Just nu är den stora snackisen i USA-politiken om Barack Obamas tidigare pastor Jeremiah Wright rentav ska bli orsak till att Hillary Clinton hämtar in det försprång som sett närmast ointagligt ut. Det verkar inte troligt i nuläget.

Men frågorna diskuteras: Vad fick Obama att stanna i Wrights kyrka i första läget? Och om man tycker att han brustit i omdöme nu, varför ska man lita på hans ömdöme framöver? Ungefär.

Här i Sverige har diskussionen i medierna rört sig mycket kring om USA ska få sin första kvinna som president, eller om det ska det bli den förste afro-amerikanen? Jag skrev tidigare att resultatet av demokraternas segdragna nomineringsrace mycket väl kan bli att John McCain står som slutsegrare. Han kan i lugn och ro dra igång sin kampanj medan Obamas och Clintons staber fortfarande drar varandra i smutsen. Det tipset har inte försvagats av Wright-affären.

Läste för övrigt en bloggkommentar som lite trött irriterades av alla påståenden om att Obama måste ha känt till Wrights ståndpunker. "Hur många kan ens minnas söndagens predikan? Vi är en nation av Homer Simpsons som låtsas att vi är Ned Flanders."

En tidningsartikels livslängd är ofta smärtsamt kort. Har redigeraren och skribenten lyckats, så drar vi in dig i texten och den håller några minuter. Få klipper ut och sparar.

Vårt arkiv på Internet kan ibland öka en artikels livslängd dramatiskt. Ta min uppskattade kollega Arne Bengtssons talibantext som exempel. I oktober 2001 publicerade vi en text som Arne hade skrivit om deras framväxt. Den var egentligen alldeles för lång för vårt tabloidformat, men redaktionschefen Michael Jonsson och jag struntade i det och körde den ändå - över två uppslag. Vi har nog sällan fått så många uppskattande kommentarer av både prenumeranter och kollegor.

Och Arnes text lever fortfarande. Den senaste månaden har nästan 2200 läsare hittat den hos Dagen.se.

Det roligaste är att den fortfarande håller.

För mig har kulturtidskriften NOD blivit ett måste. Senaste numret handlar om ondskan mitt ibland oss. Göran Sahlberg lyfter, utifrån Harald Welzers bok Gärningsmän, fram en viktig insikt: "Glöm de populärkulturella föreställningarna om nazistiska personligheter (...). I spåren av förintelsen finner vi till slut vanliga människor (...)"
Den insikten är mer skrämmande än om den outhärdliga ondskan kunde läggas utanför den mänskliga naturen, eller endast var möjlig i vissa kulturer. Helst vill man tro att nazister eller andra folkmördare var konstituerade på ett annorlunda sätt. Det finns dessvärre ingenting som talar för det.
För några år sedan besökte jag slottet Stupiniggi i södra Turin, när de visade utställningen "Il Male", Det onda. Det blev en märklig vandring genom medeltida våldsexcesser och tortyr som i slutändan mest distanserade besökaren och hindrade all tankestimulans. Fram tills jag såg en liten vit byst med ett utseende som inte på något sätt stack ut; det kunde ha varit du eller jag. Jag tittade lite nämre för att förstå vad den gjorde på "Il Male". Så, en liten metallplakett om vem bysten föreställde. "Lucifer".

Jag är inte en av de där listälskarna. Men när Christianity Today gör en fem-i-topp över de viktigaste böckerna om den globala kristenheten vill jag inte undanhålla er den. Jag har bara läst två av dem: Jenkins och den som hade Hastings som redaktör. Båda rekommenderas varmt.

Apropå ingenting vill jag citera den stora filosofen Lena Ph. Ont, det gör ont. Det kommer det göra tills på onsdag. Då går det över.

I morgon släpps boken Do Travel Writers Go to Hell? av Thomas Kohnstamm. Debatten är igång redan innan boken har släppts, och det verkar lovande på nåt skruvat sätt.

För visst har du också irriterat dig på att din reseguide har felaktiga kartor eller att den rekommenderar den där asiatiska restaurangen som serverar en soppa gjord på fyra sorters bark?
Chris Taylor, författare till ett flertal reseguider, berättar om en konkurrensutsatt bransch där förlagen betalar allt sämre och författarna tvingas ta genvägar eller helt strunta i att besöka de ställen de skriver om.

