfriskade tyskar som drar de här snuttarna när de hör att man är svensk. Kul att vi kan bidra med nåt.

Kristi logik är försoning, medielogiken bygger på konflikt. Detta är en paradox som vi dagligen brottas med på vår tidning.

Efter att ha lämnat artikeln om Lambethkonferensen satt jag kvar med en olustkänsla och vill höra hur du som läsare tänker.

Nyanserna riskerar att försvinna i rapporteringen om de olika anglikanska grupperingarna. Den pågående striden inför Lambethkonferensen gör sig perfekt i medier: Ingredienserna sex, konflikt och tydliga grupperingar som står mot varandra platsar på vilken förstasida eller löpsedel som helst.

Men det finns en grupp evangelikala präster och kyrkligt anställda i Engelska kyrkan som professor David Martin skulle beskriva som liberala. De tycker inte att svaret på frågorna i den pågående debatten är givna. Det finns också kyrkomedlemmar, förmodligen är de ganska många, som inte ser homosexualitet eller kvinnliga biskopar som de viktigaste utmaningarna kyrkan står inför just nu.

Jag är alltså inte ute efter att frågorna är oviktiga eller vem som har rätt eller fel. Det jag vill åt är hur medievärldens inarbetade dramaturgi leder till att nyanserna försvinner, och därmed skymmer tillvarons komplexitet.

Jag tror att tre tendenser samspelar.

Ett. Vi får inpräntat att om någon är oenig med en annan så är det en "HAT-attack". Vad gör det med vår tolerans för att människor tycker olika?

Två. Olika läger polariseras av uttalanden som skruvas i rubriker.

Tre. Allmänheten serveras stereotypa bilder av vad det innebär att vara kristen, centerpartist, muslim eller vad det nu kan vara.

Sammantaget radikaliseras debatten, skyttegravarna blir allt djupare och det offentliga samtalet svårare att föra.

Metodistpastor Derek Rigby köpte andrahandskläder, skitade ner dem, skvätte bärs över dem och la några sprutor bredvid sig när han i söndags ville testa hur församlingen skulle reagera inför ett möte med nån från samhällets skuggsida. För att bli riktigt övertygande lät han skäggstubben växa i tre dagar och tryckte dit några fejkade tatueringar.

Uppenbarligen lyckades den tidigare polisen med sin förklädnad, där han satt i kyrkporten och rökte, iförd peruk. Ölburkarna blev hans enda sällskap.

- Ingen pratade med mig, förutom några som sa åt mig att sticka och hålla mig ifrån deras bilar, som de hela tiden höll koll på, berättar en något förvånad pastor för BBC.

När barnen gått till söndagsskolan gick luffarpastorn Rigby fram och avslöjade sig inför den skamsna församlingen i Prestatyn.

- Några blev generade. Ingen blev arg på mig, men de blev chockade över hur de hade ignorerat mig på det sättet.

Pastorn har gjort samma sak i två andra församlingar tidigare, som ett försök att illustrera vikten av att vi godtar våra medmänniskor. I de andra församlingarna har han fått motsvarande 50 kronor, en filt och ett paket kex. Nu fick han ingenting.

- De kunde ha gett mig en kopp kaffe, säger Derek Rigby.

Historien känns olustig av två anledningar.                         

Ett: Jag tror att resultatet skulle bli samma i många kyrkor här i Sverige.

Två: Visst har det hänt att jag har hjälpt en utslagen, men uppriktigt sagt har jag inte en aning om ifall jag hade reagerat annorlunda vid ett givet tillfälle. Och min egen blekfeta bekvämlighet skrämmer nog mest. Det är nämligen där allt börjar.

Hur tänker du?

Ingen har väl undgått att biståndet har gått från en ganska ignorerad position i den allmänna politiska debatten, till att bli ett av de områden där det närmast brinner på barrikaderna.

Tre av de enskilda organisationer som inte fanns med i Riksrevisionens omdebatterade granskning av Sidas revisionskedja - Röda korset, Diakonia och Kvinna till kvinna - gav nyligen frilansskribenten Anna-Lena Lodenius i uppdrag att summera det senaste årets biståndsdebatt.

Nu har Timbro släppt en motrapport av Fredrik Segerfeldt, där han tar upp de delar av Lodenius skrift som berör Timbros publikationer.

Där finns en punkt som jag tycker är särskilt intressant. Segerfeldt skriver att ett av syftena med Timbros biståndsprojekt har varit "att ställa krav på avideologisering av branschen". Jag undrar om det är möjligt. Jag tror att ideologiska premisser även framöver kommer att vara ofrånkomliga när det gäller synen på vad som leder till utveckling. Orsakssambanden är inte tydligare än att forskningsrön kommer att tolkas olika beroende på vilken ideologisk grundsyn man har.

Även om debatten tidvis haft ganska märkliga övertoner, så tror jag att bistånds- och utvecklingspolitiken tjänar på att de olika aktörerna tydliggör sina ideologiska utgångspunkter ytterligare.

Den 24-årig nyzeeländaren Walter Scott har sålt sin själ till helvetet, skriver nyhetsbyrån AP. Ja, alltså till restaurangkedjan Hell Pizza. Scott hade auktionerat ut själen på sajten TradeMe. Matkedjan betalade 5001 NZ-dollar, motsvarande 22 705 kronor. Detta strax efter att TradeMe tagit bort hans auktion för att den var smaklös.
- Det är inget allvarligt, jag är inte religiös eller så. Själen betyder ingenting, var mannens kommentar när nyfikna medier undrade.
Den enklaste lösningen är väl att ha två själar, men det är nog inte så vanligt.
Hell pizza är erkänt skickliga marknadsförare som paradoxalt nog lyckats kränga pizzor med hjälp av just smaklöshet. De tvingades för något år sen plocka ner sina reklamaffischer där Hitler heilade med en pizza i handen och sa:

- It's possible to make people believe that heaven is hell.

De hade också en bild på påven, där han äter pizza och säger att helvetet är verkligt och evigt.
Tidigare hade man skickat ut kondomer för att promovera vällust-pizzan när de lanserade sin pizzaserie de sju dödssynderna.
Jag funderade på några svenska alternativ:

Bjärka Säby-pizzan: Hovmästarn, där är ett skäggstrå i min

Världen idag-pizzan: Vi gör dem som på 50-talet. Det var bättre förr.

Peter Ljunggren-pizzan: Köp en, få många.

Dagen-pizzan: Med hemleverans. Blir det nåt strul får du två i morgon.

Man ska alltid fundera på om man är på väg att sälja sig till någon, och till vilket pris. I torsdags eftermiddag vid halv sex stod jag och högläste en rubrik här på jobbet, där Hans Weichbrodt sa: "Den onde vill stjäla din tid".

- Min tid ska han inte få. Nu går jag hem, sa jag.
Varpå vår bildredaktör Josefin Casteryd leende fyrade av ett:
- Slutade inte du klockan fem?

I dag blir det lasagne till lunch, om någon undrade.

USA har en tendens att bli en identitetsmarkör, inte ett land eller en kultur. Jag tillhör dem som både fascineras över hur mycket bra som kommer därifrån, och skräms av samhällbyggets sprickor. Banalt, javisst. Men den här bloggen skriver jag egentligen bara för att få en chans att lyfta fram något positivt. Grattis på nationaldagen.

Så är han där igen, den bildade stilisten Nathan Sachar. DN:s korrespondent som rör sig mellan spansk medeltid och nutidens Mellanöstern lika hemvant som jag rör mig i lilla Midsommarkransen.

I en krönika nyligen kritiserade han hyckleriet i ett Sverige som "...berusat sig med jämlikhets- och toleransretorik."

Nathan Sachar: "Men det finns ett annat Sverige än storstädernas rasistiska och politiskt korrekta ödemarker; platser där invandringen varit en succé. I det småländska frikyrkobältet har man inlemmat invandrare utan större gnissel sedan de vietnamesiska båtflyktingarnas tid. Varför har Gnosjö, Värnamo och Ljungby och Vaggeryd lyckats där Stockholm och Malmö misslyckats?"