Min favoritanekdot är den om författaren till en Kinaguide,. Han rekommenderade resenärerna att ta en promenad runt den vackra sjön i ett område. En turist hade följt rådet och hamnat i fängelse. Halva sjön låg på nordkoreanskt territorium.

Hoppas trots allt att det inte är där reseskribenterna hamnar.

På bara en vecka har priserna på ris, basföda för tre miljarder människor i världen, ökat med tio procent på de internationella marknaderna. Matkrisen beskrivs som en tyst Tsunami.

Financial Times uppger att priset på ris nu har passerat 1 000 US dollar per ton, tre gånger så högt som för ett år sedan. Och det fortsätter att stiga. 

Möjligheten för FN:s Världslivsmedelsprgogram, WFP, att hjälpa kringskärs också av de skenande matkostnaderna. WFP skulle behöva ett extra tillskott på 700 miljoner US dollar bara för att klara av den nivå på hjälp de planerar i dag.

Indonesiens handelsminister Mari Pangestu sa visserligen i går att priset på ris snart borde sjunka, om man ser till utbud och efterfrågan. Frågan är dock om stora risimportörer som Filippinerna, Bangladesh med flera kommer att hålla nere sina bud innan de försäkrat sig om en livsmedelsreserv som räcker till för att civilbefolkningen inte ska hungra.

The world of cheap food is gone, konstaterar The Economist i sin ledare. Och då ska man komma ihåg att detta slår hårdast mot de fattigaste. Andelen av deras inkomster som går åt till köpa mat är betydligt högre än hos oss i väst.

Världens stigande livsmedelspriser skapar stor oro. Hungerkravaller kan största regimer och rentav ändra historiens gång.

Det har debatterats en del de senaste veckorna om hur vår efterfrågan på miljövänligt biobränsle trissar upp världsmarknadspriserna på livsmedel. Men, som jag skrev i mellandagarna, är det här en komplex historia med tre huvudorsaker till den nuvarande situationen:

1) Kineser och indier blir allt rikare och äter därmed mer kött. 1985 åt kinesen i genomsnitt 20 kilo kött per år. I dag äter hon 50 kilo. Och det går åt mycket spannmål för att föda upp djuren: För att få fram ett kilo fläsk krävs fem kilo spannmål, och för kött är samma siffra hela åtta kilo.
2) Den ökade efterfrågan på etanol, och USA:s subventioner av majs för att tillgodose den. Under 2007 har en tredjedel av majsen i USA använts till biobränsle.
3) Lagernivåerna på spannmål är rekordlåga, och produktionsökningen har inte varit stor nog.

Samtidigt ska man komma ihåg att inte alla i de fattiga länderna är förlorare. Förlorarna finns främst bland köpsvaga konsumenter i storstäder och hos de länder som importerar mycket av sitt livsmedel.

Däremot kan stora exportörer gynnas av den nuvarande utvecklingen. Den riktigt svåra utmaningen är de allra fattigaste - de har inga marginaler att ta av.

Apropå befrielsekampen i södra Afrika, som Dagen skriver om i dag, (här också) så måste jag säga att Lee Hirschs dokumentär "Amandla! A revolution in four part harmony" är värd att se många gånger.

Filmen lyfter musikens roll i att uthärda och bekämpa det institutionaliserade rasförtryck som berövade Sydafrikas svarta invånare deras människovärde. Den blir ett soundtrack till de oerhörda människoöden man får möta. Berättelsen tar sitt avstamp när man gräver upp kvarlevorna efter Vuyisile Mini, som skrev "Se upp för den svarte mannen, Verwoerd". Mini hängdes av apartheidregimen.

Hugh Masekela säger i filmen nåt i stil med:

- Vi kommer att gå till historien som en armé som sjöng en stor del av sin tid, snarare än slogs.

I serien otippade intervjuer gillar jag den här från sent 1960-tal. Fantastisk sekvens där Billy Graham säger till Woody Allen:

- Gud är perfekt!

- När jag ser mig själv i spegeln har jag rätt svårt att tro det.

En annan favorit är när de diskuterar vilket bud som är favoriten. Billy Graham förklarar vikten av att älska sin far och sin mor.

- Jag sparar mina pengar för att kunna sätta mina föräldrar på ett hem, svarar Allen.

Ta det för vad det är. Jag får känslan av att de faktiskt gillar varandra på något sätt.

Ibland anar jag en beröringsrädsla när det gäller vilken roll religionen kan eller får spela i utvecklingspolitiken. Det finns inget självklart svar på frågan; det jag funderar över är snarare att den inte diskuteras mer eller annorlunda än vad den gör. Oftast är det i samband med problem i kampen mot hiv och aids, eller i termer av möjliga värderingsgrunder när det gäller miljöfrågorna.

Dr. Stephen Ellis och professor Gerrie teer Haar konstaterar i den här essän att i stort sett alla afrikaner är religiösa i någon mån. Därför måste man inkludera den andliga dimensionen, när vi i dag talar om mänsklig utveckling och inte bara ekonomisk.

Ellis och teer Haar nämner hur någon debattör föreslagit att ambassader borde ha särskilda religionsattachéer som analyserar religioner, deras nätverk och förändringar i dem. Så viktiga kan kunskaperna om människors föreställningsvärld vara för utvecklingen i ett land. 

Sedan nämner de fyra områden där religionen har en potentiellt viktig roll att spela:

1. Konfliktförebyggande

2. Produktionen och skapandet av välstånd

3. Ett lands styre. (Så många afrikanska länders statliga institutioner är svaga. Ta Kongo-Kinshasa som exempel, där folk går till kyrkan för att få hjälp med uppgifter som annars en myndighet är tänkt att sköta).

4. Hälsa och utbildning

Författarna är för övrigt väldigt insatta i frågor om religion i Afrika

En av världens galnaste skribenter heter P.J. O'Rourke. Nu ger han sig på ämnet de sju nya dödssynderna (som för övrigt visade sig inte vara några dödssynder).

O'Rourke är kritisk till att miljöförstörelse finns med på den uppdaterade listan. Han frågar sig hur reaktionen blir i biktbåset om man sätter sig där och säger: "Fader förlåt mig, ty jag har skräpat ner".

I stället listar O'Rourke sina egna dödssynder. Ja, ni förstår ungefär hur allvarligt det här är.

I dagens tidning tar Elaine Storkey, lektor i social teologi vid Oxford University, upp diskussionen om de militanta ateisternas offensiv.

För er som är på väg att tröttna på den svenska debatten, kan jag rekommendera John Grays artikel här (nej, inte han som skriver att män och kvinnor är från olika planeter...). Den här John Gray är Professor of European thought vid London School of Economics. Han monterar ned ateisternas argument i sina minsta beståndsdelar, ger idéhistoriska översikter - och förklarar varför sekulärfundamentalisterna har fel.

Den evangeliska ateismens eländighet, är en lite kortare artikel av honom publicerad i danska Dagbladet Information förra året.

Man kan undra om kreativiteten bland Zimbabwes nyblivna föräldrar är en indikator på framtidsoptimism? Mai Palmberg på Nordiska Afrikainstitutet ger i ett mejl några exempel på barn som namngetts under den pågående valrörelsen:

Rigging Hamadziripi
Electoral Commission Mugabe
Foreign Observer Chimunda
Neck Toneck Nyamadzawo
Fiftythree Percentage Shiri
Released Results Matongo
Meticulous verification Chinengundu
Free andfair Pazvakawambwa
Rerun Mombeshora
Rural Stronghold Khaliyathi
Constituency Madison
Polling Station Nhamoinesu
Men vinner gör nog tvillingarna Ballotbox & Ballotpaper Kunonga. Burundiern som kallade sin son Eriksson i förnamn, efter en missionär, känns inte lika finurlig längre.

För övrigt är Zimbabwegospeln en stor genre. Man kan bara älska ett band som kallar sig "Mechanic Manyeruke and the Puritans".
Lyssna särskilt på första låten. Kana Vatsvene Vopinda, som lär betyda When the Saints go marchin in.
Mr Mechanic och elguran - det är magiskt.

Heavily Overslept Gustafsson

Då börjar vi.

En del politik, en del musik, en del infall.

Allt i bloggform.