Nyckeln är arbete. Som inte bara ger inkomst, utan också själlvrespekt, språkkunskaper och bättre kännedom om det nya hemlandets kulturella koder. Det påminner om vad föreläsaren Anders Wennerström tidigare har sagt i Dagen.

Smått bisarrt. Morgan Tsvangirai uppmanar zimbabwierna att rösta på sin förtryckare Robert Mugabe, om det krävs för att garantera deras säkerhet och hälsa.

Dagen har vittnesuppgifter om hur Mugabetrogna ligister i går gick från dörr till dörr för att hota folk och på så sätt få dem mer motiverade att rösta i dag.

"Jag känner mig  i bra form och är väldigt optimistisk", sa Mugabe.

Jo, han bör onekligen ha en god chans att få flest röster.

Med olustkänsla konstaterar jag att Zimbabwe går till val i dag. Fick i går ett meddelande: "I morgon tvingas vi alla att gå och rösta för Mugabe. Den som inte gör det har ett dödshot vilande över sig".

Samtidigt tackade avsändaren för alla människor som ber för dem, och de konstaterar att även i de svåraste stunder finns det vänner som är med dem.

"Gud är vårt försvar. Mugabes dagar är räknade".

Så är det tveklöst, frågan är bara hur många han har kvar. Och vad som händer sedan. Professor Roger Southall tar upp några av de svåra frågor Zimbabwe och omvärlden står inför. Southall menar att det mesta just nu tyder på att hela regionen kommer att stödja Mbekis krav på en sorts koalitionslösning à la Kenya. Det tror däremot inte statsvetaren Patrik Stålgren.

Samtidigt förundras jag över hur länge Mugabe har kunnat spela ut sitt förment anti-imperialistiska kort och komma undan med det inför sin egen befolkning. Allt är Storbritanniens och andra "nykolonialisters" fel.

Flera läsare har mejlat & ringt med reaktioner apropå reportagen om kyrkorna i Sydkorea. Stort tack till er! Några har frågat om hur Sydkorea och Taiwan, dit jag också reste, är som resmål. Fattar inte varför inte fler svenskar åker dit. Jag skickar med några av mina favoritställen.

Seoul Tower

Katolska kyrkan i Jeonju.

Gangdaemun

Fiskmarknaden i Busan

Nära Namdaemun i Seoul

Utsikt över Taipei

Jag skrattade rakt ut i dag, något opassande med tanke på ämnet. En mediekollega skrev om det tragiska fall där en en makedonisk journalist, misstänkt för tre mord han själv rapporterat om, hittades död i sin fängelsecell. Så långt alltså inget roligt.

Men rubriken blev:  "Misstänkt journalist och mördare död"

Vi som jobbar i medierna misstänks faktiskt för en hel del. Jag har fått samtal där jag pekats ut som en som "inte skriver profetiskt". Personen i fråga jämförde med Bibelns evangelier. Det var vänligt att jämföra Dagens journalistik med Bibeln. Kan bara hålla med om att vi har en bit kvar. 

Nåja, kollegan ändrade sin rubrik per omgående.

Urban Thoms bloggar från Nyhem om att årets Olof Djurfeldtpristagare Hasse Boström inte gör så mycket väsen av sig. Snick-snack hade knattarna sagt, i spalterna glänser han. Och Hasse skulle gärna ha en byline i helfigur varje dag. Rättelse: Hasse skulle förtjäna en.

Han är en Zlatan men skulle aldrig låta knäet hindra honom från match. Grattis Hasse. Och heja Sverige.

Ett relativt nyuppmärksammat fenomen är de fejkade enskilda organisationer som startas, finasieras och styrs av en stat, oftast en diktatur. De kallas för Gongo, Governmental non-governmental organization. Paradoxen är närmast tragikomisk.

Timbro har försökt dra in begreppet i den svenska biståndsdebatten. Syftet är att kritisera detta faktum: Svenska offentliga medel finansierar i stor utsträckning enskilda organisationers insatser; men i varierande grad. Samma organisationer talar gärna om vikten av ett dynamiskt civilsamhälle som ett komplement till staten.

Är det rättvist att jämföra svenska biståndsaktörer inom den civila samhället med Sudans människorättsorganisation eller Burmas kvinnofederation? Jag har svårt att se det. Däremot finns det ett högintressant gränsdragningsproblem. Läs Moisés Naíms artikel i Foreign Policy. En enorm skillnad är förstås att de svenka NGO-erna inte har startats av eller får sin verksamhet dikterad av staten.

En i mitt tycke allvarligare frågeställning är att enskilda organisationer löper risken att urvattna sin ideologiska linje, om de gör sig allt för beroende av offentliga medel. Risken finns att de anpassar sin verksamhet efter de senaste statliga direktiven. Men detta är verkligen ingen ny debatt. Möjligen borde den föras oftare?

För er som gillar politisk humor, här är en variant på frågan om hur många personer det krävs för att skruva i en glödlampa.

Men frågan här är: Why did the chicken cross the road?

BARACK OBAMA:
The chicken crossed the road because it was time for a CHANGE! The chicken wanted CHANGE!
 
JOHN MC CAIN:
My friends, that chicken crossed the road because he recognized the need to engage in cooperation and dialogue with all the chickens on the other side of the road.
 
HILLARY CLINTON:
When I was First Lady, I personally helped that little chicken to cross the road. This experience makes me uniquely qualified to ensure -- right from Day One! -- that every chicken in this country  gets the chance it deserves to cross the road.  But then, this really isn't about me......  

DR. PHIL:
The problem we have here is that this chicken won't realize that he must first deal with the problem on 'THIS' side of the road before it goes after the problem on the 'OTHER SIDE' of the road. What we need to do is help him realize how stupid he's acting by not taking on his 'CURRENT' problems before adding 'NEW' problems.

OPRAH:
Well, I understand that the chicken is having problems, which is why he wants to cross this road so ba d. So instead of having the chicken learn from his mistakes and take falls, which is a part of life, I'm going to give this chicken a car so that he can just drive across the road and not live his life like the rest of the chickens.

GEORGE W. BUSH:
We don't really care why the chicken crossed the road. We just want to know if the chicken is on our side of the road, or not. The chicken is either against us, or for us. There is no middle ground here.

COLIN POWELL:
Now t o the left of the screen, you can clearly see the satellite image of the chicken crossing the road...

ANDERSON  COOPER - CNN:
We have reason to believe there is a chicken, but we have not yet been allowed to have access to the other side of the road.

JOHN KERRY:
Although I voted to let the chicken cross the road, I am now against it!  It was the wrong road to cross, and I was misled about the chicken's intentions. I am not for it now, and will remain against it.

NANCY GRACE:
That chicken crossed the road because he's GUILTY! You can see it in his eyes and the way he walks.

PAT BUCHANAN:
To steal the job of a decent, hardworking American.

MARTHA STEWART:
No one called me to warn me which way that chicken was going. I had a standing order at the Farmer's Market to sell my eggs when the price dropped to a certain level. No little bird gave me any insider information.

DR SEUSS:
Did the chicken cross the road? Did he cross it with a toad? Yes, the chicken crossed the road, but why it crossed I've not been told.

ERNEST HEMINGWAY:
To die in the rain. Alone.

GRANDPA:
In my day we didn't ask why the chicken crossed the road. Somebody told us the chicken crossed the road, and that was good enough.

BARBARA WALTERS:
Isn't that interesting? In a few moments, we will be listening to the chicken tell, for the first time, the heart warming story of how it experienced a serious case of molting, and went on to accomplish its life long dream of crossing the road.

ARISTOTLE:
It is the nature of chickens to cross the road.

JOHN LENNON:
Imagine all the chickens in the world crossing roads together, in peace.

BILL GATES:
I have just released eChicken2007, which will not only cross roads, but will lay eggs, file your important documents, and balance your check book. Internet Explorer is an integral part of the Chicken. This new platform is much more stable and will never cra...#@&&^(C% ........ reboot.

ALBERT EINSTEIN:
Did the chicken really cross the road, or did the road move beneath the chicken?

BILL CLINTON:
I did not cross the road with THAT chicken. What is your definition of  chicken?

AL  GORE:
I invented the chicken!

COLONEL SANDERS:
Did I miss one?

DICK CHENEY:
Where's my gun?

AL SHARPTON:
Why are all the chickens white? We need some black chickens. 

Det talas en hel del om Kinas roll i Afrika. Kinas växande ekonomi kräver allt mer energi, och när kineserna investerar i infrastruktur och ger bistånd är det framför allt just råvaror och naturresurser de vill säkra tillgången till. Och få afrikanska länder att avbryta eventuella diplomatiska relationer med Taiwan. För en intressant genomgång av Kinas engagemang på kontinenten rekommenderar jag Penny Davies rapport som hon gjorde åt Diakonia.

Även Indien har stärkt sitt engagemang på kontinenten. Om detta anorndar Nordiska Afrikainstituet i Uppsala en föreläsning den 19e juni. En av flera intressanta skillnader mellan förutsättningarna för de båda jättarnas engagemang i Afrika är de av indisk-etniskt ursprung som finns på kontinenten. Ofta driver de  affärsverksamhet. De kan visa sig bli viktiga i överbryggandet av de kulturella och andra skillnader som kineserna stundtals har haft svårt att hantera. Samtidigt är etniskt identifierbara grupper som dominerar affärslivet i ett land väldigt utsatta i tider av ekonomisk eller politisk oro, vilket just indiernas historia i Uganda visar. Idi Amin körde ut indierna 1972. Kineser i Malaysia är ett annat exempel.

Frågan i slutändan är förstås vem de här nya relationerna gynnar mest? Inte Afrika, har en del kritiker hävdat. Andra har hoppats att inflödet av pengar ska öppna en sorts manöverutrymme för afrikaner att själva kunna diktera villkoren för sin utveckling och inte bockande behöva stå med mössan i hand inför västvärldens diktat. Jag är dock tveksam inför vems manöverutrymme det är som ökar i de afrikanska länderna? I Zimbabwe har Kina gett hjälp åt Robert Mugabe, och det är väl knappast det vi hoppas på.

Diskuterade fenomenet lovsångsdans med en kompis. Kanske var det Kate Bush som blev förebild för en hel genre i kyrkorna? Döm själv.

Om vi struntar i själva dansen, så föredrar jag den här versionen.

Skådisen Sharon Stones tes om varför sydvästra Kina drabbats av jordbävning, kunde hon gärna ha fått behålla för sig själv. Man önskar nästan att någon leende kinessisk journalist hade lutat sig framåt, kliat sig på hakan och frågat:

"Ahh, what you think was reason for 9-11 and the hurricane Katrina?"

Tillägg: Ser att Stone bett om ursäkt, men att hon tas bort från Diors reklamkampanj i Kina. Så har den här historien illustrerat ytterligare ett problem. Företagens och regeringarnas undfallenhet inför Kina utifrån rädslan att förlora minsta marknadsandel. Mammon rules.

Ett problem för oss journalister är svårbekräftade rapporter om växande kyrkor. Ni som följt Dagen länge vet att vi ofta har skrivit om Kina, ett land där man får höfta på tiotals miljoner när det gäller antalet kristna - helt enkelt för att det alltid rör sig om mer eller mindre kvalificerade gissningar.

Sydkorea däremot, är ett land där kristenhetens storlek är mer väldokumenterad. Runt 30 procent av befolkningen räknas dit. Bland annat finns 16 000 sydkoreaner i dag utomlands, arbetandes som missionärer, vilket gör att de i antal utsända bara överträffas av USA. Sydkoreanernas missionsiver gör dem också till ett av de länder som anses viktigast när det gäller att utforma den globala kyrkan i framtiden.

Dit ska jag för övrigt på semester i tre veckor, till kimchi och karaoke. Men mina kollegors bloggar uppdateras under tiden. Tack för mig så länge.

Just nu är den stora snackisen i USA-politiken om Barack Obamas tidigare pastor Jeremiah Wright rentav ska bli orsak till att Hillary Clinton hämtar in det försprång som sett närmast ointagligt ut. Det verkar inte troligt i nuläget.

Men frågorna diskuteras: Vad fick Obama att stanna i Wrights kyrka i första läget? Och om man tycker att han brustit i omdöme nu, varför ska man lita på hans ömdöme framöver? Ungefär.

Här i Sverige har diskussionen i medierna rört sig mycket kring om USA ska få sin första kvinna som president, eller om det ska det bli den förste afro-amerikanen? Jag skrev tidigare att resultatet av demokraternas segdragna nomineringsrace mycket väl kan bli att John McCain står som slutsegrare. Han kan i lugn och ro dra igång sin kampanj medan Obamas och Clintons staber fortfarande drar varandra i smutsen. Det tipset har inte försvagats av Wright-affären.

Läste för övrigt en bloggkommentar som lite trött irriterades av alla påståenden om att Obama måste ha känt till Wrights ståndpunker. "Hur många kan ens minnas söndagens predikan? Vi är en nation av Homer Simpsons som låtsas att vi är Ned Flanders."

En tidningsartikels livslängd är ofta smärtsamt kort. Har redigeraren och skribenten lyckats, så drar vi in dig i texten och den håller några minuter. Få klipper ut och sparar.

Vårt arkiv på Internet kan ibland öka en artikels livslängd dramatiskt. Ta min uppskattade kollega Arne Bengtssons talibantext som exempel. I oktober 2001 publicerade vi en text som Arne hade skrivit om deras framväxt. Den var egentligen alldeles för lång för vårt tabloidformat, men redaktionschefen Michael Jonsson och jag struntade i det och körde den ändå - över två uppslag. Vi har nog sällan fått så många uppskattande kommentarer av både prenumeranter och kollegor.

Och Arnes text lever fortfarande. Den senaste månaden har nästan 2200 läsare hittat den hos Dagen.se.

Det roligaste är att den fortfarande håller.

För mig har kulturtidskriften NOD blivit ett måste. Senaste numret handlar om ondskan mitt ibland oss. Göran Sahlberg lyfter, utifrån Harald Welzers bok Gärningsmän, fram en viktig insikt: "Glöm de populärkulturella föreställningarna om nazistiska personligheter (...). I spåren av förintelsen finner vi till slut vanliga människor (...)"
Den insikten är mer skrämmande än om den outhärdliga ondskan kunde läggas utanför den mänskliga naturen, eller endast var möjlig i vissa kulturer. Helst vill man tro att nazister eller andra folkmördare var konstituerade på ett annorlunda sätt. Det finns dessvärre ingenting som talar för det.
För några år sedan besökte jag slottet Stupiniggi i södra Turin, när de visade utställningen "Il Male", Det onda. Det blev en märklig vandring genom medeltida våldsexcesser och tortyr som i slutändan mest distanserade besökaren och hindrade all tankestimulans. Fram tills jag såg en liten vit byst med ett utseende som inte på något sätt stack ut; det kunde ha varit du eller jag. Jag tittade lite nämre för att förstå vad den gjorde på "Il Male". Så, en liten metallplakett om vem bysten föreställde. "Lucifer".

Jag är inte en av de där listälskarna. Men när Christianity Today gör en fem-i-topp över de viktigaste böckerna om den globala kristenheten vill jag inte undanhålla er den. Jag har bara läst två av dem: Jenkins och den som hade Hastings som redaktör. Båda rekommenderas varmt.

Apropå ingenting vill jag citera den stora filosofen Lena Ph. Ont, det gör ont. Det kommer det göra tills på onsdag. Då går det över.

I morgon släpps boken Do Travel Writers Go to Hell? av Thomas Kohnstamm. Debatten är igång redan innan boken har släppts, och det verkar lovande på nåt skruvat sätt.

För visst har du också irriterat dig på att din reseguide har felaktiga kartor eller att den rekommenderar den där asiatiska restaurangen som serverar en soppa gjord på fyra sorters bark?
Chris Taylor, författare till ett flertal reseguider, berättar om en konkurrensutsatt bransch där förlagen betalar allt sämre och författarna tvingas ta genvägar eller helt strunta i att besöka de ställen de skriver om.

Min favoritanekdot är den om författaren till en Kinaguide,. Han rekommenderade resenärerna att ta en promenad runt den vackra sjön i ett område. En turist hade följt rådet och hamnat i fängelse. Halva sjön låg på nordkoreanskt territorium.

Hoppas trots allt att det inte är där reseskribenterna hamnar.

På bara en vecka har priserna på ris, basföda för tre miljarder människor i världen, ökat med tio procent på de internationella marknaderna. Matkrisen beskrivs som en tyst Tsunami.

Financial Times uppger att priset på ris nu har passerat 1 000 US dollar per ton, tre gånger så högt som för ett år sedan. Och det fortsätter att stiga. 

Möjligheten för FN:s Världslivsmedelsprgogram, WFP, att hjälpa kringskärs också av de skenande matkostnaderna. WFP skulle behöva ett extra tillskott på 700 miljoner US dollar bara för att klara av den nivå på hjälp de planerar i dag.

Indonesiens handelsminister Mari Pangestu sa visserligen i går att priset på ris snart borde sjunka, om man ser till utbud och efterfrågan. Frågan är dock om stora risimportörer som Filippinerna, Bangladesh med flera kommer att hålla nere sina bud innan de försäkrat sig om en livsmedelsreserv som räcker till för att civilbefolkningen inte ska hungra.

The world of cheap food is gone, konstaterar The Economist i sin ledare. Och då ska man komma ihåg att detta slår hårdast mot de fattigaste. Andelen av deras inkomster som går åt till köpa mat är betydligt högre än hos oss i väst.

Världens stigande livsmedelspriser skapar stor oro. Hungerkravaller kan största regimer och rentav ändra historiens gång.

Det har debatterats en del de senaste veckorna om hur vår efterfrågan på miljövänligt biobränsle trissar upp världsmarknadspriserna på livsmedel. Men, som jag skrev i mellandagarna, är det här en komplex historia med tre huvudorsaker till den nuvarande situationen:

1) Kineser och indier blir allt rikare och äter därmed mer kött. 1985 åt kinesen i genomsnitt 20 kilo kött per år. I dag äter hon 50 kilo. Och det går åt mycket spannmål för att föda upp djuren: För att få fram ett kilo fläsk krävs fem kilo spannmål, och för kött är samma siffra hela åtta kilo.
2) Den ökade efterfrågan på etanol, och USA:s subventioner av majs för att tillgodose den. Under 2007 har en tredjedel av majsen i USA använts till biobränsle.
3) Lagernivåerna på spannmål är rekordlåga, och produktionsökningen har inte varit stor nog.

Samtidigt ska man komma ihåg att inte alla i de fattiga länderna är förlorare. Förlorarna finns främst bland köpsvaga konsumenter i storstäder och hos de länder som importerar mycket av sitt livsmedel.

Däremot kan stora exportörer gynnas av den nuvarande utvecklingen. Den riktigt svåra utmaningen är de allra fattigaste - de har inga marginaler att ta av.

Apropå befrielsekampen i södra Afrika, som Dagen skriver om i dag, (här också) så måste jag säga att Lee Hirschs dokumentär "Amandla! A revolution in four part harmony" är värd att se många gånger.

Filmen lyfter musikens roll i att uthärda och bekämpa det institutionaliserade rasförtryck som berövade Sydafrikas svarta invånare deras människovärde. Den blir ett soundtrack till de oerhörda människoöden man får möta. Berättelsen tar sitt avstamp när man gräver upp kvarlevorna efter Vuyisile Mini, som skrev "Se upp för den svarte mannen, Verwoerd". Mini hängdes av apartheidregimen.

Hugh Masekela säger i filmen nåt i stil med:

- Vi kommer att gå till historien som en armé som sjöng en stor del av sin tid, snarare än slogs.

I serien otippade intervjuer gillar jag den här från sent 1960-tal. Fantastisk sekvens där Billy Graham säger till Woody Allen:

- Gud är perfekt!

- När jag ser mig själv i spegeln har jag rätt svårt att tro det.

En annan favorit är när de diskuterar vilket bud som är favoriten. Billy Graham förklarar vikten av att älska sin far och sin mor.

- Jag sparar mina pengar för att kunna sätta mina föräldrar på ett hem, svarar Allen.

Ta det för vad det är. Jag får känslan av att de faktiskt gillar varandra på något sätt.

Ibland anar jag en beröringsrädsla när det gäller vilken roll religionen kan eller får spela i utvecklingspolitiken. Det finns inget självklart svar på frågan; det jag funderar över är snarare att den inte diskuteras mer eller annorlunda än vad den gör. Oftast är det i samband med problem i kampen mot hiv och aids, eller i termer av möjliga värderingsgrunder när det gäller miljöfrågorna.

Dr. Stephen Ellis och professor Gerrie teer Haar konstaterar i den här essän att i stort sett alla afrikaner är religiösa i någon mån. Därför måste man inkludera den andliga dimensionen, när vi i dag talar om mänsklig utveckling och inte bara ekonomisk.

Ellis och teer Haar nämner hur någon debattör föreslagit att ambassader borde ha särskilda religionsattachéer som analyserar religioner, deras nätverk och förändringar i dem. Så viktiga kan kunskaperna om människors föreställningsvärld vara för utvecklingen i ett land. 

Sedan nämner de fyra områden där religionen har en potentiellt viktig roll att spela:

1. Konfliktförebyggande

2. Produktionen och skapandet av välstånd

3. Ett lands styre. (Så många afrikanska länders statliga institutioner är svaga. Ta Kongo-Kinshasa som exempel, där folk går till kyrkan för att få hjälp med uppgifter som annars en myndighet är tänkt att sköta).

4. Hälsa och utbildning

Författarna är för övrigt väldigt insatta i frågor om religion i Afrika

En av världens galnaste skribenter heter P.J. O'Rourke. Nu ger han sig på ämnet de sju nya dödssynderna (som för övrigt visade sig inte vara några dödssynder).

O'Rourke är kritisk till att miljöförstörelse finns med på den uppdaterade listan. Han frågar sig hur reaktionen blir i biktbåset om man sätter sig där och säger: "Fader förlåt mig, ty jag har skräpat ner".

I stället listar O'Rourke sina egna dödssynder. Ja, ni förstår ungefär hur allvarligt det här är.

I dagens tidning tar Elaine Storkey, lektor i social teologi vid Oxford University, upp diskussionen om de militanta ateisternas offensiv.

För er som är på väg att tröttna på den svenska debatten, kan jag rekommendera John Grays artikel här (nej, inte han som skriver att män och kvinnor är från olika planeter...). Den här John Gray är Professor of European thought vid London School of Economics. Han monterar ned ateisternas argument i sina minsta beståndsdelar, ger idéhistoriska översikter - och förklarar varför sekulärfundamentalisterna har fel.

Den evangeliska ateismens eländighet, är en lite kortare artikel av honom publicerad i danska Dagbladet Information förra året.

Man kan undra om kreativiteten bland Zimbabwes nyblivna föräldrar är en indikator på framtidsoptimism? Mai Palmberg på Nordiska Afrikainstitutet ger i ett mejl några exempel på barn som namngetts under den pågående valrörelsen:

Rigging Hamadziripi
Electoral Commission Mugabe
Foreign Observer Chimunda
Neck Toneck Nyamadzawo
Fiftythree Percentage Shiri
Released Results Matongo
Meticulous verification Chinengundu
Free andfair Pazvakawambwa
Rerun Mombeshora
Rural Stronghold Khaliyathi
Constituency Madison
Polling Station Nhamoinesu
Men vinner gör nog tvillingarna Ballotbox & Ballotpaper Kunonga. Burundiern som kallade sin son Eriksson i förnamn, efter en missionär, känns inte lika finurlig längre.

För övrigt är Zimbabwegospeln en stor genre. Man kan bara älska ett band som kallar sig "Mechanic Manyeruke and the Puritans".
Lyssna särskilt på första låten. Kana Vatsvene Vopinda, som lär betyda When the Saints go marchin in.
Mr Mechanic och elguran - det är magiskt.

Heavily Overslept Gustafsson

Då börjar vi.

En del politik, en del musik, en del infall.

Allt i bloggform.